Kunskaperna om Kina har ökat betydligt i Finland, det märktes när en ny tjock bok om förändringarna i det kinesiska samhället publicerades i vintras. Inte bara svaren från de närvarande författarna var sakkunniga, också många av frågorna och kommentarerna från publiken var det. Vi har en ung generation av sinologer som behärskar kinesiska och vistats i Kina i flera år.

Boken Kiinan yhteiskunta muutoksessa har skrivits av elva författare, de flesta verksamma vid universiteten i Helsingfors och Åbo, och redigerats av Raija Asikainen och Juha Vuori. Den koncentrerar sig på de senaste årens utveckling och ger inga historiska perspektiv, vilket för en del läsare är en brist.

Men om man riktigt letar hittar man spridda hänvisningar till en tid före 1978, då historien i denna tappning börjar med Deng Xiaopings djärva ekonomiska reform. Man påminner t.ex. om opiumkrigen när Storbritannien och andra västmakter tilltvingade sig ett medinflytande över kejsardömets politik från 1840-talet framåt. Det var för kineserna en förnedringens tid, som bidragit till att skapa ett starkt behov av oberoende av yttre makter. Men ur dagens perspektiv kan man kanske fråga om den västerländska ockupationen av vissa hamnstäder också kan ha haft något gott med sig. Att Shanghai var det viktigaste västliga fästet i Kina kan väl ha ett samband med att staden nu är ett centrum för moderniseringen (på gott och ont). Kanske man också kan se en linje från koncessionsområdena till dagens ekonomiska frizoner?

Tiina Airaksinen konstaterar i sin artikel att västmakterna försökte bygga upp sina kolonier som idealsamhällen som kunde fungera som modeller för kineserna och bidra till att sprida västlig civilisation i landet. Hur ideala dessa samhällen i verkligheten var kan man undra, de styrdes nämligen huvudsakligen av några inflytelserika västerländska företagsledare, och diplomaterna lade sig inte just i deras styre. Umgänge med kineser ansågs opassande och uppgifter om förhållandena i landet kom närmast från missionärer.

Motståndet mot det utländska inflytandet växte sig starkare under början av 1900-talet och utkristalliserades i 4 maj-rörelsen 1919, som fungerat som inspiration både för kulturrevolutionen på 60-talet och demonstrationerna på Den himmelska fridens plats i slutet av 80-talet.

Mao och Deng

Maos och Dengs tänkande jämförs i boken av Marko Kauppinen. Mao, ”den store rorsmannen”, och Deng, ”huvudarkitekten”, var båda revolutionära veteraner och deltog i den långa marschen 1934-36. Deng var bara tio år yngre än Mao, men kom att representera en ny epok. Mao utgick från den marxistisk-leninistiska teorins ofelbarhet, även om han under sitt liv tolkade den på olika sätt. Ideologisk rättlärighet är det enda kriteriet t.ex. för en riktig ekonomisk politik.

Deng betonade däremot att praktiken är det enda kriteriet för sanningen och tillämpade detta framför allt på den ekonomiska politiken. Ett av hans slagord var att det inte spelar någon roll vilken färg en katt har, bara den fångar möss. Ett annat var ”korsa floden så att du känner stenarna”. Deng ansåg också att Mao var en stor ledare, men att han inte var ofelbar, liksom inte heller någon annan.

Dengs pragmatism fick honom att slå in på en ny linje för Kina 1978, två år efter Maos död. Kritiskt kan man säga att den illustrerar den neoliberala linjen om ekonomins dominans över politiken. Men man kan också påpeka att Maos sätt att styra ekonomin enligt politiska kriterier fick katastrofala följder i ”det stora språnget”.

Breda reformer

Om det fanns någon annan bakgrund till de stora reformerna 1978 än Dengs personlighet framgår det inte av boken. Och, vad värre är, vi får inte heller veta vad reformerna bestod av. Vi kommer in i bilden när reformerna genomförts och får en uppfattning om följderna av dem, men inte av vad innehöll. Vill man veta det måste man gå till annan litteratur, t.ex. till Nationalencyklopedin, som säger:

”Inom jordbruket blev hushållen den viktigaste produktionsenheten, och bönderna uppmanades att ägna sig åt binäringar och att starta industrier på landsbygden. I städerna uppmuntrades folk att starta eget, vilket ledde till att många nya företag växte fram inom den starkt eftersatta servicesektorn. Statliga företag fick vidgad rätt till självbestämmande, och utländska företag uppmuntrades att investera i K. Förmånliga villkor åt utländska investerare erbjöds i de speciella ekonomiska zoner som nu inrättades. Studenter skickades utomlands, och landet öppnades mot omvärlden i en helt annan utsträckning än tidigare, vilket bl.a. ledde till krav på demokratisering av samhället.” (Bertil Lundahl)

