Vad blev det av finnarna?

kan man fråga sig. Svenskar tillkallades för att leda det som, enligt vissa tolkningar, med tiden skulle bli Ryssland, medan finnarna spelade en statistroll. Fast några finnar fanns det inte vid denna tid, inte heller svenskar (på sin höjd svear), eller ryssar. Ännu vid denna tid spelade finsk-ugriska stammar ändå en större roll än slaviska stammar i området norr om Novgorod och därifrån österut. Det framgår också indirekt av Nestorskrönikan, fast författaren nog inte haft någon klar uppfattning om de stammar och folk han skriver om.

Den polske professorn Oscar Halecki (1891–1973) har skrivit en bok om östra Centraleuropas historia där han inte visar någon större respekt för de finska stammar som så småningom trängdes tillbaka mot nordost av både balter och slaver: ”Dessa stammar av mongolisk ras befann sig i allmänhet på lägre kulturell nivå och saknade all politisk organisation. De av dem som bodde närmast Östersjökusten fick nära kontakt till de indoeuropeiska balterna och utvecklades bättre än de andra.” (Boken är skriven omkring år 1950 och då borde mongoltesen redan ha varit avskriven, men den kom i en ny engelsk upplaga ännu år 2000.)

Tanken är i sig naturlig: de som har kontakt med andra civilisationer (i andra former än krig) utvecklas snabbare än de som lever isolerade. De finsk-ugriska folken har huvudsakligen bott i den norra hälften av den europeiska delen av det nuvarande Ryssland, det kommer fortfarande till synes i namnen på de autonoma områdena i ryska federationen. Men på den stora ytan bodde inte nödvändigtvis så många mänskor. De glest utspridda familjerna levde mest på jakt och fiske och som samlare. De slaviska stammarna bodde längre söderut i områden där de med tiden kunde övergå till jordbruk, vilket innebar större möjligheter att bilda samhällen och expandera. Det skedde t.ex. omkring 1000-talet i områdena kring Volga genom ”en absorbering och gradvis slavisering av svagt utvecklade finska stammar”, skriver Halecki. En av dem var mererna som levde i trakten av nuvarande Moskva – enligt en teori är det den meriska moska-stammen som gett namn åt staden. De sista mererna gick på 1500-talet upp i det som vid den tiden redan var det slaviska folkhavet.

Barn ur samma vagga

är ryssarna och de finsk-ugriska folken, enligt den ryske historikern Vladimir Afanasjev. I tidskriften Carelia år 2002 förklarade han i en polemik mot inlägg i den karelska pressen av ryska skribenter, som nedvärderat karelarna och deras kultur, att ”de finskugriska folkens språk och kultur i själva verket är ryssarnas bortglömda vagga”. Folken har ett gemensamt ursprung, fast de numera talar skilda språk. Det ryska folket formades i områden mellan Östersjön och Ural som tidigare bebotts av finsk-ugriska stammar. Dessa försvann inte någonstans, utan de uppgick i det ryska folket. ”Språket och en högre kultur övergick från ett folk till ett annat, men själva befolkningen stannade i de områden där den bott.”

Därför är ”de nuvarande ryssarna till sitt utseende närmare fenno-ugrerna än slaverna. De talar nog ett slaviskt språk, men de har inte ett enhetligt slaviskt ursprung.” Finsk-ugriska folk lade grunden för den ryska staten tillsammans med slaviska folk. Därför kan man enligt Afanasjev säga att ”ryssarna är direkta efterkommande till forna finsk-ugriska stammar.”

