Under rubriken ”Kvoter och kvaliteter” diskuterades könsmaktsordningen i den finlandssvenska teatervärlden på Hangö teaterträff förra veckan. Och många av föreställningarna visade och ifrågasatte kvinnans villkor.

I panelen för Kvoter och kvaliteter-diskussionen satt bland andra Birgitta Englin, ordförande för en genuskommitté som tillsats för att ”lämna förslag på hur ett jämställdhets- och genusperspektiv kan bli en obestridd och påverkande kraft inom scenkonstområdet” i Sverige. Hon menade att könsmaktsordningen innebär att kvinnor regelmässigt särordnas och underordnas.

Vidare sade Englin att teatervärlden gärna ser sig själv som kritisk och fritänkande men att den också är en konservativ och konserverande värld och att publiken och de unga teaterutövarna kommer att överge den om den inte börjar erbjuda alternativ till de gamla patriarkala mönstren. Hon menar att det inte så mycket är frågan om attityder som resursfördelning och påminner om att resurserna kommer från skattebetalarna och således bör verksamheten följa jämställdhetslagstiftningen. Regeringen ska inte blanda sig i det konstnärliga uttrycket men nog i resursfördelningen.

Med i panelen satt också forskaren och skådespelaren Helena Kallio som inledde med att säga att hon inte är kvinna, man eller ens riktigt heterosexuell. Hon närmade sig könsmaktsordningen från ett personligt och teoretiskt perspektiv och frågade sig varför hon lever sig in i den här ordningen fast hon inte vill. Var i mitt subjekt sitter det? frågade hon sig och sade att detta är ett sår i oss alla och att vår frihet och kritiskhet tyngs ner av den tankevärld som omger och föregår oss. Kallio definierade kön som relationer mellan människor och menade att genusfrågan ytterst är en fråga om hur man möter den andra. Hon menade att emancipation inte bara har med frigörelse att göra, utan att det också innebär att ta ansvar och vara självkritisk och att det är jobbigt att förändras.

 

Dåligt lämpade?

Mycket av debatten kretsade kring utbildningen av svenska skådespelare vid Teaterhögskolan i Helsingfors och det faktum att man under de senaste åren tagit in fler manliga studeranden än kvinnliga.

Professor Erik Söderblom satt i panelen och fick svara för detta missförhållande. Han hade svårt att orientera sig i diskursen och frågade sig om det är mannen eller konstnären i honom som talar och sade att han inte är patriarkalisk bara för att han är man. Han höll fast vid att man inte idkar någon form av kvotering under inträdesförhören och att idén är främmande för honom därför att underlaget är så litet och man måste tänka på individ- och inte strukturnivå. Dock erbjöd han ingen förklaring till varför två tredjedelar av de sökande är kvinnor medan två tredjedelar av de antagna är män.

Regissören Erik Pöysti talade om sina erfarenheter av kvinnliga och manliga sökanden till dramalinjen på Västra Nylands folkhögskola där det gick tretton begåvade flickor på dussinet och nästan inte fanns några manliga sökanden alls medan skådespelaren MarikaParkkomäki talade om den enorma flickdominansen i fritidsaktiviteter inom scenkonstområdet. Och ändå upplevs de kvinnliga sökandena mindre lämpade för skådespelaryrket på Teaterhögskolans inträdesförhör.

Skådespelaren Camilla Hellberg och regissören Anna Allgulin erbjöd en förklaring då de talade om att kvinnor fostras till en annorlunda självkänsla än män. De får inte ta plats på samma sätt, pausera, använda abstrakta ord … Allt sånt som gör det lättare att imponera snabbt och få uppmärksamhet. En annan förklaring som lyftes fram var att det finns färre jobb för kvinnliga skådespelare än manliga, eventuellt på grund av att klassikerna är mansdominerade. Marina Meinander ville dock spräcka hål på denna myt i egenskap av dramaturg på Svenska Teatern. Hon sade att det snarast råder brist på kvinnliga skådespelare på fältet.

Debatten gick het och fortsatte ut på gatan. Helena Kallio konstaterade i sin inledning att lusten att förändra går bra ihop med konst och kvällen innan hade Irti ryhmä spelatNainen palaa! och på eftermiddagen kunde man gå och se Subfraus The Subfrau Acts, två av de många könsmaktskritiska föreställningar som visades under teaterdagarna i Hangö.

Sofia Aminoff

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.