Hur kommer en roman till? Varje författare arbetar på sitt eget sätt. För Kjell Westö handlar det både om systematiskt arkivarbete och inspiration från bilder han råkar stöta på.

Kjell Westö har redan en lång författarbana bakom sig, den nyssutkomna romanen Där vi en gång gått är hans tionde bok. Men skrivprocessen har under åren inte blivit särskilt mycket lättare för honom. Han får fortfarande en viss skräckkänsla när han märker att han är på väg in i skrivprocessens intensivaste skede.
– Man känner sig så hjälplös innan man kommit igång ordentligt. Min egenart som författare är att sy ihop jättebreda historier. En vacker dag kommer jag att få en sådan ribbskräck att jag inte vågar sätta igång.

Kjell har varit journalist och för honom påminner författandet om journalistiken: först kommer det lustfyllda skedet att samla in material, sedan det besvärliga skedet när man ska göra något av det materialet. Fast när det för journalisten handlar om timmar eller dagar för både materialsamlandet och skrivandet handlar det för författaren om månader eller år.

Från arkiv till arkiv

När man läser Där vi en gång gått inser man att materialsamlingen faktiskt måste ha tagit flera år – romanen innehåller ett överflöd av detaljuppgifter som gör miljön och tiden levande. Och tidsperioden är lång, från seklets början till vinterkriget. Miljön är däremot nästan enbart Helsingfors.
– Det finns en avlägsen början på arbetet som ligger minst 15 år tillbaka i tiden. Då började jag bli fascinerad av Helsingfors historia. Jag är ju född här, men mina föräldrar är inte härifrån, jag har inga djupa rötter här. Jag blev intresserad av arkitekturen och av stadens historia. Jag märkte hur ung staden är. Under det tidiga 90-talet började jag i antikvariaten köpa helsingforsiana, bildverk och memoarer, vad som helst med Helsingforsanknytning.
– En annan början kom genom arbetet med Vådan av att vara Skrake. Då satt jag på universitetsbiblioteket i ett halvt år och läste gamla Helsingforstidningar. På det sättet fick jag en massa material och kunde använda bara en bråkdel av det i den boken. Jag är nyfiken och har ett bra minne och gör en hel del anteckningar, så materialet fanns ju kvar senare.
Kjell har suttit på olika arkiv i Helsingfors lika flitigt som mången historiker: han nämner Svenska litteratursällskapets folkkulturarkiv, idrottsmuseets arkiv, Helsingfors stads bildarkiv på Sofiegatan.
– Det är ett otroligt sympatiskt arkiv med ett närmast oändligt antal bilder. Det är väldigt fascinerande att sitta och titta på hur det sett ut på olika håll vid olika tider. För mig är detaljriktigheten viktig. I Drakarna över Helsingfors, som ju utspelas på 60-, 70- och 80-talen, ville jag vara mycket noga. Men så hörde folk av sig och berättade att på den restaurangen vid den tiden fick man inte öl från kranen utan bara i flaska.

Var ligger råberga?

