Utbildningsprogrammet Fördjupde studier i regi och dramaturgi inleddes på Enheten för vuxenutbildning vid Teaterhögskolan i Helsingfors i januari 2005 som ett svar på bristen på regissörer och dramatiker inom det i stort rätt skådespelardominerade finlandssvenska teaterfältet. Under kortfestivalen Trailer06 öppnade en del av utbildningsdeltagarna dörrarna för publiken och visade prov på vad de jobbat med.

Lyrikern Catharina Gripenbergs debutpjäs En finner en ö, ett beställningsverk hon skrev för ett kortare regi- och dramatikprojekt under Hangö teaterdagar för några år sedan blev en succé och samtidigt skrev Gripenberg in sig i det poetiska språkcentrerade dramats tradition. Nu visades hennes nya pjäs Tur och ordning i regi av skådespelaren och musikern Mitja Sirén.

Texten är en naivistisk avskalad dialog om två personers abstrakta levnadsförlopp som liksom lekande lätt ramlar rätt in i existensens skönhet och skörhet. Siréns regi låter förloppet löpa från det yttre landskapet i en tvättstuga till det inre av minnen, rädslor och drömmar, även om man efter den begränsade repetitionstiden (en vecka) inte alltid lyckades fånga det intelligent lekande, men bräckliga, ibland sorgsna tilltalet i texten, som stundvis leker med och nuddar vid det sublima.

Kulturjournalisten Tomas Jansson arbetar vidare på frågor om beroende och kärlek, teman han lyfte fram i pjäsen Bunden, som Klockriketeatern och Labbet gjorde en öppen läsning av i vintras. Vilse handlar också om sorg och kärlek – och den försiktiga frågan kvarstår: kan kärleken rädda oss? I dramapedagog och scenkonstnär Seija Metsärinnes, regi blir denna urbana berättelse en tät filmatisk upplevelse och skådespelarna rör sig intensivt och förtroget i detta landskap.

Pjäsen är välskriven och löper bra, men det ligger något av ett konstruerat drag över den. Problemet är att Vilse i detta skede av arbetsprocessen saknade en djupt subjektiv nerv och en etisk utsatthet, som jag upplever att krävs för att man ska kunna skildra stora säljande teman som drogmissbruk, exploatering av unga kvinnor, utbrändhet bland unga framgångsrika män … på ett sätt som inte riskerar bli exploaterande eller beräknande.

Malin Kivelä och Hannele Mikaela Taivassalo, författare och grundare av Skunk Teatern, fortsätter odla sitt samarbete och sin dragning till det absurda i Eld glöd flamma pyr – ett melodrama om kärleken, en hejdlös pjäs som gränslöst leker med det romantiska och melodramatiska i teatertraditionen. Texten med alla sina scenanvisningar, slöjor, underjordar och metanivåer är drypande utan att vara mättad, och regissören Ulrika Bengts hade bearbetat och tolkat den utan att fastna i illustrerandet av texten.

Avslutningsvis kan jag bara säga att detta förhoppningsvis bara är en början. Att satsningen på new writing på Teaterhögskolan och Labbet kommer att synas i teatrarnas repertoarval, att dessa program i större utsträckning hittar samarbetspartner på teatrarna – för att närheten till scenen är en av de fruktbaraste förutsättningarna för ny dramatik. Och att regissörerna får möjlighet att utveckla sina egna uttryck och metoder. Att projekten blir långsiktiga, lyssnandet innåt djupare och influenserna utifrån fler.