Galiziseringen

av Ukraina är en skräckvision för många östukrainare som ännu inte kommit över chocken från den orange revolutionen. På webbplatsen www.anti-orange.com.uaförklarade förra året en debattör som inte accepterade att ryssarna skulle bli en nationell minoritet i sitt eget land: ”Det är inte en ukrainisering som pågår, utan en galizisering av hela Ukraina”.

Samhällsvetare har debatterat om det varit språk, etnicitet eller region som bäst förklarar den tudelning av landet som kom till uttryck i presidentvalet 2004, då västra och centrala Ukraina röstade på Viktor Jusjtjenko och östra på Viktor Janukovytj. Språk och etnicitet är inte samma sak, också många som uppger sig vara ukrainare talar helst eller enbart ryska. Språket korrelerar långt med regionen. Kommentaren ovan stöder tanken att det inte bara handlar om språk, utan om livsstil och historisk bakgrund. Här handlar det bl.a. om graden av entusiasm inför det nationella projektet. Det är inte många heller i öster som vill (åter)förenas med Ryssland, men man försvarar rätten att leva och verka på ryska i Ukraina.

I ett rätt sent skede

har ryssarna kommit till Ukraina, även om huvuddelen av landet styrdes från Moskva i flera hundra år. Den första större flyttvågen kom i slutet av 1800-talet då industrialiseringen inleddes i det ryska riket, senare vågor kom på 1920- och 1930-talet med femårsplanerna och sedan efter kriget. Målet var framför allt kolgruvedistriktet Donbass, som också blev ett centrum för stålindustrin. I det här området, inte långt från ryska gränsen, är en majoritet av invånarna ryssar och här är ryska det enda gångbara språket, och det dominerande i hela östra Ukraina. Också i Kiev har ryskan varit klart dominerande, antagligen under påverkan av tjänstemän från Moskva. Under valkampanjen 2000 sägs president Leonid Kutjma ha tagit dagliga lektioner i ukrainska – bättre sent än aldrig.

I slutet av 1900-talet var det praktiskt taget enbart i västra Ukraina som landets eget språk talades. Genom självständigheten förändrades situationen i viss mån, men man kan misstänka att det var först efter den orange revolutionen som mötesspråket vid regeringens sammanträden byttes från ryska till ukrainska.

Men varför är det en mardröm för en del invånare i landet om hela Ukraina blir mera som Galizien? Delvis handlar det förstås om språk, men också om tänkesätt. Att de skiljer sig åt är inte så märkligt, eftersom historien är så olika i olika delar av landet.

 

Ukrainas Piemonte

har Galizien kallats. Piemonte var ju den lilla region som föreningen av Italien utgick från, och Galizien, kring Lviv, har på ett liknande sätt varit kärnan för den nationella rörelsen i Ukraina under de senaste seklerna. Tsarens regering hade förbjudit bruket av ukrainska språket i skrift, vilket innebar att den nationella väckelsen framför allt ägde rum i den österrikiska delen av Ukraina, framför allt Galizien. En av faktorerna var den egna kyrkan, en annan de närmare kontakterna till tankeströmmar i väst.

Här kunde man anknyta till en gammal tradition. Den viktigaste förbindelselänken mellan Kiev-Rus’ och det senare Ukraina var furstendömet Galizien-Volynien under 1200- och 1300-talet. Här har det mongoliska greppet varit svagare än i nordost och furst Danyloförhandlade t.o.m. med påven om ett korståg mot mongolerna. Furstendömet uppvisade, jämfört med de nordöstra delarna av det forna riket, flera centraleuropeiska drag. Städerna hade en viktig roll i handeln mellan öst och väst och tyska handelsmän och hantverkare inbjöds att bosätta sig i städer som Lviv. I mitten av 1300-talet tillföll större delen av Galizien Polen.

