En central utgångspunkt för att man ska kunna få ett grepp om hur världen i dag är funtad är, tror jag, begreppet digital realtid. Den digitala realtiden har blivit ett slags arkimedisk fixeringspunkt som är samtidigt både absolut och relativ – både fixerad och hela tiden flytande in i framtiden.

Den absoluta realtiden har förstärkt begreppet nu och samtidigt förstärkt en kulturell synkronisering. Framväxten av en allt smalare och alltmer abstrakt nu-punkt tycks samtidigt leda till en värld som blir alltmer handlingsinriktad. Detta eftersom det tycks finnas en stark förbindelse mellan de tre grundläggande begreppen nu, handling och kropp. Begreppet realtid står nämligen också för en mer allmän trend i riktning mot omedelbarhet, d.v.s. på ökande krav på omedelbar feedback. Som flera kulturforskare har konstaterat ger den ökade komplexiteten och snabbheten i dagens teknologi anledning till både eufori och oro.

I det läget blir det viktigt att via massmedialt förmedlade representationer, d.v.s ikoner, stjärnor och andra mediala figurer kunna skaffa sig ett slags spelbrickor i identitetsförhandlingar, konstruktioner, etiska överväganden. Jag har undersökt hur en sådan massmedial representation konstrueras och tittat på medias rapportering, eller berättelser, om den så kallade 35 – åringen som satt en vecka häktad för mordet på Anna Lindh hösten 2003.

Vad som var speciellt intressant att iaktta i medias (Aftonbladet och Expressen) berättande om 35-åringen var att man gjorde honom till en ambivalent, transgressiv antihjälte, omväxlande kallad NK-mannen, den misstänkte mördaren, 35-åringen etc. Media skapar alltså mycket snabbt, egentligen på bara någon dag, en komplicerad fantasipersona. Personan innehåller bl.a. följande beståndsdelar: 35-åringen är inte bara misstänkt mördare. Han är också fotbollshuligan, playboy, dandy, bohem. Han är nynazist, yrkeskriminell, lösdrivare och fifflare, en som jobbat totalt fem dagar i sitt liv och som misslyckats med sin skolgång. Han är mytoman, psykopat och bisexuell.

Den fantasifigur som skapas i de två kvällstidningarna mynnar ut i en komplicerad representation som kunde kallas Mannen utan ansikte. Han är en person utan fast identitet i den meningen att han byter identiteter, han är ett slags shapeshifter,transformer. Han har en mängd alter egon och rör sig med falska identiteter, falska kontokort. Han har ingen fast adress, han bor än här än där, säger sig ha en adress i Schweiz, säger sig studera, jobba som webbdesigner, trots att han är arbetslös och har slutat studera för länge sedan.

Det finns flera slående paralleller mellan denna svenska fantasifigur och den person som spelas av Viggo Mortensen i David Cronenbergs mästerliga neo film noir-studie A History of Violence. De viktigaste handlar om tvetydigheten om vem figuren ”egentligen” är, hur hans bakgrund ser ut, den moraliska ambivalensen, frågan om vilka drag vi som tittare väljer att betona i det vi ser. Våldet, våldsamheten, brutaliteten är en annan gemensam nämnare i de två representationerna.

Detta stämmer väl överens med vad sociologen Anthony Elliott har konstaterat, nämligen att dagens postmoderna, flytande verklighet kan upplevas både positivt och negativt. D.v.s. positivt som något som man med hjälp av reflexiv scanning kan se nya kreativa möjligheter i och negativt som en ängslan och en oro över att gamla subjektspositioner bryter samman och man upplever världen som kaotisk, osammanhängande.

Skribenten är författare och forskare i populärkultur