I Ukraina har språkfrågan under självständighetstiden blivit akutare än någonsin.

Språkfrågor kan vara känsliga. Det finns länder där aversionen mot den gamla ”kolonialmakten” är så stark att man inte vill ge det landets språk officiell ställning, och då handlar det inte om Finland, där ju svenskan har en sådan ställning. Men i Ukraina har ryskan inte officiell status, fast den talas lika mycket som det nationella språket.

Men inställningen är inte flexibel på den andra sidan heller. I Lviv köper en ukrainsksinnad glass på ukrainska. Försäljaren säger att hon inte förstår – tala ryska! Ändå säger många ryssar att ukrainska bara är en rysk dialekt.

Filosofen och sociologen Tatjana Zjurzjenko är uppvuxen i östra Ukraina och har verkat vid universitetet i Charkiv, men är numera huvudsakligen bosatt i Wien. Hon har de senaste åren bl.a. gjort en attitydundersökning bland invånare på båda sidor av gränsen mellan Ukraina och Ryssland och skrivit om kvinnans ställning i Ukraina.

I en artikel i österrikiska Transit från 2002 ger Zjurzjenko en mycket klarläggande analys av språkfrågan i Ukraina. Hon konstaterar att uppbyggandet av den ukrainska identiteten sedan medlet av 1700-talet i Tsarryssland, i det habsburgska riket, i mellankrigstidens Polen och i Sovjetunionen, huvudsakligen kom till uttryck i strävanden att bevara och utveckla det ukrainska språket. Framför allt har det handlat om relationen till det ryska språket.

Skillnaden mellan ryska och ukrainska sägs vara större än mellan norska och svenska, ungefär som mellan holländska och tyska, de som talar bara det ena språket kan ungefär förstå det andra om motparten talar långsamt och tydligt.

 

Elit – opposition

Ukrainskan är ett ungt språk, som i tiden kunde utvecklas som ett skriftspråk närmast i östra Galizien och Bukovina, som styrdes från Wien. Transkarpatien, som styrdes från Budapest, var den mest efterblivna delen av de ukrainska områdena. Där existerade ukrainskan bara i form av lantliga lokala dialekter som inte just kunde utvecklas eftersom magyariseringen var total. Också i Ryssland, där 85 procent av ukrainarna levde, var möjligheterna att använda ukrainska mycket begränsade. Ukrainskan stämplades som en rysk dialekt som inte kunde användas i det politiska eller akademiska livet. Enligt Tatjana Zjurzjenko såg också många ukrainska intellektuella den som ett huvudsakligen lantligt poetiskt och folkloristiskt språk och de gick in för tvåspråkighet.

”I viss mån speglade språket att Ukraina huvudsakligen var ett jordbrukssamhälle: ukrainska var språket för bönderna och det mycket smala skikt av intelligentsian som härstammade från bönderna och tjänade deras intressen: präster, lärare, ibland läkare. ’Kapitalismen i Ukraina talade ryska’: borgerskapet och den nya tekniska intelligentsian hade huvudsakligen alienerats från ukrainskan och detta ledde till en brist på stöd för den nationella kulturella utvecklingen inte bara från statens utan också från näringslivets sida.” Till detta kom att utvecklingen av det ukrainska språket fram till andra världskriget var två skilda processer i öst och i väst.

 

”Avsiktligt sabotage”

I Sovjetunionen var kasten i nationalitets- och språkpolitiken kraftiga. Åren 1925–32 stöddes de nationella kulturerna på olika sätt, undervisningen överfördes till de nationella språken och i Ukraina satsade man på att modernisera språket, nu trängde ukrainskan in också i det urbana livet. I början av 1930-talet skedde en tvär omsvängning i nationalitetspolitiken och eftersom Ukraina var den största regionen med annat språk än ryska och också på andra sätt strategiskt viktigt blev repressionen speciellt stark här. Tusentals representanter för den ukrainska intelligentsian anklagades för ”borgerlig nationalism” och utrensades.  Den sociala basen för bruket av ukrainska försvagades genom den avsiktligt organiserade hungersnöden som krävde miljoner bönders liv.

Ukrainska språkvetare anklagades för ”nationalistiskt sabotage” och vissa förändringar i grammatik och ordförråd genomfördes för att föra ukrainskan närmare ryskan. Under kriget misstänktes minoriteter i gränsområdena för bristande lojalitet och det gällde också och speciellt invånarna i västra Ukraina, där det faktiskt förekom ett väpnat samarbete med nazisterna mot röda armén. ”Miljoner ukrainare deporterades till Sibirien. Många som inte accepterade sovjetstyret och försökte undvika politiskt förtryck emigrerade till väst. Sedan denna tid lämnade rädslan för den ukrainska nationalismen aldrig ledningen i Moskva och den gav senare upphov till det speciellt starka förtrycket mot ukrainska dissidenter.”

