Vilken part vann det senaste kriget i Mellersta Östern? Det sägs ibland att krig i vår tid saknar vinnare och förlorare. Detta är inte helt sant. Det finns oftast en part som mitt i eländet står där med mer trumf på hand än den andre. Hizbollah har definitivt mer trumf på hand än Israel. Hizbollah är en militär organisation och militärt har man vunnit en avvärjningsseger med vilket menas att man undvikit att utplånas av det militärt starkare Israel. Därmed kan Hizbollah på sikt hålla igång kriget på låg nivå och under lång tid i syfte att trötta ut huvudmotståndaren Israel. För Hizbollah gäller det således inte att vinna militärt utan att undvika att man besegras. Moraliskt har också organisationen stärkts. Man uppfattar sig som segrare. Och det är inte oviktigt att en stor del av världssamfundet inklusive arabvärlden och Libanons befolkning gör detsamma.
Och Hizbollah har tid. Man har en militär organisation, men den är väsensskild från en konventionell militärmakt. Här finns inga stridsvagnar, inget artilleri, inga stridsflygplan eller ubåtar. Man opererar i små enheter, i civila kläder. Man tillämpar en nålstickstaktik vars främsta syfte är att skapa oro och panik. Den död och förintelse man skapar fås på köpet och spär på oro och paniktendenser. Det är oviktigt om Hizbollahs raketer har precision eller ej. Det viktiga är antalet som regnar över Israel. Detta ökar uppmärksamheten och oro i världsopinionen som är den ena måltavlan och hos israelerna som är den andra. Tilläggas kan att Hizbollah har konceptet för att undvika ett militärt nederlag. Hur besegrar man en motståndare som finns bland folket, lever bland folket och inte går att skilja ifrån den vanlige medborgaren, och som har den viktigaste resursen för ett långvarigt krig nämligen viljan? Som ett resultat av ett uppblossande hat mot Israel kommer Hizbollah inte heller att lida brist på villiga rekryter, pengar och övrigt stöd.
Det finns ett antal möjliga och mindre tilltalande ”om” i den fortsatta händelseutvecklingen. I botten ligger att Libanons regering inte har trumf på hand mot Hizbollah och är militärt svagt. Hizbollah är ett bra exempel på en stark ickestatlig aktör som ”värdlandet” Libanon tänker sig för två gånger innan man utmanar. Om Libanon inte helhjärtat backar upp avväpningen av Hizbollah bryter man mot FN:s resolution 1701, och drar på sig världssamfundets vrede. Om Libanons försvarsmakt tillsammans med en FN-styrka inte lyckas avväpna Hizbollah, drar man i stället på sig Israels vrede och riskerar på sikt att striderna blossar upp på nytt. Om USA i närtid skulle välja att slå till mot de iranska anläggningar, vilka bedöms som kritiska för tillverkning av kärnvapen, kommer Teherans allierade Hizbollah sannolikt att slå tillbaka med all möjlig kraft mot FN och Israel. FN-missionen skulle då lätt hamna i gungning mot bakgrund av att åtminstone opinionerna från eventuella västliga truppbidragsgivare skulle kunna kräva ett tillbakadragande.
En huvuduppgift för en internationell fredsstyrka som skall samarbeta med den libanesiska armén blir att avväpna Hizbollah. Utan vapen blir organisationen ofarlig. Så långt stämmer logiken. Problemet är bara att Hizbollah inte kommer att låta sig avväpnas. Vapen går att gömma. Särskilt hos en välvilligt inställd befolkning. I bakgrunden finns Iran och Syrien som är mer än villiga leverantörer av de vapen som behövs. För att citera sir Winston Churchill så har vi inte sett slutet. Vi har inte ens sett början till slutet. Möjligen har vi sett slutet på början.
Överstelöjtnant. Svensk lärare i strategi vid Försvarhögskolan i Finland.
Tommy Jeppson