Så bokstavligt har Kjell inte tänkt sig att man ska ta hans böcker. Men många har gjort det. Efter Vådan av att vara Skrake fick han många samtal från läsare som kört omkring i gränstrakterna mellan Helsingfors och Sibbo utan att hitta förorten Råberga, där boken till stor del utspelades. Och visst kan också Där vi en gång gått ibland bereda läsaren huvudbry. Familjen Luther har bott och bor i den högst belägna villan i Fågelsången, det är ett faktum. Men är Pecka och Tschali Luther som skulle ha bott i professorsvillan därmed också fakta, fast man inte hört talas om dem? Nej, de är helt och hållet fiktion.
Kjell förklarar att han för att han för att komma verkligheten så nära som möjligt använt en hel del existerande helsingforsiska släktnamn. Särskilt industri- och affärssläkterna i staden var få under den epok som skildras, och han har använt släktnamn som Fazer och von Frenckell, trots att personerna och deras förnamn är helt uppdiktade. Däremot försöker han vara noga med att onda och negativa romangestalter får neutrala släktnamn, allra helst sådana som inte existerat i Helsingfors.
– För att föra den förflutna staden riktigt nära läsaren fanns det den här gången också ett visst fog för att låta Algot Niska, Elmer Diktonius och Amos Anderson figurera i utkanterna av boken. Det var ett slags hedersbetygelse till viktiga helsingforsare i det förflutna.
De få gamla släkter som satte i gång stadens ekonomiska utveckling var delvis finlandssvenska, men också ryska, balttyska, schweiziska, italienska. I andra delar av Finland startade skottar och norrmän stora industrier.
– Det är tänkvärt att så många var invandrare – det är ett tidigt argument för ett rörligt, mångkulturellt samhälle.

Den sociala vreden

Länge var Finland ändå allt annat än rörligt och mångkulturellt. Vi låg långt borta från all ära och redlighet. Först under senare hälften av 1800-talet började samhället förändras, men klyftorna i det snarast växte. Partier uppstod, men man ska inte tänka att det var de som skapade motsättningarna.
– Då missförstår man den sociala vreden, då ser man inte genom fasaden hur djupt orättvist samhället var. Av spåren och stråken av bördshögfärd i böcker från den tiden kan man föreställa sig den arrogans och nedlåtenhet, den oförståelse för mänskors lika värde, som funnits högst uppe i samhället.
Det behövdes ännu mycket stora förändringar innan Finland till slut blev en framgångshistoria. Där vi en gång gått utspelas under den här förändringsperioden.
– En grundidé var att skildra den första republiken. Den var inget trevligt ställe alla gånger, tänk bara på 1918 och åren genast efter, eller våren och sommaren 1930, en ruskig, närmast laglös tid. Man kan undra hur det gått om inte Lappomännen begått misstaget att skjutsa K.J. Ståhlberg, mannen som skrivit stora delar av vår grundlag.
Som ett litet exempel på den hätska stämning som rådde under mellankrigstiden citerar Kjell en bildtext under en demonstrationsbild: ”Skränande kommunistkvinna förs bort av polisen.” Den andra sidan var inte sämre. Han påminner också om den rasism som på den tiden var helt öppen. Också vänsterfolk och humanister kunde vårdslöst och föredomsfullt koppla ihop judar och penninghunger i sina privata brev och i en tidningsrubrik från OS i Amsterdam 1928 hette det: ”Neger vann maraton”, fast segraren var egyptier. En del repliker han hittat i tidningar har han han placerat i mänskors mun i boken.
Också lättare gods har han använt. En annons för ”damsugare” har inspirerat honom till en av bokens bifigurer, en reklambyråman som genom att han inte behärskar sitt svenska språk lyckas göra den ena fadäsen efter den andra.

De svenska arbetarna

Kjell säger att han velat lyfta fram bortglömda historier.
– När man håller på och läser i källorna märker man sådant som ofta glömts bort i den allmänna historieskrivningen. En viktig insikt var att det funnits en ganska stor svensk arbetarbefolkning i Sörnäs, Berghäll och Hermanstad. Vi får ju alltid dras med talet om svenskatalande bättre folk och ibland känns det som om den kopplingen till och med blivit starkare. Men i tiden var det solklart att också arbetarna och hantverkarna var en del av det svenska Helsingfors. Hand i hand med de insikterna kom upptäckten av något som Helsingfors haft lite svårt att medge: att det varit en ganska hård hamnstad med superi och prostitution. Vi har vuxit upp med mytbilden av Östersjöns vita pärla, men Helsingfors har varit en tuff stad. Det syns ändå inte så förfärligt mycket i boken, där tyngdpunkten nog ligger på det borgerliga Helsingfors.
Vi sitter på Primulas kafé vid Femkanten, vid randen av Rödbergen, och jag kan inte låta bli att påpeka att också Rödbergen i tiden var en proletär miljö, med svenska inslag. Superi och prostitution är fortfarande inte okända här.

