Mål och makt

av Peter Lodenius

Om det är så att utrymmet för politiken blivit snävare genom ekonomins allt klarare dominans står partierna inför ett dilemma: å ena sidan kan de inte förbigå denna förändring, å andra sidan måste de upprätthålla sina anhängares tro att man fortfarande kan påverka genom politiken. Ungefär så sade Laura Lodenius som inledde diskussionen om Vänsterförbundets nya principprogram på partiets svenska träff på lördagen.

(Om förhållandet mellan politik och ekonomi: se överblicken 5.)

Detta dilemma kunde också märkas under diskussionen, där många efterlyste ett radikalare program.

Om arbetet med det nya programmet, som ska godkännas vid den ordinarie partikongressen nästa år, sade Laura Lodenius att avsikten varit att det ska vara så kort som möjligt. Den första versionen var kanske fyra gånger så lång som den nuvarande, och i princip vill de flesta ha ett kort program. Men samtidigt är det många som frågar varför det ena eller det andra saknas.

– Idén har varit att skissera upp de stora linjerna för utvecklingen fram till 2017: hur kan man demokratisera ekonomin, hur kan man demokratisera samhället. Ibland känns det som om det var svårt att påverka utvecklingen i samhället. Globaliseringen gör att så mycket sker osynligt. Inte heller riksdagen kan påverka. Det borde vara ett partiprogram för den globaliserade tiden som kartlägger vad man kan göra i Finland, men är realistiskt för den tid vi lever i.

De viktigaste konkreta frågorna är arbete, utkomst, vård och utbildning.

Försvinner det gröna?

En fråga om kommit upp i lokalföreningarna där programmet diskuterats har varit: ska ordet socialism finna med i programmet eller inte? Meningarna har varit delade. Likaså har man mycket diskuterat det gröna inslaget i partiet. När det grundades för drygt tio år sedan lade man stor vikt vid att det var ett röd-grönt parti, partifanan har lika mycket av vardera färgen och också i konkreta ställningstaganden har man lagt vid ekologiska hänsyn. Men facket har större inflytande i vänsterförbundet än miljörörelsen och också marknadsförare säger att det är bättre att koncentrera sig på en färg. Då blir resultatet som den senaste affischen med en burk med rödfärg.

Andra grundläggande frågor som delar partimedlemmarna är inställningen till EU och till feminismen. Att deklarera sig som ett feministiskt parti är ett djärvt ställningstagande i vårt land, och det vågar man sig inte på. Samtidigt har ingen av ordförandekandidaterna vågar säga att Vänsterförbundet inte skulle vara feministiskt.

Speciellt de unga mötesdeltagarna ansåg att man borde våga mera och ta risker.

– Ideologin verkar vara att samla röster, inte att driva en sak, och det är fel. Om man vill att mänskor ska tror på en måste man spela rent. Man måste välja något och köra på det. Om vänsterförbundet kan ena sig om feminismen ska man stå för det och inte vara rädda för fördomar, sade Tina Nyfors.

Janne Wass ansåg att programmet var alltför försiktigt, nu kunde det lika gärna vara sossarnas program.

– Vänsterförbundet borde vara ett alternativ. Programmet innehåller inte så mycket visioner och förslag om hur vi når fram till dem, om hur vi kan utmana den globala kapitalismen. Det är väldigt flummigt och ganska intetsägande.

Både Tomy Wass och Kristina Hakola-Wass hade samma åsikt.

Pekka Buttler var däremot relativt nöjd med utkastet, men ansåg att det fortfarande var för långt och att man borde försöka komma mer till två sidor, nu är det minst dubbelt så långt som SDP:s program.

Eini Pihlajamäki trodde att man nog kan nå ganska stor enighet om visionerna, men att synen på hur man kan nå fram till dem kan skilja sig avsevärt.

Christina Nordgren-Siivonen tyckte programmet var bra såtillvida att det mestadels är positivt formulerat – på vänsterhåll har man alltför ofta definierat sig genom det som man är emot. Den inställningen hade hon också till det nya programmet som hon berömde mer än hon fördömde. Men hon efterlyste en tydligare vision av vad som kommer efter kapitalismen.

Inna Ilivitzky såg den gröna färgen som ytterst viktig – nästan alla unga är gröna. Därför är det synd att det i programmet inte står något om landsbygden.

Sten Holmberg tyckte inte heller att det var bra med bara en färg och han efterlyste mera socialism. Fast realsocialismen inte fungerade är socialismen ändå den enda verkliga jämställdhetstanken.

Monika Arnö konstaterade att den gröna färgen försvann redan i förra valet. Hon efterlyste klarare ställningstaganden till kärnkraften och till kvinnans ställning på arbetsmarknaden.

Stefan Håkans hade jämfört partiprogram i Sverige och Finland och kommit till att utkastet till principprogram är snömos – jämfört med detta har socialdemokraterna i Sverige ett marxistiskt program som t.ex. talar om klasskamp.

I en slutkommentar sade Laura Lodenius om kravet på skarpare profil att det finns två grupper inom finländsk politik med mycket klar profil: FKP och sannfinländarna, men de har inga möjligheter att påverka. Allt man vill genomföra manglas i regeringsförhandlingarna. Det är viktigt att ha klara mål, men man måste makt för att kunna nå målen.

– Det behövs realism, folk måste tro på oss.

Svår kommunreform

Den andra stora frågan gällde kommun- och servicestrukturreformen. Landsstyrelsens ordförande Birgitta Gran konstaterade att större enheter nog behövs för viss service, men att stora enheter inte är någon patentlösning. Viktigt är att också staten tar sitt ansvar för finansieringen av välfärdstjänsterna. Också om skatteintäkter skulle överföras från staten till kommunerna på ett eller annat sätt behövs det ett utjämningssystem.

