– Medan jag stirrade ner i folks gap hela dagen märkte jag hur de som jobbade på Kulturförvaltningen drev omkring på gatorna. En dag frågade jag dem varför de inte jobbade, varpå de svarade att detta var deras jobb. När jag undrade hur man kunde få ett jobb som deras rådde de mig att skriva romaner. Det var så jag började skriva.

Och friheten kom. Först kunde Yu glömma begreppet semester. Sedan glömde han morgnar, eftermiddagar, nätter. Men efter tjugo år i yrket har Yu insett att han inte är helt och hållet fri; han kan inte längre lägga ner pennan.

– Jag tror att jag har två stigar i livet, den ena fiktiv och den andra verklig. Relationen dem emellan är som hälsa och sjukdom. När den ena är stark är den andra svag. När mitt fiktiva liv blir alltmer intressant ser jag mitt verkliga liv tyna bort. Men jag har alltid undrat vilkendera som är hälsa, vilken sjukdom.

Tappar kontrollen

Under sina år som författare har Yu Hua också vågat ge sina romanfigurer större frihet. När han skrev sina första verk tänkte han sig författaren som allvetande gud medan romanfigurerna endast blev abstrakta symboler. Senare märkte Yu att figurerna hade egna röster som förde fram historien om han bara tillät dem.

– När jag började skriva visste jag alltid vad jag skulle skriva näst, vilka ställen som skulle vara lättskrivna och vilka svåra. Allt detta ändrades när jag släppte kontrollen och lät romanfigurerna leda mig i stället. När detta händer frågar jag mig ofta ”Är jag författaren? Eller läsaren?”.

När Yu berättar om sin uppväxt konstaterar han att hans generation upplevt mer än någon annan. De första 20 åren av hans liv var fattigdom och förtryck, medan de 20 senaste varit en väg mot större rikedom och frihet. Skillnaden mellan de två tidsperioderna är som skillnaden mellan medeltid och nutid i Europa.

– Ni européer borde vara åtminstone hundra år gamla för att ha levt något liknande. Jag känner mig ofta som om jag hade en hundraårings själ.

Kanske är det därför föga överraskande att boken som fört Yu till Sverige handlar om en mycket gammal man som blickar tillbaka över sitt liv. Boken Att leva (Huozhe) är översatt av Anna Gustafsson Chen, och utkom i maj på Ruin förlag.

Ämbar med skulder

Att leva är en historiskt förankrad fabel om den bortskämde gods-ägarsonen Fugui som spelar bort alla pengar, misshandlar sin fru, och drar med sig hela familjen i fördärvet. Inte förrän Fugui tvingats avstå från allt lär han sig något om livet. Om det inte var för Yus kontrollerade och förtätade stil kunde bokens tragiska handling lätt utmatta även den mest härdade läsare. Ett av de bärande elementen i boken är den ordlösa kommunikationen romanfigurerna emellan. När Fugui ska betala tillbaka sina spelskulder måste han bära pengarna, ämbar för ämbar, till dess nya ägare. För att han ska känna av pengarnas värde har hans far växlat in dem i minsta möjliga myntenhet, och tvingar så sin son att gå flera varv med skulden på axlarna.

Att leva är Yu Huas mest kända bok med över en halv miljon sålda exemplar i Kina sedan den gavs ut 1992. Redan nästa vår planerar Ruin ge ut Yus andra stora verk Xu Sanguan Mai Xue Ji (Chronicle of a Blood Merchant). I boken för Yu oss till en sjukhusmiljö genom Xu Sanguan som försörjer sig på att sälja sitt blod; ett yrke som fortfarande existerar på sina håll i Kina. Enligt Yu köpte hans vän, den nu världskände regissören Zhang Yimou, sin första kamera med pengar han förtjänat på att sälja sitt blod.

YU HUA

*Född 1960 i Hangzhou

*debuterade 1984 med Shibasui Chumen Yuanxing (Leaving Home at Eighteen)

*mest känd utomlands för filmatiseringen av Att leva, regisserad av Zhang Yimou, som vann Grand Jury Prize och priset för bästa skådespelare under filmfestivalen i Cannes 1994.