Memoarerna börjar 1889, då Emma Goldman som tjugoåring flyttar till New York. Senare i boken kommer det glimtar ur hennes tidigare liv. Hon föddes 1869 i en fattig judisk familj i Litauen, som då hörde till Ryssland. Familjen fick uppleva tidens antisemitiska pogromer, men Emma led lika mycket av faderns auktoritära uppfostringsmetoder. Som sextonåring emigrerade hon tillsammans med sin syster till USA. Den frihet hon drömt om visade sig snart vara en illusion. Den amerikanska drömmen var ofta en mardröm för proletariatet. Strejker var vanliga och slogs ofta ned med brutalt våld. Under en demonstration på Haymarket i Chicago 1886 kastades en bomb mot polisen. En polisman dog och flera skadades. Polisen svarade med att skjuta skarpt in i folkmassan och många demonstranter avled. Naturligtvis blev anarkisterna anklagade för detta och följande år avrättades fyra av dem, trots massiva protester. De här händelserna gjorde Emma Goldman till anarkist. Hon ville ägna sitt liv åt kampen för anarkismen och mot kapitalismen. Det var därför hon kom till New York och därför memoarerna inleds just då.
Dansade lite mycket
I New York kom hon genast in i anarkistkretsarna och blev en populär agitator. Det sociala klimatet blev allt skarpare och i Homestead nära Pittsburgh sköts strejkande arbetare till döds. Emma Goldman och hennes kamrat/älskare Alexander Berkmanbeslöt sig för att hämnas.
Under den här tiden trodde ännu många anarkister på ”handlingens propaganda”, individuella attentat, som metod. Henry Clay Frick sågs som ansvarig och ”Sasha” Berkman åkte till Homestead för att avrätta honom. De hade nämligen inte råd att åka tillsammans.
Attentatet misslyckades och Berkman dömdes till 22 års fängelse. De strejkande arbetarna, som de försökte hjälpa, var snabba att fördöma dådet. Knappast hade handlingen heller några positiva effekter. Våldet mot de kämpande arbetarna fortsatte, attentaten fortsatte och förföljelserna mot anarkisterna fortsatte. Business as usual.
Emma Goldman lät sig ändå inte slås ner. Hon levde sitt liv i kampens, förföljelsernas, men också kärlekens och glädjens tecken. Hon vägrade att uppoffra sig och försaka sin individuella frihet. Vid ett tillfälle kritiserades hon för att hon dansade och roade sig för mycket. ”Saken” var för allvarlig för ett sådant beteende. Emma svarade med orden, som blivit ett bevingat uttryck:” “Om jag inte kan dansa, så är det inte min revolution”.
Rysk desillusion
Efter fjorton år kom Berkman ut ur fängelset. Straffet hade tagit hårt på honom och mera om det kan man läsa i hans fängelseminnen Farväl Aleck. Ett av de mest gripande avsnitten i Anarkistiska minnen är skildringen av Sasha, då han försöker anpassa sig till livet utanför murarna. Livet har där gått vidare och det ideologiska klimatet har förändrats, men själv har han stannat kvar där han var innan straffet och har svårt att anpassa sig till den nya tiden. Han är deprimerad och trött på livet. Han har redan köpt en pistol, för att göra självmord, då livs- och kampviljan ändå, med kamraternas hjälp, långsamt börjar återvända. Tillsammans fortsatte de att kämpa mot statens och kapitalets förtryck och som förr handlade livet om förföljelser, arresteringar, misshandel …
Världen höll ändå på att förändras. I Ryssland gjorde man revolution och bolsjevikerna kom till makten. Det var också till Ryssland, eller Sovjetstaten, Emma och Sasha förvisades, tillsammans med många andra anarkister och socialister.
Det var med stora förväntningar de kom till proletärstaten. Emma Goldman skrev bokenMina två år i Ryssland om dessa erfarenheter, men mycket sägs också i memoarerna. Hennes skildring och analys av bolsjevismen i Ryssland är, vid sidan av Victor Sergesmemoarer, bland de mest belysande samtidsskildringar jag läst i ämnet.
Emma och Sasha försökte samarbeta med de nya ledarna, men märkte snart att anarkisterna också här förföljdes och fängslades och att arbetarklassen var lika ofri, om inte ännu mera ofri, som under kapitalismen. Under sin vistelse i Sovjet träffade de bl. a.Lenin och Kollonataj, samt Kropotkin, som dog under deras vistelse där. Hans begravning blev en massiv demonstration mot det nya förtrycket.
Den sista droppen i Goldmans och Berkmans desillusionsbägare var det brutala krossandet av Kronstadt-upproret. Två år var nog. De flydde ur landet och försökte genom föredrag och artiklar få upp socialisternas ögon för vad som höll på att hända i Sovjet. Det är ungefär hit memoarerna sträcker sig. Boken utgavs år 1931, så Goldmans engagemang i spanska inbördeskriget och i kampen mot nazismen ryms tyvärr inte med.
Goldman i sverige
Det är fint att Federativs förlag valt att ge ut denna klassiker. Utgåvan är en förnyad upplaga av den som kom ut på Korpen 1980, nu försedd med ett avsnitt om Goldmans vistelse i Sverige och förord och efterskrift av Pia Laskar. Laskar redogör för Goldmans kontakter i Sverige, bl.a. med Elise ”Ottar” Ottesen-Jensen. Man kan alltså anta att Goldman via henne kom att påverka den svenska sexualpolitiken.
Det är ändå, tyvärr, fråga om en förkortad version. Det skulle ha varit fint om memoarerna äntligen skulle ha översatts i sin helhet. Som tröst för dem som vill läsa mera finns den fullständiga engelska texten att ladda ner på nätet.
Det som gör Anarkistiska minnen till en så enastående bok, är att Goldman, som skicklig författare, lyckas tvinna ihop alla trådar; politik, kultur, klasskamp, kärlek … till en berättelse om ett rikt liv. Ett liv som rymmer både lycka och sorg, kärlek och hat. Det personliga blir politiskt och det politiska privat.
Emma Goldman delade inte upp sin personlighet. Den frihet hon kämpade för syntes också i hennes eget liv och därför är hennes memoarer också så engagerande. Det handlar inte om något anarkistiskt triumftåg och lyckligtvis innehåller memoarerna inte heller någon patetisk optimism. Anarkisterna har alltid varit förlorare – men storartade förlorare.
Emma Goldman: Anarkistiska minnen. Urval av Michael Helm. Inledning och efterskrift av Pia Laskar. Federativs 2006.
Tom Karlsson