I området söder om det där de finsk-ugriska folken levde gick det enligt Halecki inte lika fredligt till. ”Folken där hörde antingen till den mongoliska rasen, liksom finnarna, men till dess turkiska grupp, eller till iranierna, d.v.s. den indoeuropeiska rasens asiatiska gren. I motsats till de ganska passiva finnarna hade dessa folk en aggressiv karaktär och invaderade ofta sina slaviska grannar och dominerade dem åtminstone tidvis.” Och vidare:

”I denna region utgjordes den slaviska världens utposter av kolonisatörer som var utspridda bland och blandades med finsk-ugriska, turkiska eller iranska befolkningar, som ökade i antal genom ständig inflyttning och återkommande invasioner från Asien. Med undantag bara för de flesta finska stammarna var alla dessa eurasiska folk erövrare, starkare och bättre organiserade än slaverna, och de kunde därför utöva ett ständigt tryck och inflytande på dem.”

 

Volga Bulgaria

kallades ett rike som upprättades kring Volgas mellersta lopp på 800-talet av ett turkiskt-ugriskt folk i ett område som det huvudsakligen erövrat av finska stammar. Detta skedde sedan khazarerna krossat det tidigare storbulgariska riket, Bulgaria Magna, i trakten kring Don. En del av bulgarerna drog sedan västerut och hamnade på Balkan där de erövrade ett område av ett slaviskt folk och fungerade som dess härskande skikt, för att så småningom smälta samman med detta folk och ge det sitt namn. En annan del drog norrut.

Enligt forskaren Antero Leitzinger var bulgarerna ättlingar till hunnerna och sedan huvudstaden Bulgar plundrats av mongolerna 1236 sammansmälte mongolerna med bulgarer och finsk-ugriska folk till tatarerna. Nuvarande Kazan ligger nära gamla Bulgar.

Bulgarerna var ett herdefolk, men levde till stor del på att driva in skatt av slaviska och ugriska jordbrukare och tullar på handeln längs Volga. Det handlade delvis om handel direkt med skogsfolken, som erbjöd skinn och i stället fick t.ex. enkla järnverktyg och pilspetsar. Men det rörde sig också om transithandel mellan Nordeuropa och kalifatet i Bagdad.

 

Pax Khazarica

blev följande skede. Khazarerna var ett folk av främst turkiskt ursprung som upprättade ett rike med centrum kring Volgas mynning och därmed konkurrerade med bulgarerna om handeln. Huvudstaden Itil låg troligen nära det nuvarande Astrachan, vid korsningen mellan två stora handelsvägar. Den ena var en nordlig etapp av sidenvägen från Kina till Syr-Darja och Khorezm, runt Kaspiska havet norra vägen till Azovska sjön och handelsstäderna vid Svarta havet och vidare till Medelhavet. Den andra förenade de rika städerna i Persien och Mesopotamien med skogsregionerna i norr. Den gick antingen över Kaukasus eller över stäpperna.

Att khazarriket var viktigt också för nordborna framgick av att de hade sitt eget namn för det: Särkland. En och annan viking dog där och ihågkoms på runstenar. Internationellt känt är riket för att dess politiska och ekonomiska ledare övergick till judendomen, enligt en tolkning för att inte stöta sig med vare sig kristna eller muslimer i sin handel. Författaren Arthur Koestler har lagt fram en teori om att Östeuropas judar härstammar från khazarerna, som han kallar Israels 13:e stam.

Bland folken i norr kasserade khazarerna in ett ekorr- och ett bäverskinn per hushåll som skatt. Också andra skinn, honung och vax köptes av handelsmän från norr, likaså slavar, som huvudsakligen var hedningar, från Rus’, från de finsk-ugriska folken och från stäpperna. Dessa varor såldes på marknader i t.ex. Kaukasus och Konstantinopel. I ersättning fick man textiler, lyxvaror och silvermynt, och en del av detta fann sin väg norrut. Handeln mellan Persien och skogsområdena kring mellersta Volga var livlig under 500-talet, men minskade under 600-talet och början av 700-talet, till följd av dels krig, dels den minskade efterfrågan på skinn i Bysans och Persien till följd av depressionen. Konjunkturerna kunde alltså redan på den tiden påverka den internationella handeln.