Efter Stalins död blev det så småningom rum för en ny uppblomstring i den nationella kulturen. Samtidigt genomfördes dock olika förryskningsåtgärder. 1958 förlorade ukrainskan sin ställning som obligatoriskt skolämne (”tvångsukrainskan”) och föräldrarna kunde fritt välja skolspråk för sina barn och valde då vanligen ryska som hade mera prestige. Vid partikongressen 1961 gick man in för att eliminera de etniska skillnaderna inom unionen och utveckla en ny gemenskap, sovjetfolket.

 

Procenternas kamp

Tatjana Zjurzjenko understryker samtidigt att publiceringen av böcker, tidskrifter och tidningar på ukrainska subsidierades av staten. Det man däremot befarade var att språket kunde användas för att vända ukrainarna mot regimen i Moskva. ”Och detta hot mot det kommunistiska systemet var verkligt, speciellt i Västukraina, och det blev mer och mer verkligt i andra regioner.” Delvis därför uppmuntrades ryssar att flytta till Ukraina och ukrainare att flytta till andra delar av unionen. Detta ledde till en dold förryskning. År 1991 utgjorde etniska ryssar 22,1 procent av befolkningen, mot 8,2 procent 1926. År 1987 undervisade 72 procent av skolorna på ryska och 16 procent på ukrainska medan 12 procent använde båda språken.

I konstitutionen 1989 fick ukrainskan ställningen som enda nationalspråk och detta bekräftades i den nya konstitutionen 1996. En kampanj för att införa ukrainskan i undervisningssystemet och förvaltningen inleddes. I östra och södra Ukraina har ukrainiseringen dock varit ganska ytlig. Ukrainskans andel nådde 1999 75 procent i skolorna och 66 procent i den högre undervisningen. Men samtidigt har en andel av tidningar tryckta på ukrainska sjunkit från 68 procent 1990 till 40 procent 1998, för tidskrifternas del har fallet varit ännu mer drastiskt, från 90 procent till 11,5 procent.

Enligt en sociologisk undersökning år 2000 såg 63,8 procent ukrainska och 35,1 ryska som sitt modersmål, men språket som användes i familjen var till 39,1 procent ukrainska, 36,0 procent ryska och 24,8 procent bådadera. Enligt Zjurzjenko har språkfrågan två dimensioner, en regional och en social, på landsbygden talas mest ukrainska, i städerna mest ryska. Detta språk dominerar fortfarande inom kulturen, vetenskapen, affärslivet och till stor del också inom politiken. Den styrande politiska och administrativa eliten är fortfarande i stor utsträckning rysktalande och ukrainska används huvudsakligen för politiska ritualer, skriver Zjurzjenko 2002.

Detta har i viss mån förändrats sedan dess, hennes övriga iakttagelser gäller fortfarande. ”Och liksom för hundra år sedan talar kapitalismen ryska, vilket återspeglas i den välkända termen ’de nya ryssarna’ (’nya ukrainare’ existerar helt enkelt inte). Den nya medelklassen är lojal mot staten och motsätter sig inte dess ukrainiseringspolitik, men är redo att betala för barnens undervisning på ryska, som fortfarande har mera prestige och sägs ha bättre kvalitet.”

 

Språken som symboler

Språkfrågan är viktig i Ukraina – det är de språkliga skillnaderna mer än de etniska, religiösa eller kulturella som skapar politiska spänningar i samhället. Också de kulturella skillnaderna mellan västra och östra Ukraina artikuleras som språkskillnader. Det beror till stor del på att den nationella ukrainska intelligentsian hade språket som mål och medel i sin kamp mot habsburgarna, tsarväldet och sovjetstyret.

Samtidigt understryker Zjurzjenko att spänningarna inte i grunden beror på språket, utan har andra rötter. Huvudsakligen handlar det, liksom i andra samhällen som övergår från socialism till kapitalism, om en växande klyfta mellan eliterna och massorna och en alienering av massorna från det politiska livet. Hennes egen rekommendation är att stärka den ukrainska politiska identiteten, men inte påtvinga de rysktalande en ukrainsk kulturell identitet och erkänna också andra än ukrainsktalande som goda medborgare.