Ett marknadssamhälle

där allt är till salu – vill vi ha det? Utrikesminister Erkki Tuomioja svarade för egen del nej när han avslutade sitt inlägg vid en debatt om neoliberalismen och alternativ till den under veckoslutets Socialforum på Arbis. Debatten, som ordnades av socialdemokratiska studentförbundet SONK, väckte så stort intresse att många fick stå.

Lauri Holappa från arrangörerna tecknade bakgrunden: Efter den keynesianska parentesen under 30-talet återtog den neoklassiska teorin så småningom under 40-talet initiativet inom nationalekonomin i stora delar av västvärlden. (I Sverige utvecklade dock socialdemokratin och facket en egen variant av keynesianismen som bl.a. omfattade den solidariska lönepolitiken.)

En pionjär för denna inriktning, som nu kallade sig liberal, var Friedrich A. von Hayek, vars bok med det talande namnet Vägen till träldom blev en kultskrift för dem som motsatte sig statliga ingripanden i ekonomin. Hayek tog initiativet till Mont Pelerin Society, som ville försvara privat egendom och marknadsekonomi mot statliga välfärdssystem och fackföreningsmakt. Inflationen var en annan huvudfiende.

Till de inbjudna deltagarna vid det första mötet i Schweiz 1947 hörde nationalekonomenLudwig von Mises, filosofen Karl Popper, Otto von Habsburg och Max von Thurn und Taxisfrån två av Europas gamla maktdynastier samt Henry Simons, som senare blev Milton Friedmans lärofader vid Chicagouniversitetet. Också Friedman deltog och blev senare ordförande för sällskapet.

På gruppens initiativ grundades under 70-talet bl.a. Institute of Economic Affairs (IEA) i England och Heritage Foundation i USA och dess idéer slog rot framför allt i den anglosachsiska världen. Enligt Milton Friedman var det framför allt IEA som stod bakom ”den U-sväng i brittisk politik som genomfördes av Margaret Thatcher”.

 

Chicagoskolan i ekonomin

kom att utgöra en mäktig faktor inte bara inom den nationalekonomiska teorin – en förbluffande stor andel av nobelpristagarna i ekonomi kommer från Chicagouniversitetet (vilket nog delvis beror på svenska riksbankens prisjurys preferenser) – utan också inom den praktiska politiken. Neoliberala idéer i Chicagotappning präglade den ekonomiska politiken inte bara i Chile (det mest kända exemplet på ”Chicago boys’” verksamhet) utan också i andra latinamerikanska länder.

Vid tidskriften Ydins 40-årsseminarium för några veckor sedan tog politologen Sakari Hänninen upp den inverkan Chicagoskolans idéer haft på samhällspolitiken också hos oss. Speciellt pekade han på Gary Beckers ambitioner att utsträcka de ekonomiska resonemangen till all mänsklig verksamhet – ”vilken idé som helst kan översättas till marknadens språk”. Då blir det t.ex. möjligt att resonera om barn som investeringar. En annan Chicagoekonom, Robin Nelson, har velat kombinera ekonomi och religion.

Gary Becker, Nobelpristagare 1992, har förklarat Chicagoskolans stora inflytande med att fakulteten hade en stark ledning och man strävade till en enhetlig uppfattning: ”Vi hade ett starkt självförtroende om att vi hade de rätta svaren och att resten av yrkeskåren hade fel. Vi såg ekonomisk analys som ett mäktigt medel att förstå mänskors handlande, som gav en mängd insikter i inte bara själva ekonomin utan också i hur samhället är organiserat. Jag tror att man på de flesta ställen lärde ut nationalekonomi som ett spel; det står inte klart om lärare på andra håll ansåg att nationalekonomi var ett mäktigt redskap, Chicago gjorde det.” Sammanhållningen var stark, man var i Chicago enligt en beskrivning ”delar av en liten grupp som kämpade för sanningen”.

