En krasch i Malibu

på motorvägen längs Stilla havet i februari väckte t.o.m. de blaserade kaliforniernas nyfikenhet. De nästan dagliga rapporterna om det senaste nya i fallet hörde i veckor till de mest mejlade rapporterna på Los Angeles Times’ webbsidor. Nu pågår rättegången mot svensken Stefan Eriksson och den ger upphov till nya rapporter. Det talas redan om att storyn borde filmas.

Ändå skadades just ingen i kraschen. Eriksson steg med enbart näsblod ut ur den första halvan av bilen, som klyvts prydligt itu när den träffat en stolpe vid vägen i en hastighet av 260 km/t (det kunde varit värre, bilens topphastighet är 350 km/t). När polisen kom till platsen luktade Eriksson sprit och sade att han bara åkt med i bilen som körts av en tysk som hette Dietrich, men som han inte visste något mera om och som stuckit. Spaningar i terrängen gav inget resultat, och med tiden medgav Eriksson att det varit han själv som körde.

Det stora intresset för fallet skapades till en början av att bilen var en Ferrari Enzo, en modell som byggts i bara 400 exemplar, kostar en miljon dollar och därmed väcker uppseende också i Kalifornien.

Att den skulle väcka uppseende var också avsikten. Nu har DN grävt i fallet och ägnat det fem helsidor under månadsskiftet och börjar med att beskriva hur Stefan Eriksson en kväll i mars 2005 i ”sin” Enzo gör en u-sväng utanför hotell Park Lane i London, ”för att ingen ska undgå att se honom”. Ungefär samtidigt anländer hans kompanjon Carl Freer i limousine med chaufför.

På hotellet firar man stort – med bl.a. Sting och Jay Kay på scenen och diverse vip-personer i publiken – lanseringen av spelkonsolen Gizmondo. Det var ett storslaget projekt, konsolen kunde kopplas till mobilnätet så att man kunde spela mot varandra. Dessutom kunde den ta digibilder, spela musik, visa film, skicka sms och t.o.m. användas för gps-satellitnavigering.

Men det är inte för Gizmondo man kommer att minnas Eriksson, åtminstone inte i Los Angeles-trakten. Hela historien är ”so L.A.”. En man stiger upp ur sitt bilvrak praktiskt taget oskadd. Man konstaterar att det luftkuddssystem som man får för en miljon tydligen är effektivt. Och den brottsliga bakgrunden som nu börjar rullas upp är också lite pikant.

Uppsalaligan

var ett gäng i Uppsala som hårdhänt drev in skulder som uppkommit under bankkrisen. Man arbetade till synes legalt och hade ett firmanamn, Kanoninkasso. Men man använde pistolhot, sönderslagna bostäder och bortföranden för att sätta skräck i skuldsatta affärsmän över hela landet.

”Ganska snart var ryktet så grundmurat att de slapp använda hårdhandskarna. I stället hade de börjat hålla affärsmöten iklädda kostymer på ett fint hotell i Stockholm”, skriverDN-reportarna Ewa Stenberg och Lasse Wierup.

Och så fortsatte det senare i livet för Stefan Eriksson: kostymer och fina hotell. Men innan dess gick det illa. Folk var så rädda för ligan att ingen vågade polisanmäla den, men polisen satte till slut i gång med egna utredningar. Det ledde till att Eriksson och några andra greps – när han togs hade han på sig en halv miljon kronor i sedlar. Han dömdes 1994 till 11,5 år fängelse för bl.a. misshandel, olaga hot, anstiftan av olaga frihetsberövande och grova bedrägerier. Det var inte hans första fängelsesejour, två gånger under 80-talet dömdes han för stölder. Under slutet av 80-talet började han tillsammans med ett gäng kroppsbyggare hantera kokain och fick ett straff på tre och ett halvt år.

Men emellan fängelsevistelserna hann han leva ett mer eller mindre hederligt liv, bl.a. som guldhandlare. Han drömde t.o.m. om att flytta till USA och öppna en guldhandel mitt i New York.

