Dansbiennalen börjar i Venedig nästa vecka, och någon bildkonstbiennal är det inte i år. Men två äldre herrar gör Venedig värt ett besök också för nutidskonstens skull.
I Palazzo Grassi har palatsets nya ägare, den franska biljonären François Pinault, 69, ställt ut 200 av sina verk och ett par kvarter därifrån, i Palazzo Franchetti alldeles invid Accademiabron, kan man se en stor del av de 700 verk som Pontus Hultén, 83, donerade till Moderna museet i Stockholm ifjol.
Pontus Hultén (som eg heter Karl Gunnar) var mannen som fick folk att vallfärda till Skeppsholmen då han var chef för Moderna museet 1960–1973. Sedan startade han upp Centre Pompidou i Paris och MoCa i Los Angeles. Och nu sluts cirkeln för Hultén var chef för Palazzo Grassi då det öppnade som konstmuseum för tjugo år sedan med den stora futurismutställningen (där MA Numminen för övrigt köpte sina favorithängsel!).
Hulténs samling består av stora namn som Sam Francis, Coosje Van Bruggen, Jasper Johns, och Rebecca Horn. Verken är ofta små och personligt dedicerade. Mest intressanta är faktiskt de otaliga svartvita fotografierna av Hultén tillsammans med en mängd kända konstnärer från Jean Tinguley till Claes Oldenburg, som han gjorde en performance med ännu för ett par år sedan. Det är intressant att på foto se hur mäktig Niki de Sant PhallesHon en katedral var inne på museet 1966. Här finns många pärlor. Hultén hade alldeles uppenbart en förmåga att upptäcka blivande storheter. Han fann Marcel Duchampi Paris redan 1946 och 1957 var han på plats i New York och nosade sig till expressionisternas förestående genombrott och köpte själv några tavlor av dem innan dollarbeloppen gick i spinn.
Få kvinnor
François Pinaults samling i Palazzo Grassi är mer vräkig. Ja, storslagen och färgstark. Redan från vaparetton ser man Jeff Koons ballonghund glimma glatt framför 1700-talspalatset. De två hundra verken och installationerna är valda bland 2500 i Pinaults samling. Det är är inga småpotatisar utan verken är säkert värda många, många miljoner. Det är första gången Pinaults samling visas offentligt.
Här finns alla de stora (manliga) namnen: Lucio Fontana, Keith Haring, Jeff Koons, Mark Rothko, Richard Serra. Cindy Sherman (som är en av de få kvinnliga konstnärerna) – ochAndy Warhol förstås. Inte en enda finländare ryms med, fastän en Maaria Wirkkala verkligen skulle platsa här.
Damien Hearst har ett eget rum för sina enorma glasmontrar fyllda med allt från granna piller till två uppskivade kor inlagda i formaldehyd. Låter hemskt men är elegant.
Mest imponerad är jag av ett stort hörnrum i palatsets andra våning. Det är som att stiga in i en modern silverfärgad version av de bysantinska mosaikyrkorna eller föregånde dags fynd, den fina katedralen på den lilla ön Torchello i norra lagunen. Konstnären heterRudolf Stingel och är italienare bosatt i New York och hans material är folie och små lappar.
Luc Tuymans målningar gillar jag också och ser i honom Belgiens svar på Susanne Gottberg.
Den franske biljonären (och hans konstkonsulter) är kanske inte så intresserade av videokonst så det enda verket jag ser i den genren är en mycket suggestiv film om ljus som tänds och släcks i uppskruvat tempo i två skyskrapor, medan träden skakar hysteriskt i höststormen.
En naturtrogen pojke i tweedkostym knäböjer in mot ett hörn. Blir illa berörd då jag ser att det är Hitler, om än modell mindre. Maurizio Cattelan heter konstnären.
Barbara Krugers grafiskt rödsvarta grej med texten ”I shop therefore I am” har jag faktiskt skickat som vykort många gånger. Intressant att nu se den i jätteformat.
Kanske Pinault köpt den tavlan för att han tyckt om att shoppa konst ända sedan han för trettio år sedan föll för sin första Mondrian. Men han säljer också, för i Herald Tribuneläser jag att han sålt en Rauschenberg till Museum of Modern Art för 30 miljoner dollar. Pinault äger också¨en mängd varuhus, Christies, Gucci och Yves Saint Laurent. Han skulle bygga sig ett eget konstmuseum på en ö i Seine för nästan 200 miljoner euro men efter flera år kamp med byggtillstånd och annat skippade han projektet och tänker nu, utöver Palazzo Grassi, som han köpte av Fiat, visa upp sin konst i ett nätverk av europeiska städer.
Ny chef för Palazzo Grassi är Jean-Jacques Aillagon, tidigare fransk kulturminister och chef för Georges Pompidou Center, så man kan väl säga att fransmännen gjort palatsrevolution. Kurator för Where Are We Going? som utställningen heter på nutidskonstens lingua franca är Alison Gingeras från Solomon R. Guggenheim Museum i New York.
Bitte Westerlund