En mer skeptisk förklaring till Chicagoskolans framgång är att den förenklade komplicerade ekonomiska sammanhang till det yttersta, vilket gav ekonomiska tumregler som verkade enkla att tillämpa också i praktisk politik. När detta gjordes, av Ronald Reagans och Margaret Thatchers regeringar, blev det tydligt att dessa tumregler inte var neutrala eller objektiva utan representerade en politisk inriktning på ytterkanten. Thatcher körde med slagordet There is no Alternative (TINA), men det skulle ha funnits ett brett spektrum av andra lösningar.

Dagens neoliberalism präglas enligt Holappa av en fokusering på mikroekonomin och en atomistisk mänskouppfattning som ser mänskorna som rationella egoister, homo oeconomicus. Den ligger som grund för Washington Consensus, den linje IMF och Världsbanken (Bretton Woods-systemet) intagit till låntagarregeringar.

– Det handlar en en ny strategi för att förverkliga kapitalismen där äganderätten utgör en central del av mänsklighetens kärna.

 

Global nordisk socialdemokrati

talade globalforskaren Heikki Patomäki om. Den svenska modellen tog form som ett emancipatoriskt projekt redan under 30-talet. Man kan se den som ett försök att skydda sig mot en kommodifiering av t.ex. utbildning och hälsovård, alltså en strävan till att göra också dessa sektorer till en vara som kan behandlas på marknaden som Chicagoskolan vill (och Paul Lillrank hos oss).

Den socialdemokratiska välfärdsstaten bevarade de kapitalistiska grundinstitutionerna, men med solidarisk lönepolitik och progressiv beskattning utjämnades inkomsterna. Man ville dock inte ge sig in i planeringen av industrin, det skulle vara kommunism, ansåg man.

På vänsterkanten inom socialdemokratin gav man sig dock under 70-talet i kast också med maktfrågorna och utvecklade tanken på löntagarfonder. En del av företagens vinster skulle överföras till fonder som kontrollerades av löntagarna och dessa skulle på det sättet få ett växande inflytande över näringslivet.

Arbetsgivarsidans offensiv mot dessa planer ledde till en socialdemokratisk valförlust 1976. Nederlaget berodde dock enligt Patomäki också på den socialdemokratiska politikens framgångar som lyft upp arbetarna till medelklassen och skapat möjligheter för en alltmer utbredd konsumerism. Den långvariga socialdemokratiska hegemonin hade också fått partiet att förvittra inifrån. På 30-talet hade man inspirerats av den österrikiska socialdemokratin, men från slutet av 60-talet lärde sig ledande socialdemokrater, somIngvar Carlsson, ekonomi i USA.

– Krisen i Bretton Woods-systemet ledde till monetarism och globalisering av finansmarknaderna. Det kalla krigets slut ledde till hegemoni för det västliga liberalismen. Samhällsproblemen började tolkas huvudsakligen inom en neoliberal referensram.

I Sverige ledde detta i början av 80-talet till en omdefinition av den ”tredje vägen”, som bestod i en kompromiss mellan den gamla socialdemokratin och neoliberalismen.

Men den tredje vägen framstår allt tydligare, speciellt i Storbritannien där termen använts särskilt flitigt, som en återvändsgränd.

 

Emancipation och solidaritet

borde enligt Patomäki omdefinieras när man skapar en ny modell, eftersom nationalstaten inte längre räcker som referensram för ett emanciperande projekt – globaliseringen har gjort det omöjligt. Därför behövs det en omstrukturering av världspolitiken och nya regler för världsekonomin.

Patomäki ser det ändå inte som omöjligt att omforma den nordiska modellens värden, demokratisering, avkommodifiering och solidaritet, så att de kan tillämpas globalt.

En emancipatorisk världspolitik skulle innebära bl.a.:

• en global säkerhetsgemenskap som möjliggör en tro på fredliga förändringar

• en demokratisering av den globala förvaltningen som baserar sig på legitimitet, effektivitet och rättvisa

• en omreglering av den globala demokratin.