En frusen bild

Men en roman är inte en avhandling som tar upp en speciell problematik.
– Ett romanprojekt startar inte från stora samhälleliga tankar, åtminstone gör mina inte det, utan från små konstiga detaljupptäckter. Jag är en bildmänska och någon gång kring millennieskiftet råkade jag på författarcentret i Visby, där jag brukar tillbringa några veckor varje år, på boken Frozen Images, ett praktverk om äldre skandinavisk fotokonst. En av bilderna var från en snöig park i Stockholm på 1890-talet och visar en man i jackett eller liknande högtidlig dräkt och hög hatt, och hans lilla son som står intill honom och håller i hans hand. Det var början till bokens Jali och Eccu Widing. Jag upptäckte ocksåHenry Goodwins kvinnobilder. Han var på 1910-talet en av Sveriges mest kända fotografer med ateljé på Strandvägen och lyckades få en stor del av Stockholmssocietetens unga kvinnor att ställa upp på nakna, men inte erotiska utan snarare esteticerande bilder. Jag ville plantera en sådan figur i Helsingfors.
– I en bok om det svunna Helsingfors råkade jag på en bild av två småflickor i prickiga klänningar och nätta hattar. Bilden är från Espen, kanske från 1 maj, och utandas lycka. Bakom dem sitter en man svartmuskig man i donarkläder och slokhatt på en parkbänk och tittar på dem. Han ser ut som om han hade baksmälla. Ur den bilden föddes Enok Kajander.
Bilder som dyker upp såhär starkt föder ett behov av att skapa mänskor som passar in i bildernas värld. Men ibland kan det vara fråga om bilder som uppstår inne i Kjells huvud.
– Mina berättelser bygger ofta på urbilder, som är frukten av andra bilder. Jag kan bygga en novell på en enda bild, men en roman kräver en massa bilder. Drakarna över Helsingfors utgick bland annat från en bild av en ishockeyplan i en förort, i strålkastarljus mitt i vintern, och från en scen i en dokumentärfilm om den unga Ulrike Meinhof där hon försöker få en drake att flyga.
I den nya boken bygger han bl.a. på en fantasibild han såg efter att ha läst en bok avJukka Rislakki, det är en bild av en man som ligger skjuten på en äng. Samma bok inspirerade till en bild av tre män i officersuniform som sitter i en i övrigt tom tågkupé och tiger och super. En tredje bild, vars inspitationskälla Kjell inte är säker på, var bilden av en grupp affärsmän som samlas för att bränna nakenbilder av sina fruar. Alla tre bilderna dyker upp i textform alldeles i slutet av boken.
– Man kan förstås se det som lite absurt att man måste skriva en 500 sidors bok för att placera några bilder.