Reformerna var alltså omfattande och innebar ett systemskifte inom ekonomin, men inte inom politiken. I sin artikel om reformerna jämför Matti Nojonen dem med utvecklingen i Ryssland. De snabba förändringarna där blev ett fiasko, medan den gradvisa omvandlingen i Kina varit en stor framgång. En del av orsaken var att utländska experter fick ett stort inflytande i Ryssland och genomdrev reformer över en natt (amerikanen Jeffrey Sachs har senare ångrat sig, men svensken Anders Åslund har inte gjort det), medan Kina vägrade ta emot utländsk experthjälp och behöll en del av den centrala planeringen. När Sovjetunionen bröt samman flydde en stor del av det kapital som hunnit bildas ur landet. Kina lyckades däremot locka miljoner utlandskineser att investera i Kina, skriver Nojonen. Detta var antagligen en viktig faktor som möjliggjorde den fortsatta utvecklingen, tyvärr nämns utlandskineserna i boken bara i två meningar. Så småningom följde de stora transnationella bolagen exemplet och började flytta produktion till Kina.

Detta har redan nått sådana proportioner att utländsktägda företag år 2005 redan svarade för 60 procent av Kinas export, vilket kan innebära en riskfaktor. Också på den inhemska marknaden kan kinesisktägda företag få det svårt att klara sig i konkurrensen (speciellt som de enligt Nojonen betalar en inkomstskatt på 33 procent, medan utländska företag i industriparker klarar sig med 12-17 procent).

Den stora flyttningen

Utan stora problem har inte heller Kina klarat omställningen. Utvecklingen har främst skett längs kusten, dit 87 procent av de utländska investeringarna riktades 2003, medan den nått inlandet kanske främst i form av väldiga dammar som lagt eller håller på att lägga hundratals byar under vatten. Det har lett till en omfattande flyttningsrörelse från inlandet till kusten. Den har betecknats som den största i världshistorien, noterar Outi Luova i sin artikel i boken.

Tidigare var flyttningsrörelsen mycket starkt begränsad, men eftersom kustens nya industrier behövt ny arbetskraft har en stor del av dessa restriktioner hävts. Fortfarande tillämpas dock ett system där mänskor har tillgång till samhälleliga tjänster bara på den ort där de är mantalsskrivna. Detta hukou-system har luckrats upp, men fortfarande lever hälften av de arbetare som strömmat till städerna i östra Kina utanför samhällets tjänster och de utgör ett bestående proletariat. De gamla invånarna ser ofta ned på dem och sociala spänningar har uppstått.

Problemet är inte litet, år 2004 bodde 130 miljoner arbetare från landsbygden mer eller mindre tillfälligt i städerna. Men utan flyttningsrörelsen skulle utvecklingen längs kusten ha varit långsammare och fattigdomen i inlandet vara större.

Det lilla välståndet

Som mål för utvecklingen har Deng Xiaoping uppställt ”det lilla välståndet”, medan premiärminister Hu Jintao sagt att Kina borde utvecklas till ett ”harmoniskt samhälle”. Dengs mål innebär att Kina i sin helhet ska uppnå nivån som en relativt utvecklad nation, med en BNP per capita på 3 000 dollar år 2020. I städerna har den nivån i stort sett uppnåtts, man räknar t.ex. med att det finns en dator i nästan vartannat stadshushåll och TV och kylskåp i varje stadshushåll. Jyrki Kallio skriver om medelklassen i Kina och räknar att snart en tredjedel av befolkningen kan räknas till ”konsumentbefolkningen”.

Men målet är inte bara att höja den materiella standarden, utan också att öka befolkningens ”kvalitet”. I städerna pågår kampanjer för att få folk att uppträda civiliserat, så att de först släpper ut mänskor från metrovagnar innan de själva tränger in, inte skräpar ned, tänker på andra mänskor och tänker på miljön.

Rättsstat?

Hur svårt det kan vara för en västerlänning att tränga in i den kinesiska begreppsvärlden framgår i förbigående i Eevamaria Mielonens diskussion av Kinas väg mot en rättsstat. I slutet av 70-talet började man tala om att omvandla en förvaltning som betonade ledarens ställning, renzhi, till ett system styrt av lagar, fazhi. På 80-talet kompletterade man sedan lagstiftningen. På 90-talet började man tala om lagenlig förvaltning, yifazhiguo, förkortat fazhi. Enligt Mielonen uttalas dessa båda ord fazhi på samma sätt, men de skrivs olika. Däremot förklarar hon inte hur dessa begrepp skiljer sig från varandra.

