John Swedenmark recenserar Eva-Stina Byggmästars Älvdrottningen.
ӊlskling ta in mer rosor och sedan sade jag
flicka flicka flicka det kan inte bli för mycket
rosor och sedan sade jag kyssar –”
Ekvationen ”ros=flicka” är helt enkelt alldeles konkret (liksom dess kommutation ”flicka=ros”). Det handlar inte om metaforer längre. Allt spelar på samma nivå: flickorna, rosorna, könets roslikhet, kärleken …
Medan jag begrundade det södergranska i diktsamlingen – nånting i tilltalet, trängtan, färgvalet – slog det mig ett nytt sätt att läsa Södergrans berömda yttrande i företalet till Septemberlyran: ”Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner.”
Ordet ”dimensioner” kan – vilket är direkt tillämpbart på Byggmästar – läsas inte som ”storhet” utan som ”sätt att uppfatta världen”. Man kan nästan travestera till: ”Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina perceptioner.”
Och dessa perceptioner är då först och främst språkliga, poetiska, imagistiska. Ett sägande som skapar världen ny och möjlig.
Men alls inte problemfri. Tvärtom. Det överspända kärlekstilltalet må vara bärkraftigt rent litterärt; men psykologiskt känns det nästan kusligt, alltför possessivt. Orkar den ”G.” som boken är dedicerad till verkligen dela all den här ymnigheten, har Byggmästars tropiska lustgård plats för två?
Ja. Jag tror det. Jag tror att alla kärleksrecitativen, alla lekarna med likheter egentligen bottnar i en fråga, en verklighetsprövning som formuleras oerhört enkelt i en parentes nånstans mitt i:
”(jag höll min hand i hennes
eller hon höll
sin hand
i min medan jag
frågade finns det)”
Notera noga ovissheten. Den finns där, trygg. Den är den blommiga självsäkerhetens livgivande jordmån.
John Swedenmark