Resultatet kunde enligt Patomäki bli en demokratisk och pluralistisk marknadssocialism.

 

Kommunismen var bra

för alla som inte levde i dessa länder eftersom den ledde till att man undvek att de ekonomiska klyftorna växte i Västeuropa. Därför tillämpades där en omfattande socialpolitik och en keynesiansk ekonomisk politik, konstaterade Erkki Tuomioja.

Men sedan kom den första oljekrisen på 70-talet och skapade gränser för den ekonomiska tillväxten. Den stagflation (stagnation + inflation) som uppkom ledde till beskärningar av de offentliga tjänsterna. Det ledde i sin tur till att neoliberalismen etablerade sig allt starkare som ledande ekonomisk doktrin.

– Hur har den neoliberala hegemonin bevarats så länge, undrade Tuomioja och svarade att det åtminstone inte beror på resultaten, de har inte varit så strålande, och inte heller på folkopinionen, mänskor vill inte ha privatiseringar och konkurrensutsättande.

Ett svar trodde han sig se i integrationen i Europa som präglats av neoliberala tankemönster, där man strävat till att upphöja marknadskapitalismen till en lag. När man gjorde upp Lissabonstrategin tog man alla modeller från USA.

Nu börjar det igen enligt Tuomioja finnas rum för en mer balanserad inställning. När de nordiska länderna så ofta hamnat i toppen i olika ”tävlingar” om konkurrenskraft o.s.v. börjar folk få en aha-upplevelse: kanske de bästa modellerna faktiskt finns här i Norden?

Tuomioja betonade också att neoliberalismen inte bara är en ekonomisk teori, utan också en mänskoteori. Thatcher har sagt att det ”inte finns något sådant som samhället”, utan bara enskilda individer.

– Det är alltså inte fråga om marknadsekonomin, utan om marknadssamhället, där allting är till salu.

 

En delförklaring

till den neoliberala hegemonin lades fram av Heikki Patomäki: På 70-talet började tankesmedjor som American Enterprise Institute, Heritage o.s.v. få ett betydande stöd från näringslivet.

Hilkka Pietilä, som länge verkade i bl.a. FN-förbundet, berättade om hur hon i årtionden utan påtagliga resultat kämpat mot snedvridningarna inom nationalekonomin som hon förklarade med en tes om att man i varje vetenskap utgår från någon ontologisk lösning, något beslut om inriktningen som sedan präglar hela vetenskapen.

Veli Karhu, docent i nationalekonomi i Tammerfors, ansåg att de nedskärningar man gjorde under depressionen i början av 90-talet i Finland förlängde depressionen, i motsats till hur man skötte saken i Sverige.

– Antagligen hade finansminister Iiro Viinanen som ett syfte att skära ned den offentliga sektorn.

Till detta kommenterade en minnesgod person att Viinanen i december 1993 stämplade Sverige som ”Europas sjuka man” som ville sänka arbetslösheten. En viss arbetslöshet är bra om man vill hålla nere lönehöjningarna.

Frågor ställdes också om hur man skulle nå fram till Patomäkis nya solidariska världsordning. Han svarade att det första steget på väg mot ett nytt system måste tas av en grupp likasinnade länder. Eventuellt skulle detta förutsätta en djup kris, som före första världskriget.

 

Ta MAI-avtalet ur malpåsen var Tuomiojas överraskande slutkläm på sessionen. MAI-avtalet skulle ju liberalisera kapitalrörelserna i världen ytterligare genom att ge skydd för investeringar över landsgränserna, men sedan det i största hemlighet förberedda avtalet läckt ut uppstod ett så starkt motstånd att det aldrig blev verklighet. Tuomioja ville inte heller ha det i gammal form.

– Det behövs internationella spelregler för investeringar, men de måste få en alldeles annan ram. Man ska i alla fall inte ha som mål att förhindra alla reformer.