– Också den offentliga servicen måste kunna utvecklas. Nu utvecklas en dogm om att t.ex. offentlig åldringsvård är tärande, medan privat åldringsvård är närande, men det är ju nonsens, sade hon och frågade dessutom:

– Vad gör man med kommuner som ingen vill ha? Kommuner där det inte föds ett enda barn, men där man ändå vill ha ett eget gymnasium?

Tomy Wass, förvaltningschef i Dragsfjärd, ansåg att en kommun- och servicestrukturreform nog behövs, men att förslaget i sin nuvarande form saknar substans – hittills har det bara handlat om kommunslaktning.

Han rekapitulerade historien:

– Vid kommunförbundets fullmäktigemöte i december 2004 fördes det första gången fram ett ställningstagande med krav på större enheter. Man kunde undra varför, eftersom fullmäktige långt behärskas av centern och en reform skulle hota centerns starka ställning på det kommunala fältet, som grundar sig på många små enheter. Men det klarnade snart att utkastet varit i säck innan det hamnade i påse – inrikesministeriet presenterade sina tre modeller uppgjorda av utredningsmannen Jukka Peltomäki, socialdemokratisk kommunalpolitiker:

• primärkommunsmodellen, baserad på kommuner med 20 000 invånare eller mera, kompletterade med basservicedistrikt med flera kommuner för t.ex. sjukvården

• distriktsmodellen, där socialvården, primärhälsovården, specialsjukvården och eventuellt undervisningen sköts i basservicedistrikt på 100 000 invånare – eventuellt uppdelade i vissa fall i serviceområden med minst 20 000 invånare

• regionkommunmodellen, där de nuvarande kommunerna förblir självständiga, men går samman och bildar 20-25 regionkommuner med rätt till skatteintäkterna och en beslutanderätt som till vissa delar kan delegeras till närkommunerna

Men huvudsakligen är det enligt Wass kommunsammanslagningar som diskuterats, d.v.s. punkt 1, inte någon servicereform, enligt punkterna 2 och 3.

– Hittills är det ju kommunerna som skött välfärden i Finland – staten producerar inte tjänster. Huvudargumentet för reformen är att befolkningen blir äldre och att vi med denna åldersstruktur inte klarar åldringsvården. Men man har inte kunnat förklara hur kommunsammanslagningar skulle hjälpa. Slår man ihop tre små fattiga kommuner får man en stor fattig kommun. Vi står nog inför verkliga problem, men de löses inte genom någon schablonmässig omorganisering.

Wass klagade över att staten överfört nya uppgifter på kommunerna, utan att anvisa pengar för dem. Det skedde på 80-talet och under följande årtionde började staten finansiera skattereformer huvudsakligen genom att höja de kommunala avdragen i beskattningen. Statsandelarna har minskat radikalt. Nu vill man driva igenom en reform vars syfte inte är klart.

– Det är den största samhällsreformen i Finland på länge, men det förs ingen diskussion om substansen. Är det fråga om 1) inbesparningar, 2) utveckling av välfärden eller 3) makt? Min gissning är dels 1, dels 3. Det blir lättare att centralstyra kommunerna när de blir större, då kan man få bort besvärlig bypatriotism.

Ett konkret exempel är förslaget som lagts fram på SFP-håll att slå samman hela svenska Åboland, från Iniö till Dragsfjärd, med Pargas som centralort.

– Det skulle vara en fullständigt huvudlös kommunkonstruktion och det främsta motivet är att man vill undvika en finsk majoritet i Pargas i nästa val.

Tomy Wass’ favorit är regionkommunmodellen, trots att inte heller den är problemfri. Också distriktsmodellen är tänkbar:

– Man kan låta sjukvårdsdistrikten ta över flera funktioner, då behövs det inte någon stor reform.

Eini Pihlajamäki, projektchef vid det finlandssvenska kompetenscentret, ansåg att det nog behövs en reform av servicestrukturen, framför allt för att andelen äldre växer och det behövs nya servicepunkter.

– De hårda nedskärningarna på 90-talet drabbade också åldringsvården. Personalen har kämpat för bättre arbetsvillkor. Idag är det medierna som får driva på äldreomsorgen.

Reformsträvandena kommer inte som en blixt från en  klar himmel.

– Sedan 2002 och 2004 pågår mer utvecklingsarbete i kommunerna kring social- och hälsovården än någonsin tidigare. Det ingick i regeringsprogrammet, i motsats till kommun- och servicestrukturreformen, som är ett initiativ av ministrarna Liisa Hyssälä och Hannes Manninen.

Det man framför allt utreder är hur stort befolkningsunderlag som behövs för olika tjänster och en grov uppskattning är att underlaget borde vara 20 000 invånare för basservice, 100 000 för specialservice och kanske en miljon i mycket krävande fall. Hur språkförhållandena beaktas vid reformen kommer att bli en viktig fråga. I vissa fall blir det aktuellt med Svenskfinland som ett servicedistrikt – Kårkulla fungerar ju redan nu som ett sådant.

– Serviceregionen Svenskfinland kunde ta hand om adoptionsrådgivningen. Det finns också en stor brist på familjevård på svenska för barn i krissituationer.

Laura Lodenius konstaterade att makt nog kan vara ett motiv också för dem som inte vill ha några förändringar.

Monika Arnö underströk att man måste diskutera hur demokratin kan fungera i stordistrikten.

Peter Lodenius


Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.