Martti Ahtisaari

talade om läget i förhandlingarna om Kosovos framtid inför ett fullsatt auditorium i riksdagen på måndagen. Helsingin Sanomat hade valt att sända en inrikesredaktör till platsen och hon var mest intresserad av vad Ahtisaari trodde om sina chanser att få Nobels fredspris. Svaret hon fick gav upphov till rubriken: ”Martti Ahtisaari: Nobel närmare än förra året”. Formellt hade den kanske täckning, eftersom Ahtisaari snällt svarade på frågan och konstaterade att han när han fick samma fråga förra året inte var medveten om att han nominerats för priset, och därför svarade att han inte har någon lottokupong inlämnad. I år vet han om att han är nominerad, så ”lottokupongen är inlämnad”, men han har aldrig vunnit på lotto.

Hans intresse för frågan är antagligen minimalt, men det var detta som HS såg som viktigast – typiskt finländskt navelskådande.

Ahtisaaris bedömning av utsikterna för en lösning i Kosovokonflikten ger kanske inte en stabil grund för förhoppningar om ytterligare fredsmeriter för Ahtisaari. Han säger rent ut att han inte tror på en uppgörelse om Kosovos status under sin livstid, parterna står så långt från varandra. Han hade hoppats att de under förhandlingarnas gång skulle ha justerat sina ståndpunkter ens i någon mån, och det har Kosovas albaner i viss utsträckning gjort, men regeringen i Belgrad håller orubbligt fast vid sin ståndpunkt att Kosovo är en del av Serbien och därmed basta. Serbernas positioner har inte rubbats heller i det tekniska frågorna.

Ahtisaari konstaterade att han när förhandlingarna inleddes i februari hade hoppats att det skulle vara möjligt att finna en gemensam nämnare för parterna: att säkra så bra levnadsvillkor som möjligt för invånarna i Kosovo. Men det har inte lyckats.

Serbiens viceutrikesminister Dejan Sahovic, som kommit från Belgrad enkom för seminariet, uppträdde hovsamt, i stället tog Vladimir Kozin från ryska ambassaden i Helsingfors till storsläggan och antydde bl.a. att Ryssland kan lämna kontaktgruppen för Kosovo (som i övrigt består av USA, Storbritannien, Frankrike, Italien och Tyskland) och använda sin vetorätt i säkerhetsrådet om man går in för självständighet för Kosova (det albanska namnet på området). Han förklarade också att Kosova skulle vara en artificiell stat. ”Serbien har redan förlorat alltför stor del av sin mark och kommer inte att avstå från en enda meter till. Det skulle kommande serbiska generationer aldrig acceptera”, deklarerade den ryske diplomaten.

Serbiens nya grundlag

som nyss antogs av parlamentet i Belgrad, med 242 röster av 250, stadgar att Kosovo är en del av Serbien också i framtiden. För att göra detta ännu mera bindande ska man ordna en folkomröstning i slutet av oktober.
Kosova har styrts av ”det internationella samfundet” sedan 1999, då Nato tvang den serbiska ledningen att dra tillbaka sina trupper från provinsen. Befolkningen där är till 90 procent etniska albaner och provinsen hade i tiden en långtgående självstyrelse, tills denna upphävdes under Slobodan Milosevics tid.
Rubriken för seminariet var ”Kosovos framtid och pusselspelet på Balkan”, och Sahovic konstaterade att man måste se på inte bara Kosovo utan också Serbien som de sista pusselbitarna i spelet. Han hänvisade antagligen till EU, och man kan anta att EU i tiden hoppats att utsikten till ett medlemskap i EU skulle få Serbien att acceptera förlusten av Kosovo.
Samma dag som den nya grundlagen antogs meddelade det serbiska neoliberala partiet G17 Plus att det lämnar både parlamentet och regeringen. Orsaken angavs dock vara myndigheternas oförmåga – eller ovilja – att gripa den förre bosnienserbiske överbefälhavaren Ratko Mladic och överlämna honom till krigsförbrytelsetribunalen i Haag. Denna ovilja har lett till att förhandlingarna om närmare samarbete mellan Serbien och EU har avbrutits. G17 Plus leds av nationalekonomer och andra intellektuella som inser att det är viktigare för Serbien att återfå en plats i den internationella gemenskapen, och framför allt bli medlem i EU, än att hålla fast vid överhögheten över Kosovo, som ändå är av teoretisk natur, eftersom man knappast kan tänka sig att Serbien skulle återges kontrollen över en provins där 90 procent av invånarna motsätter sig den.
Men en sådan realism åtnjuter inte något bredare stöd i Serbien, där den hjältemodiga kampen på Trastfältet, Kosovo Polje, 1389 fortfarande är viktigare än EU. Att kampen slutade i nederlag gör den inte mindre viktig, martyrskapet eggar serberna.