En diskussion över kulturgränserna om vad som konstituerar en rättsstat är inte lätt. I Kina har två skolor dominerat rättsuppfattningarna sedan Qin-dynastin på 200-talet f.Kr. Enligt den konfutseanska uppfattningen bör individens förhållande till andra och till omgivande samhället styras av moral, en riktig attityd och ett riktigt uppträdande vilka bestämmer de inbördes hierarkiska relationerna. Härskarens och tjänstemännens moral skapar en moralisk ryggrad i samhället och formella lagar behövs inte. Den legalistiska skolan har däremot ansett att lagar behövs som genom hot om straff kan styra till önskat beteende.

Lagar har stiftats under årtusenden, men den konfutseanska uppfattningen har fortfarande en rätt viktig ställning i den kinesiska samhället. Det betyder att man inte kan bedöma i vilken mån Kina är en rättsstat enbart med västerländska legalistiska mått.

Hoten mot rättsstaten kommer i dagens Kina från två håll, dels partiets styrande roll som inte regleras i lag, dels korruptionen, som är ett landets största problem.

Under de senaste åren har konflikterna mellan folkets rättsuppfattning (kanske präglad av konfutseansk moral?) och rättsväsendet tillspetsats framför allt i jordägofrågor. En notis förra veckan berättade om den 46-årige bonden Huang Weizhong i en by i provinsen Fujian som mobiliserat bybor till försvar för sin jord mot de lokala myndigheterna som tvångsexproprierat den för låga summor för att sedan sälja den till gründerföretagare för mycket högre belopp. Huang dömdes till tre år fängelse för att ha stört samhällsordningen.

Medborgarsamhälle?

Liknande sammandrabbningar mellan grupper av bönder och de lokala myndigheterna har under de senaste åren förekommit i många delar av Kina. På centralt håll har man försökt stoppa tvångsexpropriationer av detta slag, eftersom de utgör den största orsaken till konflikter mellan ett embryonalt medborgarsamhälle och myndigheterna.

Vissa miljöfrågor ger också upphov till liknande konflikter, där bönder känner sitt jordbruk hotat av olika åtgärder, och i dessa fall kan bredare medborgarrörelser uppstå som motsätter sig myndigheternas planer.

Ett centralt begrepp i Kina är himlens mandat. Härskaren har ett mandat att härska, så länge han gör det på rätt sätt. Men om det går snett har han förverkat sitt mandat och folket har rätt att protestera. Naturkatastrofer ses som ett tecken på att himlen inte längre är på härskarens sida.

Utom bonde- och andra lokala protester på landsbygden utmanas partiet av demokratirörelsen i städerrna, men det verkar som om den f.n. skulle se Falun Gong-rörelsen som det största hotet.

Juha Vuori beskriver Falun Gong som en lära som kombinerar ett speciellt sätt att andas med etiska principer och religiösa element som är en blandning av buddhism, taoism och traditionell kinesisk folktro. I läran, som utvecklades av Li Hongzhi under 90-talet, ingår också apokalyptisk millenialism och övernaturliga element. Falun Gong-övningarna är enligt Li den enda räddningen för mänskligheten, som närmar sig sin undergång till följd av sin omoral. Enligt Li blir de som utövar Falung Gong kvitt sina sjukdomar, dessutom öppnas deras himmelska tredje öga som gör det möjligt för dem att se genom väggar och in i andra mänskors inre. Li är själv ett högre väsen som nedstigit på jorden för att höja mänskornas moral. Sjukdomar botas inte av läkare utan av hängivenhet till Lis lära.

Det moraliska förfall som enligt Li hotar mänskligheten med undergång kommer enligt Li till uttryck i kvinnofrigörelse, homosexualism, sexuell frihet, rasblandning, ungdomsmodet, demoniska leksaker och fotbollsfanatism.

Falun Gongs anhängare har demonstrerat mot kommunistpartiet och detta har i sin tur bedrivit omfattande kampanjer mot rörelsen. Vuori förklarar detta med det kinesiska systemets totalitära natur: partiet ingriper mot rörelsen eftersom den utmanar partiets trosmonopol. Men Falun Gong verkar nog vara en ännu mer totalitär rörelse än kommunistpartiet, den apokalyptiska millenialismen väcker oroande associationer till andra fundamentalistiska rörelser som den religiösa högern i USA och president Mahmoud Ahmadinejad i Iran.

Någon prognos om det nuvarande politiska systemets framtid ger inte bokens författare. Men Mikael Mattlin påminner om den gamla tanken att Mittens rike kan ha bara en legitim härskare, bara en dynasti i gången. Annars blir följden en delning av landet eller inbördeskrig. Mestadels har dynastierna varit långlivade.

Raisa Asikainen & Juha Vuori (red.): Kiinan yhteiskunta muutoksessa, Gaudeamus 2005, 295 s.