Livet i Kina har inte varit någon dans på rosor, det inser vi alla. Men hur har det då gestaltat sig? Det har vi svårt att föreställa oss, Kina är så annorlunda. En bild, av miljoner tänkbara, ger den svenske journalisten Ola Wong som i boken No, I’m from Borås försöker återskapa sin farfar Wang Shixuns historia.

Ett försök, eftersom han i stort sett började arbetet med den efter sin farfars död, 89 år gammal, i Shanghai år 2002. Efter hans död hittades en liten anteckningsbok där han på 29 sidor försökt sammanfatta sitt liv. Den har varit en av utgångspunkterna när sonsonen skrivit hans berättelse. ”Den är baserad på minnen, köksbordsberättelser, intervjuer, research, anteckningar och ren fantasi. För det är omöjligt att exakt återskapa farfars kaotiska förflutna.”

Det är alltså en blandning av fakta och fiktion. På sin ålders höst hade Wang bott en del år hos sin son i Sverige, så Ola hade tillfälle att bli bekant med honom och höra en del historier, genom sin pappas förmedling får man anta. Andra släktingar hade sitt att berätta. Ändå måste man utgå från att en stor del speciellt av avsnitten om barndomen och ungdomen är fiktion. Till en början känns det lite problematiskt, men så småningom accepterar man det. (Att Ola skriver sig Wong beror på att myndigheterna i Hongkong använde det skrivsättet när en del av familjen flyttade dit, Wang är den transkribering som används på fastlandet.)

Wang Shixun hade inget lätt liv, och man får inte heller någon alltigenom sympatisk bild av honom. I hårda förhållanden skulle man vara hård för att klara sig. Han föddes i Peking 1912, under republikens första år. Han hann bara gå ett år i skola innan han måste börja jobba som åttaåring, eftersom hans föräldrar använde alla pengarna på opium. Hans främsta nöje var att följa med föreställningar av Pekingoperan och han kunde med tiden pjäserna utantill. När han var 14 anslöt han sig till en av de arméer som på den tiden drog genom landet och slogs mot varandra. Efter ett par år började det gå illa för den armén och Wang deserterade. I stället nappade han på ett anbud av ett japanskt bolag om arbete ”i utlandet”. Det visade sig handla om att lägga räls längs Amurfloden vid sovjetiska gränsen. Wang och hans kamrater slet ett halvår, sedan försvann den japanska arbetsledningen och någon lön fick kineserna aldrig.

”Jag ville bara leva”

Efter en del fredliga jobb tog Wang värvning igen. År 1932 var han 20 år och hade redan dödat mer än 200 mänskor, noterar han. Efter en tid bytte ”hans” krigsherre sida och allierade sig med Chiang Kai-shek. Denne hade som ung varit en av Gröna gängets bankrånare och gangstrar – Gröna gänget var den mäktiga triaden (brottssyndikatet) i Shanghai. Chiang finansierades huvudsakligen av Shanghais affärsmän och av triaden, vars gudfader skulle förbli hans viktigaste allierade.

”Kommunism, socialism,
nationalism, kristendom och allt som var så populärt bland de intellektuella brydde jag mig inte om”, förklarar Wang. ”När fienden marscherar in i stan har de intellektuella redan bytt sida och prisar dem som de förut fördömde. Ena dagen socialister, andra konfucianer – helt opålitliga. Jag brydde mig inte om det. Jag ville bara leva. Och gott också. Jag ville äta och sjunga – ha roligt!”

När Chiang inledde sin femte utrotningskampanj mot kommunisterna drog de sig undan i den långa marschen till en avlägsen del av landet. Wang var plutonchef i en förföljande enhet. I slutskedet försökte kommunisterna locka honom över till sig. Han nekade eftersom han hos Chiang hade höga läderstövlar och skinnjacka, hos kommunisterna skulle han få skor av gräs. ”Jag tyckte att de var för fattiga. Om jag hade gått över på den tiden hade jag nog varit general i dag”, förklarar han i en kommentar som måste komma från de autentiska anteckningarna.

