Linjedragningsfrågor diskuterades också. Det är för lite naturvetenskap i tidningen ansåg en medarbetare. En annan svarade att tidningens revir borde omfatta samhälle och kultur och att naturvetenskaperna kunde tas upp när de har samhälleliga konsekvenser.

*

Ibland är det märkligt hur för länge sedan bortglömda namn plötsligt dyker upp på flera håll. Jag frågade häromdagen Kjell Westö om hans gestalt Ivar Grandell i Där vi en gång gått var verklig eller uppdiktad. Enligt romanen skulle det t.ex. ha varit han som skrev den klassiska texten i Åbotidningen Arbetet om Dalsbruk, en text som senare återgetts också i Ny Tid. Han står också för en del av romanens mest eftertänksamma repliker.
– Alla de andra i kretsen kring Arbetet som jag skriver om har funnits, men han är uppdiktad. Skildringen baserar sig på Anna Bondestams fantastiska bok om tidningen – när jag läste den blev jag helt fascinerad av t.ex. Georg Boldt.
Men Ivar Grandell var alltså uppdiktad, trots att jag tyckt mig känna igen honom. Jag funderade några dagar på vem jag tänkt på och så kom jag på att det antagligen var Ivar Lassy som under några år på 1910-talet var redaktionssekreterare för en socialistisk tidskrift i Helsingfors. Följande dag öppnade jag Hbl och såg att Thomas Wulffs nya bok handlar om Ivarlassy eller Ivar Lassy, en gestalt som recensenten länge tror är uppdiktad.

Kulturminister Tanja Saarela har  känt sig så överkörd av finansminister Eero Heinäluoma att hennes man har hotat med att ge honom på käften. Tyvärr har just detta hot gett upphov till de stora rubrikerna i eftermiddagstidningarna, inte bakgrunden till det. Nedskärningarna av stöden till kulturtidskrifterna, fredsorganisationerna, vänskapsföreningarna o.s.v. i den budget som nu färdigställs har väckt uppmärksamhet och många har undrat varför kulturministeriet inte lyckats försvara sina anslag bättre. Av en debattartikel i HS på måndagen framgår det att nedskärningarna drabbar också museiväsendet så radikalt att
t.ex. alla tjänster som blir öppna inom museiverket år 2007 måste lämnas obesatta.
Museiverkets chef avslutar sitt inlägg med frågan om Finland faktiskt kan kallas en civiliserad stat.
Visst kan man undra över kulturministeriets och -ministerns passivitet, men i ännu högre grad borde man ställa Eero Heinäluoma och Raimo Sailas till svars. I Sverige har den borgerliga regeringen haft bråttom att beskära statens kulturella engagemang. Men varför följer vår regering, som består av SDP, centern och SFP, samma nyliberala linje?
Är det så att man i sin stora iver att sänka skatterna inte velat fundera på vad allt som blir lidande när pengarna tar slut?