 

Näsan för vad som

ligger i tiden karakteriserar enligt DN-reportarna Eriksson: ”Han gav sig in i kokainhandel när yuppie-eran hade skapat ett sug efter drogen. Han började handla med guld när det blev hett. Han insåg att de lagliga inkassoföretagen inte räckte till efter 1990-talets bankkris och startade eget. Och han har nu tjänat grova pengar genom att haka på trenden med videospel i bolaget Gizmondo Ltd.”

Men här var det Carl Freer som var den drivande kraften. Samarbetet tog närmare form i London, dit Eriksson flyttade år 2001, efter fängelsevistelsen, och där han anslöt sig till en koloni av utvandrade svenskar med mer eller mindre kriminellt förflutet. Freer har straffats i Sverige för grovt bedrägeri och han, liksom Eriksson, har också lämnat efter sig stora skatteskulder i Sverige.

 

Ferrari förde dem samman

sommaren 2000 då Carl Freer försörjde sig som bilhandlare i London under namnet Eric Jonsson. Han hade lovat leverera tio Ferraribilar till en bilfirma i Stockholm och hade fått åtta miljoner kronor i förskott. Några bilar syntes dock inte till. Firmans ägare fick tips om att kontakta Eriksson som ”kunde lösa sådana här problem snyggt”. Eriksson sände en av sina kumpaner från Uppsalaligan, Johan Enander, tillsammans med bilhandlaren till London, där de träffade Freer. Enanders närvaro hjälpte och bilhandlaren kunde återvända med kontanter och nycklar till lyxbilar som han senare lät frakta till Sverige.

Men det dröjde inte länge innan Eriksson och Enander dök upp på bilhandlarens kontor och krävde att han skulle lämna tillbaka alla pengar han fått av Freer. Han vågade inte göra annat, och resultatet blev så småningom att hans bolag tvingades i konkurs.

Kort senare fick Stefan Eriksson uppdrag i Freers bolag i London, först Eagle Eye Scandinavia Distribution Ltd, sedan Gizmondo Europe Ltd. Och Johan Enander anställdes så småningom som säkerhetschef på Gizmondo.

Men Eriksson har från sin exil hållit kontakt med sina gamla kriminella kontakter i Sverige, bland dem den ökända ligaledaren Milan Sevo och Stureplansmördaren Tommy Zethraeus. Erikssons och Zevos namn har förekommit i en polisutredning av ett bankbedrägeri och polisen har avlyssnat ett samtal mellan Zethraeus och Eriksson om kokainaffärer.

En smart och charmig

person med en fantastisk övertalningsförmåga – så beskriver flera personer Freer för DNsreportrar. Själv förklarade han när han som 18-åring stod inför rätta för bankbedrägeri och urkundsförfalskning att han ”blivit helt besatt av tanken på sin blivande roll som företagsledare”. I det skedet hade han hoppats bygga upp en klädfirma. Men branschen visade sig vara mindre viktig, det viktiga var ha ett eget företag. Hans namn har under åren förekommit inom ett femtontal bolag i Sverige. Ett skulle handla med mobiltelefoner, ett annat med entreprenadmaskiner, ett tredje med livsmedel. Men de blev inte långlivade utan gick alla ganska snart i konkurs. Och polisanmälningarna mot Freer hopade sig, mest för att han skaffat varor på kredit utan att betala.

Så småningom brände marken såpass mycket under hans fötter att han flyttade till den spanska maffiastaden Marbella där han öppnade en bilfirma. När det uppstod misstankar om att han inte ägt de bilar han sålde smet han till Nice, där han startade med liknande affärer. När två lyxiga mercedesar som han sålt till Dalarna visade sig vara stulna i Tyskland bytte han en gång till land och fortsatte bilhandeln i London, nu för säkerhets skull under nytt namn. Tyska polisen spårade dock upp honom och han måste sluta med bilarna.

