Skrik och gränser

Kunde förstås skriva om nationsgränser, övertramp eller gränsdragningen mellan olika länder som lett till de evigt pågående bombningarna och meningslöst våld. Jag läser dagstidningarna med allt större förbryllelse, pendlar mellan ångest, uppgivenhet, raseri och detta eviga varför? varför? som vi aldrig kan få ett entydigt svar på.

Den subjektiva sanningen härskar, Gud är ett vapen, ändamålet som helgar medlen? Nej.

Här kommer mitt nej, min totala vägran att begripa. Här går min gräns. Jag kommer inte över med förnuftet i behåll. Istället vill jag skrika.

Så länge ett barn skriker är allt väl. Barnet vill och vill inte, prövar sin vilja och tänjer gränserna till föräldrarnas och omgivningens utmattning.

Under de värsta trotsperioderna kan barnet skrika dygnet runt, men de tappar aldrig rösten. Viljan att protestera är starkare än själva uttrycket. Tills den plötsliga tystnaden inträder, pendeln svänger från protest till insikt.

När sker förändringen? När har viljan (eller oviljan) nått gränsen och stigit över tröskeln till insikt. En stund som vi kanske inte minns efteråt, men som leder till utveckling.

Jag vill påstå att gränser och överenskommelser behövs. Så länge barnet utvecklas behöver han veta vad som är rätt och fel. Också om det skulle innebära att barnet i sin vrede hatar den vuxna. Jag ser det som en nödvändighet som alltför få föräldrar vidkänner idag.

Fri uppfostran i all ära, men för vem? Handlar det inte mera om den vuxnas ovilja att möta konflikter, att bära det ansvar som krävs av föräldern. Eller är det lättjan?

I värsta fall kulminerar detta till rädsla. Rädsla för sitt eget barn.

Mamman till en drama-elev hade modet att ringa upp mig för att fråga mig vad hon skulle göra med sin dotter. ”Jag får ingen kontakt. Hon är hopplös, skriker och smäller i dörrarna” (Som dramalärare har jag titt som tätt fighter med upproriska tonåringar där grupparbete kräver klara överenskommelser och regler. Det är jobbigt men utan tillit finns ingen trygghet som är grunden för att våga skapa tillsammans.) Jag föreslog att mamman i fråga skulle tala med sin dotter. ”Hon stänger dörren”, sa mamman. ”Men knacka på och säg att du vill tala med henne” var mitt råd. ”Jag vågar inte när hon är så arg”, var mammans uppriktiga svar.

Det är inte alltid roligt eller lätt att vara bollplank för en tonåring. Vissa tider är det bara hat och vrede som gäller, men också då måste man finnas där. Vara konsekvent. Kommunicera, motivera, förklara varför man som förälder gör som man gör. Det finns inget mer otacksamt och svårt, men när man minst väntar sig det, kommer tacken. För innerst inne vet barnet/ tonåringen att hon beter sig illa. Hon behöver och kräver i sitt trots just det som man kanske sist av allt uppfattar i stunden – överge mig inte, gå inte bort fast jag är såhär vidrig, möt min ilska och frustration, var tålmodig fast jag inte är det.

Som förälder har man rätt att vara rasande, ledsen, sårad, och uttrycka sina känslor så länge det inte handlar om manipulation eller våldföring. Det är att bry sig, inte överge.

I många sammanhang har jag dubier om vad som egentligen är rätt eller fel, bra eller dåligt, gott eller ont. Ju mer komplex världen ter sig desto klarare måste vi ta ställning för var vi själva står. Fatta beslut. Dra gränser där de behövs, prata och iaktta i vilket skede ditt barn behöver vad. Den vuxnes beteende och mönster går alltid igen.

Jag struntar blankt i att nu bli stämplad som moralväktare. Jag har sett allt för många exempel där barn tillåts terrorisera omgivningen och provocera utan att föräldrarna ens höjer på ögonbrynen.

Jag försöker se det som en utmaning. Att det faktiskt är barnen som genom sitt förnyade trots ger den vuxna möjligheten att hålla nyfikenheten och sitt eget inre barn vid liv.