TV-programmet Strömsö delar upp tittarna i tre läger; de som älskar programmet, de som avskyr det och de som ser det som en fantastisk parodi. Alla finlandssvenskar (och en massa finnar) tycks känna till det. Det är alltså fråga om ett livsstilsprogram, där en grupp människor håller till i en villa utanför Vasa, där de pysslar med matlagning, hantverk, trädgårdsarbete, floristik och liknande grejer. Alla är skickliga och välutbildade på sina områden, så det är inte fråga om några glada amatörer. Med ett lyckligt leende på läpparna lyckas de med nästan vad som helst. Vad är det då som gör Strömsö så speciellt? Varför och hur ser man på programmet och hur utnyttjar man det? Jag skall här nämna några av programmets funktioner och  några definitioner av begreppet Strömsö.
Strömsö är det sinnestillstånd som uppträder, då baksmällans fysiska fas övergår till en psykisk fas. Då man redan klarar av att krypa från toaletten till TV-soffan. Jag har under åren använt ett antal olika TV-program för att kurera den ångest, som uppträder i denna fas. Ett av de bättre var i tiden ”Ett litet hus på prärien”. I dag är det Strömsö – därav begreppet ”strömsökrapula”. Det är en form av regressionsterapi. Man ger efter för en längtan tillbaka till oskulden. Man ser med dyrkan på de goda, lyckliga, leende och vackra strömsöiterna och med tårar i ögonen frågar man sig: Varför är inte jag sådan?

Strömsö är också en finlandssvensk zen-metod, som går ut på att tömma medvetandet genom fullständig koncentration och uppgående i något totalt meningslöst, som t.ex. att virka fågelholkar av säv. Denna tomhet innebär samtidigt insikten om alltings förgänglighet; tingens och förnuftets och livets absurditet. Ingenting är viktigt, utom … just det du för ögonblicket utför. De nyfrälstas leenden beror alltså på en strömsönirvana.
Strömsö är dessutom drömmen om det utopiska kollektivet, som dragit sig ut ur Babylon och i en post-industriell anda förvandlat arbetet till en lek bortom löneslaveriet. Tyvärr bygger det, som också andra new-age-retro-hippie-ideal, på att man skall ha råd att skaffa sig ett paradis utanför samhället. För oss utan pengar att skaffa en sådan drömvilla och utan hantverkartalanger förblir Strömsö en dagdröm och eskapistisk soffnjutning. Men, nog skulle det vara fint att en dag, då man vunnit på lotto …

Strömsö som bok

Nu finns också Strömsö som bok. Det är ett stort och vackert verk, med massor av fina bilder. Boken är uppdelad enligt årstider och årets högtider. Liksom programmet innehåller boken en blandning av matrecept, hantverkstips, trädgårdsråd och inredningsförslag. Allting för att göra livet gladare, vackrare och festligare. ”Livet är en fest”, sjöng redan Nationalteatern, men det är kanske inte den sången strömsöiterna tagit intryck av.
Att adaptera ett teveformat till boktext fungerar inte alltid så bra. Programmet Strömsö bygger på att man kan ligga i soffan och stirra på glada människor som pysslar och har sig, samtidigt som man lider av en moralisk krapula för att man inte själv gör något annat än just ligger där på soffan och ser på strömsöiternas flit och moraliska styrka. Men boken … Man är ju van vid att passivt ta emot livsstilen Strömsö. Läsningen är inte samma sak.
Boken om Strömsö är stor, tung och vacker. Den är en anakronism. Teveprogrammet handlar ändå om att inte vara rädd för att skita ner sina händer. Innan man öppnar boken måste man däremot tvätta sig noga. Man kan ju tänka sig att idéerna boken erbjuder kan få en upp ur soffan, men allt verkar så invecklat och besvärligt. Liksom programmet är det en märklig blandning av tillbaka till naturen och tillbaka till Stockmanns specialavdelningar.
För en vanlig människa som jag, finns det inte mycket att kasta sig över och för andra, som är mera praktiska och mera hemmastadda bland Stockmanns hyllor, finns det antagligen andra böcker, som ger mera tips. Så, jag vet inte … Nej, jag vet verkligen inte, men antagligen är mina känslor endast utslag av avundsjuka. Jag skulle också vilja vara en strömsöit, som klarar av att göra något i stil med cognacflamberad rönnbersgele (något sådant har de inte ens gjort i Strömsö – tror jag).
”Surt sa räven om rönnbären” heter det av någon märklig anledning. Räven har ju rätt. Rönnbären är sura och räven är inte alls avundsjuk. Däremot kan man kanske säga: ”Surt sa Karlsson om rönnbärsgelen”. Den här boken lyckas nog inte, i mitt fall, åstadkomma en sådan önskvärd personlighetsförändring. Strömsö – de bästa bitarnafungerar kanske bäst som presentbok. Den är stor, vacker och kan kanske ändå hålla dagdrömmarna levande.

---

Maria Sandin & Patricia Rodas: Strömsö – de bästa bitarna. Schildts, 2006