Så började japanerna kriga för att ta hela Kina. Det var som när Tyskland två år senare angrep Polen; med kavalleri kunde man inte försvara sig mot pansarvagnar och stridsplan. Chiang blev desperat och beordrade att Gula flodens vallar skulle sprängas. Mellan 1 och 3,9 miljoner kineser drunknade och 11 miljoner blev hemlösa. Japanernas offensiv stördes däremot inte nämnvärt, de bara väntade tills vattnet runnit undan och fortsatte sedan.

Och Wang, som än en gång deserterat, gjorde ett nytt försök och anmälde sig till en officersskola i Shanghai. Att komma dit var som att komma till paradiset, här visades de senaste filmerna från Hollywood, här gick kvinnorna i eleganta, åtsmitande kläder, och också han klädde sig i västerländsk kostym. Om ett par år befordrades han till major.

Spelberoende

Men så dök det upp en kvinna som ville gifta bort sin dotter som var 18 år och mycket vacker. Wang verkar egentligen inte ha varit så starkt intresserad av kvinnor, men han tyckte det hörde till saken att gifta sig, så han sa ja. Han frågade sin livvakt om henne och denne sade att det fanns ett problem: ”Flickan har ett humör som en demon. Hon är aggressiv och extremt lättretad. Det finns inte en enda man som klarar av henne!” Men Wang, som tämjt också de vildaste hästar, såg det inte som något problem. Det borde han ha gjort. Det visade sig med tiden att hustrun var spelberoende och gjorde av stora pengar på mah jong-partier som pågick kvällar och nätter igenom. För att finansiera hennes behov av pälsar och smycken lät han sig en gång mutas av smugglare – han var då posterad i skärgården med uppgift att övervaka infartsleden så att alla betalade tull. Han gick med på att låta tre båtar gå förbi utan tull. Men det visade sig att det var en konvoj på hundra båtar som passerat, så när hans befälhavare ringde och beordrade honom att inställa sig omedelbart försvann han snabbt från posteringen för att inte bli skjuten.

1949 tog kommunisterna makten och Wang blev arbetslös. Hans hustru kunde inte anpassa sig till ett anspråkslösare liv, utan tog ut skilsmässa och flyttade till Hongkong (och därifrån med tiden till USA). Wang sörjde henne inte. Han hade inte heller tur med sin följande äktenskap. Den nya frun hade enklare bakgrund, men också hon började med tiden slösa hans pengar på mahjong.

Det var ont om pengar och sämjan i äktenskapet var inte den bästa, men Wang hankade sig fram ända till 1958, då han blev fast för att en gammal officer från Chiangs armé temporärt flyttat in hos honom. Följden blev att han sändes till arbetsläger i Anhuiprovinsen. Det blev ett hårt liv där många svalt ihjäl, inte bara i lägren utan också bland bondebefolkningen. ”Kannibalism var vanligt, både i lägren och utanför i Anhui bytte grannfamiljerna barn med varandra och åt upp dem. Först åt de upp flickebarnen, sedan pojkarna, sedan den första i familjen som verkade på väg att dö,” berättar Wang. Ska man tro det?

Så småningom blev livet lättare. Hans son Helin hoppade av till Hongkong, träffade där en svensk kvinna och flyttade med henne till Sverige. En dag år 1979 blev Wang frigiven från lägret och efter en tid fick han tillstånd att åka till Sverige. Här var livet på ytan ett paradis, men så småningom började han känna sig ensam, här hade han inga vänner. Efter två år flyttade han tillbaka till Shanghai. Han hade ändå vant sig vid svensk komfort, så efter en tid bad han sonen köpa en ny flygbiljett till Sverige. Samma vantrivsel, så han for hem till Shanghai. Men snart ville han på nytt till Sverige för en tredje omgång, som blev ett år lång. Sedan gjorde han ett försök med att fara till USA där han hade sin andra son. Inte heller det lyckades, och till slut återvände han till Shanghai för att stanna där de sista åren av sitt liv. Det viktigaste var ändå att kunna umgås med vänner.

En historia värd att berätta. Utan tvivel.

(Ola Wong berättar i samma volym också om sin mormor, som var tyska från Banatet i Rumänien, men här har han haft mindre material att arbeta med.)

Ola Wong, No, I’m from Borås, Ordfront 2004, 320 s. Bilder av Magnus Laupa.