Den pastorala utsikt över en flod som inleder En obekväm sanning (An Inconvenient Truth) av Davis Guggenheim har en slående likhet med inledningsscenen i Stefan JarlsNaturens hämnd. Skillnaden mellan Jarls och Guggenheims inledningsscener är ändå påtaglig. Jarl släpper efter några idylliska bilder lös en domedagsmaskin i en mudderpråm som gör frikassé av insjölandskapet medan Guggenheim stannar kvar vid flodstrandens harmoniska bilder och låter en behaglig mansröst i prosalyriska ordalag berätta hur ovärderlig vyn är.

Rösten tillhör den amerikanska före detta vice presidenten Al Gore, som är den andra parten i Guggenheims dokumentärs dubbelexponering. Utöver klimatförändringens förödande konsekvenser behandlar En obekväm sanning Gores förhållande till miljön och hans odyssé för den goda saken.

Klimatförändringen är ett bildmässigt komplext fenomen, då företeelsen inte är synlig med blotta ögat. Koldioxiden i den rök som fabrikernas skorstenar spyr ut sätter sig i atmosfären och hindrar solljuset från att reflekteras tillbaka ut i rymden. Det regimässiga problemet består i att det inte finns något representativt bildmaterial för företeelsen. Guggenheim spelar därför med symbolbilder och skapar en bildlig buffé, där Gores barndomsidyll, odyssén och fabriksskorstenar varvas med ett föredrag om klimatförändringen.

Föredraget, som har en mycket central roll, innehåller inget uppseendeväckande i sig utan är en saklig genomgång av de fakta de flesta vetenskapsmän är överens om i dag – utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser orsakar klimatuppvärmning som kan få oanade och förödande konsekvenser. Regissörens val att låta ett föredrag utgöra stommen i dokumentären kan låta otympligt, men Al Gore är just en så bra talare som amerikanska presidentkandidater måste vara. Han använder sig dessutom av en mycket subtil och visuell stordiateknik för att åskådliggöra fenomenet.

Även om det handlar om en global företeelse är det huvudsakligen ett amerikanskt perspektiv som presenteras i En obekväm sanning. Ett mycket angeläget perspektiv med tanke på att USA är det enda i-landet utöver Australien som inte vidtagit åtgärder för att begränsa sina utsläpp eller ratificerat Kyotoprotokollet. Dessutom bör detta ses mot bakgrunden av att nästan en tredjedel av alla växthusgaser produceras i USA.

Ur finländsk synvinkel är den mycket starka fokuseringen på USA olycklig med tanke på att det även här skulle krävas ett idogt upplysningsarbete. Finland ligger på andra plats i utsläppsstatistiken, efter USA, om man räknar ländernas koldioxidutsläpp per invånare. Det går 11,3 ton koldioxidutsläpp per finländare varje år, ett adekvat jämförelsetal är Sveriges motsvarande på 5,3.

 

Gud och växthuseffekten

En obekväm sanning ägnar ett litet eget kapitel åt de amerikanska cynikerna som gått hårt åt Gore – främst företagschefer och konservativa politiker nära Bush. Guggenheim levererar en fullt möjlig tolkning på företeelsen då han målar upp dessa som pampar med en enronmoral på jakt efter egen ekonomisk vinning. Dokumentären lyckas ändå samtidigt lägligt förbise den kritik som riktats mot Al Gore från annat håll.

När Gores upplysningsarbete ute i världen visas fastnar aldrig miljöfolket på bild. Trots att dessa mött honom på otaliga orter för att ropa “läs din bok, Al!”. De syftar på Earth in the balance: ecology and the human spirit (1993) där Gore beskrev klimatförändringen och de åtgärder man måste ta till för att hindra den. När det kom till kritan under de åtta år 1992–2000 då Clinton och Gore hade makten i Vita huset vidtogs mycket få av de åtgärder som Gore hade beskrivit som nödvändiga och brådskande i boken.

Dessutom saknar En obekväm sanning en egentlig problematisering av begreppet ”de amerikanska cynikerna”. För de cyniska åtgärdsmotståndarna som Guggenheim och Gore reducerar till några pampar är i verkligheten ganska många. Hos majoriteten av motståndarna handlar det inte om ekonomi, utan om den starka religiositet som finns bland invånarna på de amerikanska vidderna. Det är en tämjd, människokontrollerad natur som utgör idealet i den livsåskådning där människan getts makt över degenererade arter och varelser. Naturen har ingen central roll i Bibeln där växter och djur oftast används som negativa symboler, till exempel för att symbolisera usla mänskliga egenskaper.

Amerikanska filosofer som Henryk Skolimowski har talat om att det krävs en epistemologisk förändring för att nå fram till dessa människor. För ekologin närmar sig de frågeställningar som traditionellt behandlats och besvarats av religionen. Hur är världen uppbyggd? Vad bestämmer relationen mellan människan och andra arter? Vilken moral eller attityd bör vi ha gentemot medmänniskor och andra varelser?

Det pågår numera en alltmer omfattande religiös diskussion om miljön och naturen, till exempel katolicismen har utlyst Franciscus av Assisi till ekologins skyddshelgon. Den nya ”eko-religiositeten” talar för att miljökrisen inte bara kräver yttre lösningar på tekniska problem, utan också inre lösningar hos individer. Det ekologiska budskapet bör därför anpassas till det kristna om man vill nå fram till människorna på vidderna. Denna tankegång tycks dock vara främmande för såväl Gore som Guggenheim.

Det vilar en obarmhärtig ironi i motsättningen mellan Al Gore och människorna på vidderna. Gore åker fortsättningsvis runt bland dem och ger sitt högteknologiska föredrag med tanken ”upplys dem en åt gången” – samma föredrag han också levererar i dokumentären. Dessa har dock redan en gång nekat Gores budskap när de röstade fram Bush år 2000 – för Gore betonade också då vetenskap framom religion.

En obekväm sanning har premiär 15.9.