Denhär skillnaden levde vidare. Medan städerna i Östukraina huvudsakligen beboddes av ukrainare var majoriteten av stadsinvånarna i de ukrainska regionerna inom Polen-Litauen andra än ukrainare. Polacker skötte administrationen och ägde en stor del av jorden, men judar, greker och armenier spelade en viktig roll inom handeln. Armenierna medverkade t.ex. inom handeln mellan Europa och persiska Isfahan, som fortfarande har rika hantverkstraditioner, men som i forna tider också var en knutpunkt vid Sidenvägen. Efter en kyrkounion med Rom på 1630-talet övergick armenierna så småningom från den turkisk-tatariska som de dittills använt som umgängesspråk till polska.

De judiska och armeniska stadsdelarna i Lviv ligger intill varandra och den armeniska kyrkan gör i sin enkelhet ett djupare intryck än sina ofta pråliga romersk-katolska grannar. Grekisk-katolska eller ortodoxa kyrkor är det svårare att hitta. Av synagogan i centrum ser man bara brända murar. Lviv har vid sidan om Rom varit den enda staden med tre ärkebiskopar: en romersk-katolsk, en grekisk-katolsk och en ortodox.

Med handel följer kontakter över gränserna och med dem följer i sin tur ett utbyte av idéer. Lviv och Galizien var relativt kosmopolitiskt och tolerant. Det samma kan sägas om Bukovina, som Österrike-Ungern erövrat av Turkiet i slutet av 1700-talet. Det nuvarande Transkarpatien, som styrdes av Ungern, var däremot isolerat och efterblivet.

 

En ukrainsk intelligentsia

uppstod under 1800-talet i västra Ukraina och där bildades också ukrainska partier under slutet av seklet. Detta speglade både en större tolerans och ett österrikiskt egenintresse av att spela ut ukrainare mot polacker och ryssar. I den femtedel av nuvarande Ukraina som kontrollerades av Österrike-Ungern var kulturen centraleuropeisk, det ser man i Lviv där de flesta arkitekterna hade studerat i Wien.

I den ryska delen av Ukraina hade redan Peter den store förbjudit bruket av ukrainska. Ukrainas nationalskald Taras Sjevtjenko, som gjorde ukrainskan till ett litterärt språk, fick sona detta med många år i förvisning i Kazachstan. Också under Stalins tid deporterades många intellektuella.

– Rädslan för Sibirien kom att länge prägla det intellektuella livet i Ukraina, säger historikern Ostap Sereda vid vetenskapsakademin i Lviv.

Men det var ingalunda bara intellektuella som drabbades. Vid tiden för röda arméns inmarsch i Galizien hösten 1939 var Nikita Chrusjtjov som förste sekreterare för Ukrainas kommunistiska parti ansvarig för sovjetiseringen av regionen. Han skriver i sina memoarer om hur den folkförsamling som valts inte hyste det minsta tvivel om att sovjetmakten borde etableras i västra Ukraina. Detta var enligt honom alla talares käraste dröm. Men ändå skriver han själv att arresteringarna fortsatte. Våren 1940 kom deporteringsmaskinen upp i varv. Nästan hela den galiziska medelklassen arresterades: jordägare, affärsmän, bönder som motsatte sig kollektiviseringen, polska tjänstemän och officerare, judiska flyktingar, jurister, präster och politiker av alla kulörer, från höger till vänster. Man räknar med att mellan 10 och 20 procent av västra Ukrainas hela befolkning deporterades till Kazachstan och Sibirien: ukrainare, judar och speciellt polacker.

Galizien drabbades hårdast av deporteringarna. Erfarenheterna i de andra västukrainska provinserna, Volynien (nordväst om Galizien), Bukovina och Transkarpatien var inte lika traumatiska, konstaterar Sereda.

