I Ny Tid nr 18/06 skriver Joel Backström om seden att inte låta saltkaret gå direkt ur hand i hand och slår fast att detta är ett exempel på vidskepelse, alltså självbedrägeri.

Det är sant att det bakom seden inte ligger någon mytologisk förklaring i stil med historien om skeppet Nagelfar som förklarar islänningarnas ituklippta naglar. Däremot stämmer det inte att det leder till ”olycka” att låta saltkaret gå ur hand i hand – åtminstone har jag fått lära mig att det leder till något mycket mera konkret: att man börjar gräla.

Förklaringen till saltkarsbeteendet lär vara gammal sjömansvisdom som bottnar i ren och skär artighet: i fuktiga förhållanden (ute till sjöss, i skärgården, i gamla hus) klumpar saltet ihop sig i saltkaret. Den som räcker någon saltet visar artighet genom att dunka med saltkaret mot bordet för att skaka loss salt, så att det är klart att användas. Man ska alltså inte bara ställa det på bordet, utan dunka till ordentligt. Den som underlåter att göra detta visar inte artighet mot en medmänniska – underförstått är oförskämd och vill mucka till gräl.

Numera lever de flesta i torra och välisolerade hus och råkar sällan ut för salt som klumpar ihop sig. Då verkar ju förbudet mot att låta saltkaret gå ur hand i hand helt absurt och har därför slentrianmässigt hänförts till kategorin ”gammalt skrock”. Men det är alltså gammal artighet.

Saltkarsdunkare, åtminstone sommartid ute på landetP.S: I libanesiska Daily Star hittar jag en annan förklaring: ” ” (http://www.dailystar.com.lb/ article.asp?edition_id=1&categ_id=1&article_id=7366)