Kanton har varit en handelsstad i århundranden. Sedan 1000-talet har här bedrivits internationell handel och Kantons exportmässa är i dag Kinas största. Bl.a. tillverkas 80 procent av världens klockor i regionen. Men Kanton strävar nu efter att bli också ett turistcentrum. Liknande ambitioner har bredvidliggande Shenzhen.

När jag landar på Kantons Baiyun-flygfält slår det mig att det är det renaste flygfält jag sett med en klar överbemanning av städ- och vaktpersonal. Glaset, stålet och granitgolvet blänker. En banderoll proklamerar stolt att WHO utnämnt dem till “International Sanitary Airport”. Men man skall inte bli och hänga : “Don’t stand here loitering” står det strängt på väggarna.

Flygfältet är skinande nytt, stort och rätt tomt, men trots det pågår byggandet av en andra terminal bredvid den nuvarande. Meningen är att Kanton skall bli centrumet för turism i södra Kina. När flygfältet blir färdigt 2008 kommer det att ha en kapacitet på 40 miljoner passagerare per år. Målet var att få 44 internationella flights redan detta år men Baiyun fick bara fem, ett av dem är Finnair som flyger direkt från Helsingfors.

Att Kanton inte ännu är något turistcentrum är klart redan när jag anländer med bussen till tågstationen. Mitt västerländska utseende väcker en hel del intresse, också i denna metropol som med omgivande städer räknar med hela 12 miljoner invånare.

Ur stationen kommer en till synes aldrig sinande ström av folk, många av dem är från landsbygden och har kommit hit för att jobba i regionens många fabriker. De har bambukäppar över axlarna med fullpackade påsar i båda ändorna.

Från mitt fönster på det av folkrepubliken ägda hotellet kan jag iaktta denna ström som inte avtar ens till natten. Inte heller bilströmmen på den bredvidliggande ringvägen i två våningar avstannar någonsin. Till bilarnas susande och bullret från järnvägsstationen slumrar jag in.

 

Undan bilarna

När bilar dör kommer de kanske till Kanton, för Kanton är ett paradis för bilar. De är överallt och som fotgängare gäller det att se upp. Som tur finns Yuexiu, den största stadsparken i Kina med en yta på 8 hektar. Jag går dit på morgonen och det känns som om jag skulle vandra i en kinesisk teckning där jag går mellan kullarna. Och hur härligt är det inte att andas ren luft! Ur parkens högtalare strömmar kinesisk flöjtmusik och åldringar i tusental gör sin morgongymnastik under träden. Kantons vimmel känns långt borta.

I parken finns också Zhenhai-pagoden som är byggd under Mingdynastin, och från toppen har man en god utsikt över stan. Här finns ett litet museum över Kantons historia. För en kinesisk skolgrupp är det dock jag som är den största sevärdheten. “Helloo! How do you do?!” ropar de och vill ta bilder på mig med sina kameratelefoner. Väl tillbaka i Finland får jag mejl med en bild: “We are the student which the Guangdong Province Guangzhou Lingnan modern age makes the technicians’ school!“.

Många kineser tror jag är från England när jag säger att jag är från Finland. Endel blir så glada över att träffa en riktig engelsman – så jag envisas inte. Deras vänlighet är nästan besvärande, folk vill bjuda mig på dricka och många vill inte ta emot dricks. Jag stöter inte på någon i Kanton som vill utnyttja turister.

Den som är trött på luftföroreningar kan också besöka Baiyun-berget. Det är beläget en kort bussfärd från busstationen. Att bestiga berget är särskilt heroiskt. Först köper man en biljett och stigen uppåt är delvis asfalterad. Men det måste väl vara så då tusentals kineser går här varje dag. För dem som inte tycker om att gå finns det också en kabinhiss. Men tar man den missar man de fina buddhistiska templen på vägen. En ståtlig utsikt över Pärlflodens delta öppnar sig från toppen efter några timmars promenad.

 

Öde museum

Museimässigt har Kanton en hel del att erbjuda. Nämnas kan bl.a. konstmuseet. Det påminner om flygplatsen: stora hallar. Trots att det regnade dagen jag var där såg jag fler vakter än besökare. Det är ett såpass stort museum att man kan promenera omkring och tappa bort sig, flera av salarna är tomma, stängda eller obelysta. Emellanåt stöter man på ett konstverk. Eller en vakt – som eventuellt håller på med tai chi.

Men det är ett vackert museum. Och det rymmer dessutom guldkorn till verk, i en av salarna har man samlat klassiska kinesiska tuschteckningar, en del så gamla som från 1100-talet. Museet öppnades år 2000 och är det största konstmuseet i hela Kina. Nu för det ännu en slumrande tillvaro (läs koma), i väntan på den stora turistströmmen.

Jag tvivlar men hotellkedjorna är övertygade om att turisterna är på väg. Holiday Inn finns redan och inom de närmaste åren kommer åtminståne Grand Hyatt, Sofitel, Four Seasons och Ritz Carlton.

 

Grön laser

Ett par timmar med tåg från Kanton och man är i Shenzhen. Om en stad kan vara en uppkomling är Shenzhen det. Ännu på 80-talet var det här en fiskarby, men nu är det Kinas rikaste stad med 10 miljoner invånare. Medelinkomsten är 7000 dollar per år.

När jag flanerar i Shenzhen kommer jag att tänka på Disneyland.

Mest för att staden verkar vara byggd på en och samma gång. Men också för förkärleken för pastellfärger, vilket får skyskraporna att se märkliga ut. Shenzhens snabba tillväxt började med att staden 1986 blev en av de första frihandelszonerna, det första experimentet med kapitalism i folkrepubliken. Snabbt byggdes en börs och annan ekonomisk infrastruktur, och sedan dess har staden vuxit stadigt varje år.

Shenzhen är rikt och har antagligen det mesta som kan köpas för pengar. Mångtusenårig kultur, som den vilken man kan se spår av i Kanton, går det dock inte att köpa. Men det har inte hindrat Shenzhen från att försöka. Window of the world heter en av Shenzhens flera nöjesparker. Där kan man se miniatyrmodeller av all världens sevärdheter: Eiffeltornet, Taj Mahal o.s.v. Det känns dock inte så lockande så jag beger mig till det som känns mest utmärkande för staden: Diwang-tornet. Stadens högsta skyskrapa, vars gröna utsida blänker i solskenet. Väl uppe på nittiosjätte våningen öppnar sig en ståtlig utsikt. Skyskrapor, och åter skyskrapor och emellanåt sexfiliga motorvägar. Vid horisonten syns risfält och gröna kullar, där börjar det egentliga Kina. Men vänder man sig åt andra hållet reser sig Hong Kong.

När solen går ner tänds en grön laser(!) på en av skyskraporna och den skär genom natthimlen med hackiga och hysteriska tag. Natriumljusen på motorvägarna gör att den svarta himlen är brun, och på den bruna himlen lyser en röd  sol. En sol som är brännande röd på grund av luftföroreningarna. “Isn’t it beautiful” säger någon bakom mig där jag står med min videokamera. “Yes” säger jag.