Det är lite hisnande. Ni vet, den där känslan man kan få nästan varsomhelst bara man känner att det är läge för en paus, sluter ögonen och låter sinnet falla handlöst ett litet ögonblick. Att för en kort kort stund smälta samman med omgivningen, känna den inte som en individ utan som ett obetydligt men samtidigt oundgängligt exempel på den mänsklighet som har koloniserat den omgivande miljön, omskapat den efter förmåga och smak, och som envisas med att rymma både godhet och ondska i sådana mängder att det gör ont bara att tänka på det. Någonstans i just den känslan söker Kjell Westö ett avstamp i sin fjärde roman Där vi en gång gått.
Från tidigt 1900-tal till slutet av 30-talet sträcker sig denna puttrande kollektivroman där Westö slutligen når de höjder som hans tidigare romaner har antytt vara i antågande. Hela romanen är ett långkok där mängder av historier bubblar samman i en intrikat struktur som långsamt avslöjar sig och binds samman i en jämn hypnotisk takt.

Ur väven bildar två trådar eller karaktärer en grundstomme som resten kommer att kretsa kring, givetvis handlar det om en representant från vardera sidan av det brödrakrig som skulle bli den unga finska nationens första trauma. Från den vita sidan stiger den högborgerliga ynglingen Eccu, som utvecklas till en känslig, kanske överkänslig, ung man som gör sig en karriär som porträttfotograf och dessutom aspirerande pornograf i Man Rays anda. Och från arbetarsidan stiger den ännu yngre Allu fram, bildskön, fotbollsbegåvad och med samma lust till uppror som sin far Svarte Enok. Utan att de någonsin möts kretsar deras liv kring varandra.
Kring dessa två ganska mörka berättelser myllrar övriga karaktärer, flera bekanta också från författarens tidigare böcker. Två av bikaraktärerna bildar en slags paralleller till huvudpersonerna och utgör mer lyckade, om än inte lyckliga, versioner av desamma, eller kanske snarare av de klassmarkörer och sociala utgångspunkter som de representerar. Den kanske mest fängslande är Lucie Lilliehjelm, en av Eccus närmaste vänner och en tid älskarinna åt Allu, ärketypen för 20-talets frihetskrävande kvinna, rastlöst irrande på jakt efter mervärde och kärlek, men helt på egna villkor. Och vid sidan av henne den i grunden socialistiska poeten Ivar Grandell, lite äldre än de övriga och misslyckad lärare i likhet med en annan finlandssvensk poet, och med ett humanistiskt samvete som svagt flammar i bakgrunden boken igenom.

En rand av levrat blod

Som alltid hos Westö är det Helsingfors som står i centrum. Och den stad som träder fram som tydligast är den som smälter samman med 20-talet, det ljusa området i mitten, mellan de bägge skuggorna. På ena sidan inbördeskriget, som befäste klasskillnader och gjorde öppna sår av vad som tidigare var sprickor, och på andra sidan den gryende fascismens 30-tal, då ännu oläkta ärr skulle möta en tid av allvarlig varbildning.
Det ljusa i mitten är verkligen ljust. Det är framtid, det är ett nu som tas tillvara på ett sätt som aldrig tidigare. Det är den vita staden, det är jazz, film, fotografi, arkitektur och automobiler, det är ideal-realisation; allt växer, rumlar, skakar.
Det illegala brännvinet flödar under fjärilslamporna på Opris. Förbudstiden gör människorna törstiga, men så har de också en orsak att försöka glömma som saknar tidigare motstycke. Den unga finlandssvenska societeten hade återvunnit sin frihet, men inte utan att för evigt ha en rand av levrat blod under naglarna. Westös karaktärer deltar i utrensningarna som följer på de rödas uppror. Det är där de lämnar sin barndom, och en förlorad oskuld är som bekant svår att återfå. Kanske i synnerhet om man försöker åkalla den dövande glömskan med tysthet istället för tal.
Westö fokuserar på de vitas terror, men han tar också upp de rödas missgärningar. Det finns inga hjältar, bara fångar och vakter, offer och förövare, som byter roller i mån av möjlighet. Kollektivromanen som form möjliggör en karaktär för varje behov, och detta utnyttjar Westö till fullo. Men ändå är det de vitas rasande hämndlystnad som står i centrum. Och så ska det nog också vara. Det vita sidan gick segrande ur striden, i alla fall i den mån någon kan gå segrande från ett slagfält, och det finns all orsak att i synnerhet särskåda dem som fick sista ordet och ställde den kommande dagordningen. Det är stundtals en mycket kraftfull, nästan obehaglig, läsning. Det som skildras är en hämnd som ska falla och falla hårt inte bara för de verkliga missgärningar de röda gjort sig skyldiga till, utan också för att deras brigader består av tjänstefolk som inte har haft vett att acceptera sin underdåniga ställning.

intensivt till sista sidan

Men i allt det tunga finns också allt det andra. Relationer i form av vänskap som varar eller spricker, och  kärlek som brinner ut eller aldrig mer än antyds. Moderniteten både i form av galopperande framtidstro och antydd dystopi. Det stolta arvet, modernisterna, flimrar förbi i de detaljerade bilderna av provinsstaden som växer upp och vill bli stor, de finns där i själva atmosfären av växtvärk och flammande hormoner. Och ändå är det bara Diktonius som i faktisk gestalt dyker upp i några hastiga passager, och då bara som en apart men begåvad diktare som den flängande Lucie förbarmar sig över och bjuder på middag i Paris.
Det är inte mycket som slutar bra. I alla fall inte för flertalet karaktärer. Men staden, den reser sig, återskapad och pånyttfödd. Och som titeln säger: det är där de har gått.
För Kjell Westö är Där vi en gång gått en stor seger. Inte bara för att beskrivningar och karaktärer känns autentiska och fyllda med en närmast osannolik kunskap om tiden och staden. Det har han behärskat redan i sina föregående romaner. Men tidigare har, åtminstone enligt min mening, Westö inte lyckats hålla läsarens fokus i ett järnhårt grepp från början till slut, utan intensiteten har varierat ganska kraftigt. Men den här gången släpper han aldrig taget. Drakarna över Helsingfors, Vådan av att vara Skrake och Langär alla solida berättelser som mött berättigad uppskattning. Men med denna roman höjer sig Westö ännu ett snäpp. Och snart är han en drake själv.

---

Kjell Westö, Där vi en gång gått, 506 sidor, Söderströms 2006.