Hela 1900-talet

har varit fullt av traumatiska upplevelser i alla delar av Ukraina. Under det första världskriget utkämpades blodiga strider i Ukraina, men det räckte inte med det. Minst fem arméer, vita och röda och andra, drog fram över landet. Nationella republiker utropades i Ukraina och i Västukraina, men de blev kortlivade. Efter krigen inledde bolsjevikerna en snabb industrialisering, vars följder för Ukraina blev dramatiska och tragiska. Ukraina hade varit Europas spannmålsbod och skördarna hade huvudsakligen sålts till väst. Nu tog staten hand om största delen av skördarna och lämnade mycket lite åt bönderna själv. Följden blev att omkring sex miljoner mänskor dog i svält i mellersta och östra Ukraina 1932-33 – fler offer än vad första världskriget krävde.

Men samhällsomvandlingen fick också andra följder. De forna bönderna lämnade den agrara kulturen och assimilerades i den huvudsakligen ryska urbana kulturen. Det fanns inget starkt alternativ. Den gamla polska kulturen hade blivit främmande och polackerna hade inte varit intresserade av att utveckla en ukrainsk intelligentsia och identitet. Det samma gällde ryssarna.

Jordbruket i västra Ukraina har varit småskaligt, och är det fortfarande: man ser ofta bönder som vallar familjens enda ko. Bönderna här har inte utsatts för tvångsåtgärder eller större förtryck. Urbaniseringen började på allvar i västra Ukraina först på 1960-talet. De västukrainska städerna skilde sig mycket från de östukrainska som blivit förryskade. I Västukraina hade däremot den etniska mångfalden minskat. Judarna hade i stort sett utplånats under kriget och polackerna hade efter kriget sänts till Polen i utbyte mot de ukrainare som bott där.

 

Under andra världskriget

tog sig de spänningar som funnits under ytan mellan folken ännu värre uttryck. Högerextrema ukrainare tog död på civila polacker, och i Polen dödades civila ukrainare.

I Polen genomförde regeringen dessutom efter kriget en tvångsförflyttning av rutener, mest lemker och bojker, från landets sydöstra hörn till olika delar av västra Polen för att lättare kunna polonisera dem. Medan beteckningen rutener i tiden användes om befolkningen i Kiev-Rus’ och senare om östslaverna i Österrike-Ungern, har den under de senaste hundra åren mest använts om västukrainska folkgrupper i och kring Karpaterna: bojker, lemker och huzuler. De bor i ukrainska Transkarpatien, östra Slovakien, Polen och Vojvodina i Serbien. Delade meningar råder om de talar dialekter eller eget språk och om de utgör ett eget folk eller en del av den ukrainska stammen.

Dehär sammandrabbningarna mellan polacker och ukrainare förbigicks i historieskrivningen för att inte störa relationerna mellan de socialistiska broderfolken. Först för några år sedan ägnade tidskriften Ï i Lviv ett stort specialnummer åt händelserna efter kriget.

Alla västukrainare accepterade inte överföringen till Sovjetunionen, utan ett antisovjetiskt bondeuppror fortsatte in på 1950-talet.

Detta är naturligtvis en av de stora skillnaderna mellan de två Ukraina: år 1990 hade den västra delen (i likhet med de baltiska staterna) tillhört Sovjetunionen i 45 år och den östra delen i 70 år.

I den ukrainska upprorsarmén (UPA), som opererade för ukrainsk självständighet mot Sovjetunionen och i allians med Tyskland under andra världskriget, verkade 80 000 man, med Stepan Bandera som ideologisk ledare och med Västukraina som bas. Detta diskrediterade efter kriget den västukrainska nationalismen i många östukrainska ögon, konstaterar Sereda. Han själv säger att alla parter i kriget visade upp goda och dåliga sidor. Men så tänker mänskor ju i allmänhet inte, utan man vill ha sina hjältar och sina fiender. Ofta råder det en nationell enighet om att ”the bad guys” på USA-språk finns utanför landets gränser och ”the good guys” innanför dem, men i västra Ukraina har uppfattningarna på den punkten ofta skilt sig diametralt från dem i östra.