 

Earth Matters Foundation

skulle bli ett nytt levebröd. Han gav en svensk advokat i uppdrag att bilda en stiftelse med uppgift att bevara hotade djur- och växtarter. Kapitalet skulle enligt Jonsson/Freer uppgå till 201 miljoner kronor och finnas i en schweizisk bank. ”Allt såg mycket trovärdigt ut och vi hade flera möten i England. Men det blev alltid strul när det kom till mitt arvode”, säger advokaten till DN.

Stiftelsen registrerades aldrig. I stället satsade Freer på modern teknik. Först bildade han bolaget Eagle Eye som skulle sälja gps-utrustning till företag med stora bilparker, t.ex. logistikfirmor och taxibolag.  Någon egen tillverkning hade man inte och hur mycket man sålde är oklart. Men efter ett tag sände bolaget ut ett pressmeddelande om en jätteorder på 50 000 gps-sändare till Finland, vilket gjorde det så intressant att ett amerikanskt bolag köpte det. I gengäld fick Freer en stor aktiepott i det. Bolaget sålde golv och mattor i Florida, med förlust. Men det var börsnoterat och därför intressant för Freer. Som storägare i bolaget lanserade Freer en helt ny affärsplan. Gps-bolaget såldes bort och i stället skulle man utveckla olika mobila tjänster och därför ändrades bolagets namn från Floor Decors till Tiger Telematics Inc.

Tydligen var de gamla amerikanska ägarna så förstummade av den nya tekniken och Freers övertalningsförmåga att de gav Freer, och snart också Stefan Eriksson, fria händer. (DN-artiklarna lyckas inte förklara detta.) Freer fick leda Gizmondo Ltd och Stefan Eriksson Gizmondo Europe Ltd och ett kontor upprättades i London. Man köpte en brittisk spelutvecklare, Warthog, som gick i uppgift att ta fram spel för den spelkonsolen.

Man förde en omfattande reklamkampanj och lyckades driva upp börskursen ordentligt och nya aktier emitterades. En del av dem gick till Freer och Eriksson. De gav sig själva svindlande löner, inklusive bonus och tjänstebilar, totalt närmare 25 miljoner kronor vardera.

 

Gizmondo blev en flopp

eftersom det viktiga hade varit att skaffa pengar på börsen genom högt uppskruvade förväntningar, inte att skapa en bra produkt. Recensionerna blev negativa (Wiredjämförde Gizmondo med Nokias misslyckande försök i branschen N-gage) och försäljningen låg: ”under hela 2005 nådde bolagens intäkter inte ens upp till leasingkostnaden för direktörernas lyxbilar. De sistnämnda kostade motsvarande 26 miljoner kronor. Intäkterna hade stannat på 23 miljoner kronor,” berättar DN.

Men Eriksson och Freer fortsatte till Kalifornien på jakt efter nya äventyr. Eriksson skeppade per flyg över två Ferrari Enzo och en Mercedes-Benz av den lyxigaste sorten, alla leasade från brittiska banker, som slog larm om dem.

Fräckheten fanns kvar. En dag körde en Rolls-Royce fram till ett litet färdtjänstföretag i Los Angeles för handikappade och gamla och Eriksson steg fram och föreslog en uppgörelse. Han lovade att installera gps-utrustning i ägarens buss om han och Freer fick sätta upp en polisiär antiterroristenhet. Så blev det och de två fick polisbrickor som de sedan använde för att köpa vapen.

Freer arresterades för att ha köpt vapen med hjälp av polisbrickan. Detta fick Freer att engagera en PR-firma, känd för att hantera ”crisis management situations” som  utfärdade en kommuniké där Freer förnekade  att han begått något brottsligt.

 

Xero Mobile

skulle bli deras nästa stora projekt efter Gizmondo. Förberedelserna hade redan kommit långt för detta bolag som skulle erbjuda gratis telefonerande mot att abonnenterna accepterar att ta emot reklam. Man hävdade att hela 300 miljoner dollar redan satsats i bolaget, som också hunnit köpa upp ett börsnoterat bolag, uppenbarligen för att genomföra en liknande operation som TigerTelematics.Uppmärksamheten kring bilkraschen kan dock störa affärerna, och Eriksson löper stor risk att hamna i fängelse för flera år framåt.