I Sverige bor runt 10 000 flyktingar utan uppehållstillstånd. De lever i ständig rädsla för att bli hemskickade. Rosengrenska kliniken, på hemlig adress i Göteborg, ger vård åt dem som inte vågar söka upp den vanliga sjukvården.

Det starka gula kvällsljuset från fönstren förvandlar människorna till silhuetter. De sitter i grupper om tre och fyra utspridda i den ganska torftiga lokalen och pratar lågt på olika språk. Dämpat, oroligt. Samma tryckta stämning som alltid i väntrum. Till vänster finns ett bord med kaffe, te och kakor.  Ibland reser sig någon och fyller en kopp. Går tillbaka och sätter sig.

I dörren till en liten skrubb in-nanför dörren står “mamma” och hälsar patienterna välkomna, en äldre kvinna med glasögon och en färgglad, lite formlös klänning.

Hon förklarar att läkarna inte har kommit än. De brukar droppa in framåt sextiden. Alla har vanliga jobb på dagen. Det här är ett ideellt extraarbete, en dag i veckan. Själv är hon pensionär.

Donerad medicin

Folk har börjat komma in i lokalen. Det lilla rummet där den medicinska utrustningen förvaras är fullt av läkare och sjuksköterskor som förbereder sig inför kvällen. Rosengrenska fungerar ungefär som en vårdcentral, och runt sjuttio personer är engagerade i arbetet på själva kliniken. Verksamheten bygger helt och hållet på välgörenhet.

– Vi får mediciner från folk med recept eller förpackningar hemma som de själva inte haft någon nytta av. Eller som med mig. Min mamma dog och hon hade massor av mediciner som jag skänkte hit, förklarar en läkare klädd i svart.

Rosengrenska ligger någonstans i Göteborgs mer invandrartäta förorter, men dess exakta plats är hemlig. Kliniken tar hand om gömda flyktingar som lever dolda för myndigheterna och det är av hänsyn mot dem som man håller platsen hemlig. Kliniken har inga egna lokaler utan flyttar runt mellan ställen man får låna. Anne Sjögren, sjuksköterska och styrelsemedlem i Rosengrenska nätverket förklarar att anledningen främst är att man vill undvika att kliniken attackeras av främlingsfientliga grupper. Myndigheter har man ännu inte haft problem med.

– De här uppe känner till oss, men än så länge har de inte pillat på vår verksamhet. Man försöker få respekt och förtroende i såna här områden. Om de skulle blanda sig i vad vi gör skulle de bli väldigt, väldigt hatade här.

 

Push och pull

Anne har varit med sedan Rosengrenska grundades för åtta år sedan. Utöver arbetet med kliniken jobbar hon också som sköterska på en skola.

– Jag vill inte leva i ett samhälle där myndigheterna använder sjukvården som maktmedel. Det är inte vad jag har fostrats till under 32 år som sjuksköterska, förklarar hon.

Enligt henne försöker flera europeiska stater använda vården som utpressning. Att de handlar efter en teori om “push- och pull-faktorer”. Enligt teorin skulle bra vård och skola för invandrare leda till att vi drar hit dem – ”pull”. Om vården däremot försämras stannar de inte kvar i landet – ”push”.

FN-utredaren Paul Hunt sa i ett tal i början av året att bristerna i sjukvården av gömda flyktingar inte beror på höga kostnader utan helt enkelt på politisk ovilja. Det tyder på att Göran Persson och migrationsminister Barbro Holmberg försöker handla efter en liknande princip.

Mattias Ohlson från Läkare utan gränser har i en rapport (se fotnot) undersökt ett hundratal gömda flyktingars attityder till den svenska sjukvården. Av dem hade 46 procent undvikit att söka vård på grund av rädsla för att bli rapporterade till myndigheterna och hemskickade, eller att de höga osubventionerade kostnaderna är omöjliga att betala. En förlossning, som är gratis för en svensk medborgare kostar en gömd flykting 21 000 kronor. Nästan nio procent av dem som sökt vård hade nekats denna av vårdpersonalen på grund av problem med att föra in dem korrekt i journalerna eller att de i strid mot reglementet krävt förskottsbetalning. Detta trots att alla som besöker ett svenskt sjukhus är berättigade till akut vård och vård som “inte kan anstå”. Hela 82 procent hade stött på hinder för att få tillgång till vård.

 

Samhället sviker

Enligt Anne gör migrationsverket inte tillräckligt för att hjälpa och ta emot de flyktingar som kommer hit. De har en attityd om flyktingar som andra klassens människor som bemöts med misstro.

– Eftersom vi lever i en global värld får vi räkna med att folk rör på sig. En del människor som kommer hit kan ha blivit våldtagna eller deras familjer kan ha dödats av folk från deras hemby. Ändå tvingas de tillbaka. Man tvingade aldrig de utsatta under andra världskriget att åka tillbaka till sina hemtrakter. Men här och nu är det tydligen helt okej.

I höstas var Rosengrenska överfullt. Som mest kom ett femtiotal personer varje dag kliniken hade mottagning. Sedan mattades folkströmmen av i samband med den nya flyktinglagen. En lag som innebar att alla som levde utan uppehållstillstånd i Sverige skulle få en andra chans att få sitt ärende prövat hos migrationsverket. Men nu när avslagen har börjat komma ökar belastningen igen. Den här kvällen har kliniken ett trettiotal patienter. Det räcker för att det skall bli trångt i den lilla skrubben.

En barnläkare ler efter mannen som hon just gett en remiss till Sahlgrenska.

– Visst, han var inget barn, men han hade i alla fall inte fyllt sextio! säger hon glatt.

Trots att alla har rätt till vård är det inte säkert att de får den. Det har till och med hänt att folk blivit angivna, trots att det är ett brott mot sekretessen. Det förekommer också att sjukhuspersonalens ovilja och dåliga kunskaper sätter stopp för det. En remiss från Rosengrenska kan i alla fall hjälpa dem att komma i kontakt med rätt läkare.