Efter år 750 växte handeln på nytt sedan relationerna till kalifatet förbättrats och efterfrågan i Europa, Bysans och den islamiska världen ökat på varor från skogsbältet, så som slavar, båtar, timmer, skinn, vax och honung. Silver i form av arabiska dirham-mynt spelade en viktig roll i transaktionerna och behövdes också för att hålla den nordeuropeiska ekonomin rullande.

Sidenvägen mot norr

talar den svenske arkeologen Mats Philip om i en på nätet vida spridd artikel om handelsplatsen Birka. Han ser Staraja Ladoga, Birka i Mälaren och Hedeby i Slesvig som länkar i en kedja av handelsplatser på vägen mellan den ryska handelsvägen och kontinenten, och det är förstås inget nytt. Men han anser att handelsplatsen inte styrdes av svear eller friser, utan framför allt av khazarer. Han hänvisar till de arkeologiska fynden, som enligt honom i hög grad har turkisk-tatarisk prägel.

Enligt Philip var denna handelsled framför allt en fortsättning på Sidenvägen. Handeln över Medelhavet stördes allvarligt under 700-talet. Araberna hade erövrat hela Nordafrika och på Medelhavet fördes krig mellan kristna och muslimer. Men samtidigt ökade efterfrågan på siden i de framväxande anglosaxiska och frankiska rikena i nordvästra Europa. Sidenet behövdes främst till praktdräkter för de nya kyrkliga och feodala eliterna och för att smycka kyrkor och palats. Därför sökte sig handeln nya vägar, bl.a. över Volga och Dnjepr. Det var ingen liten trafik. Enligt den kurdiske diplomaten Ahmad ibn Fidlan anlände sidenet till Khazaria i karavaner som omfattade femtusen kameler.

Sidenvägen mot norra och västra Europa gick enligt Philip från Kina och Centralasien till Bagdad och Bysans och vidare över de khazariska stödjepunkterna Sarkel och Itil samt Bulgar längs Don och Volga till Staraja Ladoga, Birka och Hedeby för att sluta i frisiska Dorestad vid Rhens mynning eller i London. ”Handeln sköttes gemensamt av de khazariska, frankisk-frisiska, varjagiska och senare även tyska handelshusen och övervakades mycket nära av Khazarias främsta köpmän, bankirer, emissarier, vågmästare och andra befallningsmän och ibland en liten, men bestämd, avdelning rytteri som stöd för diplomatin.”

 

Ibn Fadlans reserapport

från Bulgar har intresserat eftervärlden speciellt på grund av hans skildringar av de rus’er han mötte där. Han ingick i en delegation från kalifatet som avreste från Bagdad 921 och anlände till Bulgar elva månader senare.

”Jag har aldrig sett så fulländade kroppar, de var höga som palmträd, blonda och rödlätta. De har varken jackor eller kaftaner, utan mannen bär en dräkt som täcker ena sidan av kroppen men lämnar en arm fri. Var och en har med sig en yxa, ett svärd och en kniv, och dessa redskap lämnar de aldrig ifrån sig. Deras svärd är breda, räfflade, av frankisk tillverkning. Från naveln till halsen är de tatuerade i grönt med träd och andra bilder. Alla deras kvinnor har över bröstet en dosa fastgjord, som är av järn, silver, koppar eller guld, efter mannens förmögenhet och inkomst.” Han förfasar sig dock över rus’ernas dåliga hygien och omåttliga öldrickande.

Med hjälp av tolk förhörde han sig också om livet vid rus’ernas hov. Rus’ernas kung, skrev han, har i sitt slott 400 av sina tappraste män, som stupar med honom och låter sig dödas för honom. De har alla sin plats under hans tron, som är mycket stor och prydd med ädelstenar. Där finns också 400 slavinnor, och ofta har han samlag med en av dem i närvaro av sina vapenbröder. Kungen stiger aldrig ner från tronen och när han har naturbehov förrättar han dem i en skål. När han vill rida förs en häst fram till tronen så att han kan stiga upp direkt på den och rida bort.