Zena är bildkonstnär och bosatt i krigets Beirut. Hon skriver här om hur kriget påverkar de vanliga invånarnas vardag, om hur allting förändrats så snabbt och om sina tvivel inför framtiden.

27.7.2006

Krig tar kål på en.

Det har redan gått två veckor, och vi känner oss alltmer trötta och urlakade.

Jag förstår inte vad det hela går ut på. Jag orkar inte längre analysera varför allt detta händer. Jag ger upp inför tröttheten.

Jag har talat med en massa olika journalister, men det verkar inte fungera. Faktiskt så känner jag mig som om jag reducerats till ett krigsoffer. Till en historia på radiovågorna. Till en bloggare på nätet. Medierna lever på historier som liknar min. Jag hjälper dem att höja sina lyssnarsiffror. Jag hjälper dem att sälja reklamtid och göra pengar.

Jag klarar även av att göra min röst hörd. Jag klarar också av att beröra någon. Jag är tacksam för det.

Jag vill inte vara bara ännu ett krigsoffer… jag vill inte att ni kanske glömmer allt om mig nästa vecka. Jag vill inte leva ett liv dominerat av krig. Jag bad inte om det här. Jag hade ett annat liv. Ett liv som jag själv bestämde över. Beslut jag själv gjorde. Ansvar jag förband mig till. Jag vill inte vara en krigshistoria. Förstår ni vad jag försöker säga? Jag vill bara vara mig själv. Leva det liv jag hittills har format och gjutit själv. Måla det jag vill måla och inte det som jag tvingas till.

Det här kriget är något jag tvingas leva i. I alla krig är de civila tvungna till det. Jag vill inte vara ännu en trist historia i din inbox.

Redan nu har alltför många börjat vänja sig vid kriget. Många har slutat gå till jobbet – varför skulle de jobba? Det är krig! Caféer och restauranger har stängt. Folk har gett upp projekt, förslag, planer… de har slutat att kommunicera. Telefonerna fungerar inte!

Jag såg Maya idag. Maya bodde i Libanon under inbördeskriget. Vi hade en konstig diskussion.

Maya: Vad är det för fel med dig idag? Du ser så nedslagen ut…  Zena, vad är det? Har någon dött??

Zena (till Maya): Nej, det är inget… det är bara kriget. Oroa dig inte, jag ska nog klara mig (lägg till ett påklistrat leende).

Zena (för sig själv): Jag har angst hela tiden. Min mage är orolig. Jag kan inte sova. Jag kan inte äta. Jag är rädd hela tiden. Jag är arg. Det är hett. Maten i kylskåpet håller inte alls eftersom strömmen bara går av och på hela tiden. Jag håller på att bli galen för att nätet går av och på hela tiden… jag är så rädd för att det en dag bara slutar fungera.

Maya: Oroa dig inte. Du kommer att vänja dig. Det gjorde vi alla på 80–talet. Du kommer att märka det, snart kommer du att ha vant dig, du kommer inte ens att tänka på att det är krig längre.

Zena (till Maya): Jag tror inte att jag vill vänja mig vid det här.

Zena (för sig själv): Det behöver inte vara så här. Vi måste inte acceptera det här. Maya, jag är ledsen över att du en gång tvingades ”vänja dig” vid detta. Jag vill att varken du eller jag tvingas ”vänja” oss någonsin mera. Har vi inte längre någon chans att bevisa att mänskligheten vinner i längden?

30.7.2006

En massaker ägde rum i Qana i dag på morgonen. Historien upprepar sig. Israelerna fällde en bomb på en byggnad dit flyktingar sökt sig. Just nu säger de på nyheterna att 55 personer har dött. Mest kvinnor och barn…  Det hände alldeles nyss. För tio år sedan gjorde israelerna samma sak i Quana, fast då träffade de en FN-byggnad, då dog över hundra personer. Mest kvinnor och barn… Varför?? Hur kan någon vara så omänsklig? Israel är det enda landet i världen som får bomba FN-baser utan att behöva ta ansvar för det.

För några dagar sedan träffade israelerna en FN-bas i södra Libanon. Fyra fredsbevarare dog. Jag ber deras familjer om ursäkt. Libanon är ett vackert land… fullt av vackra människor. Alla sörjer vi er förlust. Hela denna attack har varit en enda stor massaker. Ändå envisas de. Ändå fortsätter de.

övers. Teo Ijäs

Zena el-Khalils dagbok finns på  http://beirutupdate.blogspot.com/. Illustratören Mazen Kerbaj har sina bilder på http://www.mazenkerblog.blogspot.com/