Kvinnoforskaren Kathy Davis har skrivit en fascinerande bok om en boks globala liv. Det gäller Our Bodies, Our Selves, den amerikanska kvinnorörelsens viktigaste text.

Handboken i hälsa och feminism uppstod då en grupp vänsterkvinnor möttes 1969 och märkte att det personliga var politiskt – och okänt.

De kallade sig för Boston Women’s Health Collective och producerade en undergroundstencil som kostade 75 cent. Our Bodies, Our Selves beskrev kvinnors kroppar, sexliv, sjukdomar, preventivmedel, aborter och kritiserade den patriarkala läkemedelsindustrin. Den var subjektiv, stridslysten, respektlös och informativ. Den blev genast en klassiker. Idag har Our Bodies, Our Selves sålt i över fyra miljoner exemplar, uppdaterats och förgrenat sig – det senaste tillägget gäller menopaus (ourbodiesourselves.org).

Kathy Davis växte själv upp med Our Bodies … och visste hur viktig den varit för flera generationer av engelsktalande kvinnor. Dess betydelse har jämförts med Dr Spocksinflytande på amerikansk barnfostran. I en omröstning om de tre viktigaste samhällsvetenskapliga böckerna hamnade boken på prispallen tillsammans med Michel FoucaultsÖvervakning och straff och Edward Saids Orientalism.
Men då Davis började forska i bokens framgång, överraskades hon av dess globala räckvidd. Boken har översatts till över tjugo språk och nya kommer hela tiden.
Först spred sig boken under 1970-talet till Västeuropa; svenska Våra kroppar, våra jagutkom till exempel på Gidlunds 1980 (upplagan är slut och boken omöjlig att få tag på, åtminstone via nätet?).  Kvinnorörelsen var på tapeten och förlagen ville gärna ta sig an en bästsäljande manual. Bostonkollektivet gav rättigheterna bara ifall en lokal feministisk grupp fick översätta boken och skriva förord. Dessutom gav man goda råd. ”Var alltid två då ni går till en intervju och debattera aldrig ifall motparten är en läkare”, hette det 1976.
I följande skede, på 80-talet, spred sig boken sydösterut, till afrikanska, arabiska och asiatiska länder. Det var de stora kvinnors hälsa-konferensernas tid och Bostonkollektivet reste runt och propagerade, också i form av billigare broschyrer.
Tredje vågen-översättningar kom efter statssocialismens fall på 90-talet och medförde versioner på armeniska, ryska, kinesiska. Serbiska kvinnor översatte amerikanska kvinnors texter medan USA:s bomber föll över Belgrad. Också spridningen i Asien och Afrika fortsätter. Den senaste versionen görs av en grupp tibetanska nunnor …

”Översättningarna” till olika språk är egentligen mer eller mindre drastiska omarbetningar, både småsaker som att den brittiska versionen har mindre behov av att skälla på läkarna och i stället vill försvara välfärdsstatens hälsopolitik och större omvandlingar, som exempelvis att den egyptiska boken är skriven av Kairos kvinnors hälsokollektiv och medvetet anlägger muslimska kvinnors perspektiv. På egyptiska är patriarkatet inte ärkefienden, utan dels den egyptiska regeringen och dels den globala ekonomins hårdnande arbetsvillkor. Att tala om sex med maken och väninnorna var inte ett så stort problem. Men lesbiska kvinnors sexualitet kunde inte alls behandlas av rädsla för politiska repressalier. Masturbation och våldtäkt var likaledes svåra teman i Egypten, men togs försiktigt med i boken.
Bostonkollektivet har vissa tydliga gränser för hur mycket man får tänja på deras verk. Något ska finnas med från alla kapitel, så att i synnerhet sexualiteten inte helt kan skippas. Pärmen får inte vara en poserande kvinnokropp utan huvud (vilket verkar vara förlagsredaktörernas första idé världen över). Bostonkollektivet dömde en gång en hel upplagas pärmar att slitas av och ersättas med ett neutralt alternativ.
Alla versioner berättar förstås mycket om samhällsklimatet och tidsandan. Den la-tinamerikanska 70-talsboken tyckte att originalet var alldeles för individualistiskt och opolitiskt. Nuestros cuerpos, nuestras vidas skrev egna inslag om kolonialism, den katolska kyrkan, familj och släkt, och kvinnorörelsen. Engelskans ”self-help” bannlystes och det talades om ömsesidig hjälp. ”Till att vara frisk hör att ha energi för kollektiva aktioner”, som Ester Shapiro, koordinator för denna spanska översättning, uttryckte det.
Ett decennium senare väljer de polska översättarna motsatt betoning. Ingen vill längre höra om kollektiv kamp och solidaritet, antogs det, så boken betonar kvinnors individuella ansvar och rättigheter.
I Ryssland orkade förlaget tydligen varken med självhjälp eller ömsesidig hjälp: ”vi” har försvunnit eftersom boken heter ”Er kropp, er hälsa” och pärmbilden visar en grekisk staty.

Feminismen har ofta stämplats som de vita medelklasskvinnornas projekt. Tangenterna knattrar inom universiteten idag i olika försök att teoretisera en feministisk politik som inte skulle utestänga olika raser, sexuella identiteter, nationaliteter, klasser, och så vidare. Den här diskussionen förs allt längre från de verkliga politiska besluten.
Inför denna rådande ängslighet och splittring menar Kathy Davis att Our Bodies, Our Selves kan ses som ett lyckat exempel på fungerande global feminism. Utgångspunkten var i högsta grad vit och medelklassig. Men Bostonkollektivet bad från första början olika kvinnor (svarta, lesbiska, äldre, etc.) kommentera texterna och skriva själva. De ville inte ”tala i alla kvinnors namn”, utan uppmana alla kvinnor att tala i eget namn.
Davis nämner en kvinna som sökte efter orden då hon kom för att tacka efter ett föredrag: Det du sa lät så … så … hoppfullt!