Det är synd om serberna

var också budskapet från Vladimir Kozin vid seminariet i riksdagshuset, som anordnats av den finländska kommittén för Europas säkerhet, Stete. Man kan föreställa sig att det speglade inte bara en  solidaritet med det slaviska och ortodoxa broderfolket, utan också ett beslutsamt motstånd mot separatism som också kunde drabba Ryssland (t.ex. i Kaukasus).
Han beklagade att serberna redan förlorat stora delar av sitt rike, utan att nämna att det var serberna själva som satt i gång de processerna, och nämnde också strävanden att förena de båda ”entiteterna” i Bosnien-Hercegovina, d.v.s. den muslimsk-kroatiska och den serbiska, Republika Srpska.
Den serbiska beslutsamheten att försvara de gamla ställningarna demonstrerades i början av oktober också på denna punkt. Till serbisk representant i Bosnien-Hercegovinas tremannapresidentråd valdes då Nebojsa Radmanovic, vars oberoende socialdemokratiska parti vill lösgöra den serbiska enheten från förbundsrepubliken. Muslimer och kroater stödde däremot politiker som gått in för integration. Bland dessa grupper stöder en stor majoritet en integration inom Bosnien-Hercegovina, eftersom den kännbart skulle underlätta förhandlingarna om ett framtida medlemskap i EU. Men liksom i det egentliga Serbien är intresset för EU lamt i Republika Srpska.
Det kan innebära att t.ex. Makedonien en gång (visserligen i en rätt avlägsen framtid) blir medlem i EU, men inte Serbien.
I augusti jämförde Republika Srpskas president Milorad Dodik den muslimdominerade bosniska huvudstaden Sarajevo med Teheran och han har flera gånger tidigare antytt att hans republik borde bli en självständig stat.

Det förflutna eller framtiden

– där står valet för Serbien. Man kan inte ha båda, förklarade Morton Abramowitz ochMark Schneider från tankesmedjan International Crisis Group för en tid sedan i en vädjan till Serbiens president Vojislav Kostunica om att låta Kosovo få sin självständighet.
– Serbiens nuvarande ledare måste få veta att om han fortsätter att hålla fast vid Milosevics nationalism kommer hans land att få en ställning som internationell paria, likaså han själv. Om han däremot accepterar resultatet av de pågående förhandlingarna – sannolikt en självständig nation som begränsas av internationella garantier för att skydda serbernas minoritetsrättigheter – kommer Serbien att ha en framtid som del av EU och Nato.
De båda skribenterna konstaterade att Belgrad sökt sabotera den FN-stödda provisoriska regeringens verksamhet i Kosovo, bl.a. genom att ha alla serbiska lärare, läkare och sjukskötare att riva sina arbetsavtal med regeringen. Serbien finansierar i stället parallella regeringsstrukturer, bl.a. civilklädd polis och paramilitära styrkor. Strävan är att genomföra en de facto-uppdelning av landet och skapa en motsvarighet till Republika Srpska.