Bakom bilderna

Men bakom bilderna finns det förstås ett tankemässigt innehåll. Ofta kan det ta sin tid innan det ordnar upp sig.
– Hösten och vintern när jag förberedde Vådan av att vara Skrake visste jag länge inte vad jag sökte efter. Det var roligt men ibland tröstlöst. Jag läste om det ena och det andra och blev ofta fascinerad. Fast det inte kom med i boken var det inte nödvändigtvis i onödan. Jag fick en massa roliga uppslag för artiklar och kolumner. Det finns en risk för att man drunknar i världens mångfald, men jag tror på det som beskrivs i det engelska ordet serendipity: att uppnå bra resultat av en slump. Jag har en tendens att fastna på udda saker.
När Kjell började med Där vi en gång gått visste han att han ville berätta om bl.a. sjömansliv, erotiska fotografier och Lapporörelsen.
– I början kan det kännas som om sådana ingredienser är inkommensurabla, men till slut smälter de ihop. A och O är alltid mänskorna, gestalterna. Allt bygger till syvende och sidst på karaktärerna. En nyckel finns i hur man lägger upp forskningen. Många som sysslar med kultur har en skräck för det som inte är bra, inte är fint, man ska bara läsa bra böcker, lyssna på högklassig musik o.s.v. Men för mig som romanförfattare funkar det inte. Eftersom jag ville skicka Allu Kajander till sjöss måste jag hitta rätta böcker att läsa. Jag hittade Joppe Karhunens föga höglitterära Syntiset satamat och ett par 70-talsböcker av österbottningen Walter Ahlö och hade stor nytta av den.
Allu lär sig under en hamnvistelse något som i boken kallas Montevideosparken. Den innebär att spelaren kastar sig upp i luften och sänder bollen över sin kropp mot önskat mål. En icke-initierad undrar om detta verkligen är fysiskt möjligt, eller om detta är en metafor (i så fall en snygg metafor).
– Nej, bicicletan finns och härstammar från Latinamerika. Men för all del, Allu är en fantast och man kan ju tänka sig att det också speglar hans vilja att upphäva den sociala tyngdlagen och bli det hans pappa kunde ha blivit ifall pappan inte supit bort sitt liv.
– Fotbollen är ju ett sidomotiv i boken och jag använder den närmast för att visa hur otroligt delat landet var under den första republikens tid. Vi hade två olika idrottsvärldar. Om Finlands snabbaste löpare hört till en arbetaridrottsförening hade han inte kommit till OS. Med dagens ögon känns det absurt.

Såpbubblor kan spricka

Kjell är inte bara bänkidrottare, utan ägnar sig själv åt idrott.
– Jag fick tillbaka pojkårens idrottsintresse efter Drakarna över Helsingfors, då var jag 35. Jag lade om min livsstil, jag slutade röka och dricka starksprit och började i stället idrotta, springa, gå på gym, för att orka sitta i månader. Skrivandet kräver en så enorm koncentration och intensitet.
– Det krävs en stor kompressionskraft för att hålla ihop allt stoff. Av materialet för den senaste boken hade det gått att göra en trilogi, men sådant vill jag inte ägna mig åt. Jag har hört Lars Sund berätta om hur han höll på i 20 år med sin trilogi, det är för för lång tid för mig, mitt tålamod räcker inte till.
Under de mest intensiva perioderna isolerar Kjell sig.
– Del 2 i boken, som handlar om inbördeskriget, var jättetung. Jag övernattade ofta i arbetsrummet på Villa Kivi med utsikt över Tölöviken och operahuset och de två hotellen och tänkte: Lättare skulle man kunna leva. Det var i januari-mars 2005. I maj-juni bodde jag sedan i Visby och höll på med bokens brevdel. Den var tekniskt svår eftersom brevskrivarna skulle ha var sin röst, syntax, livsåskådning o.s.v., utan att det fick bli manér. Jag talade knappt med någon mänska under den tiden.
Om koncentrationen bryts kan följderna bli kännbara.
– Jag höll på med bokens tennismatch mellan systrarna Lilliehjelm och var i ett skede när jag kände att texten levde. Så gick jag från arbetsrummet till en bar vid Hagnäs torg för att äta. Plötsligt dök det upp en bekant, slog sig ned vid mitt bord och började prata om vad som hänt i världen. Min egen värld, som varit en skimrande såpbubbla, sprack. Det tog två dagar för mig att komma in in tennismatchen igen.
Det är alltså ett hårt arbete att vara författare. Kjell tror att han aldrig kommer att kunna ge ut en roman vartannat år. För honom lutar det mot stora intensiva projekt som tar fyra år. Han tror inte heller att han han längre skriver sådana böcker när han fyllt 60.
Men han har faktiskt redan idén till nästa roman och låter road av att så småningom sätta igång med den.