Mitt omdöme har ifrågasatts efter det att jag meddelat om min avsikt att kandidera för Vänsterförbundet i Nylands valkrets i riksdagsvalet den 18 mars 2007.
med en nyåterväckt lust att mera aktivt delta i samhällslivet,
med att jag mår tillräckligt bra för att orka arbeta,
med att jag under mina tidigare tolv riksdagsår för det mesta gjorde annat än ordinarie riksdagsarbete (som partiordförande och minister),
med att jag har kvar nyfikenheten på all den kunskap och insikt som själva jobbet hämtar med sig,
med att jag längtar efter att träffa mina gamla arbetskamrater och att bekanta mig med nya,
med att jag kanske har någon specialkunskap om t.ex. mentalhälsofrågor eller kulturpolitik som kan gagna lagstiftningsarbetet,
med att jag gärna vill vara med och bygga upp Vänsterförbundet efter Siemessveket i fjol o.s.v.
När jag vaknade var hela kolumnen i stort sett färdigskriven. I mitt undermedvetna (min dröm) uttryckte jag megalomana och orealistiska drömmar och förväntningar både angående min egen politiska betydelse som hela det politiska etablissemangets möjligheter att förändra världen. Drömmen påminde mig om att inte ge sådana vallöften som inte går att förverkliga och att inte odla messianska storhetsdrömmar.
Något snabbt påkommet infall handlar det inte om. För ungefär ett år sedan kände jag lusten att än en gång vara med i hetluften – kanske inspirerad av de varje fredagsmorgon återkommande ”efterkloka” som gjort att jag följt med händelserna i världen lite noggrannare än jag annars skulle ha gjort.
Förra partiordförandens dramatiska avhopp gjorde också att jag engagerade mig i partiets nya programarbete och medverkade i utformningen av valprogrammets kultur- och motionspolitiska del. Också vetskapen om att partiet lockat många unga nya medlemmar kändes stimulerande.Vad kan Vänsterförbundet då göra under nästa fyraårsperiod i Riksdagen?
En första målsättning måste vara att göra att så bra val (väljarstöd över 10 procent) att vi har en realistisk förhandlingsposition för att komma med i regeringen. Med nuvarande majoritetsregler är oppositionens möjligheter att påverka de politiska besluten och beredningarna så gott som obefintliga.
Absoluta tröskelfrågor vid regeringsbildningen bör vi helst undvika, med undantag av Natomedlemskap och utbyggnad av ytterligare kärnkraft (ingendera torde heller bli aktuella inom de närmaste åren. Den viktigaste inrikespolitiska frågan för vänstern gäller polariseringen av samhället – att de under fattigdomsgränsen varande hushållen har ökar från två till nio procent under två årtionden vittnar om att vi är på väg mot allt större ojämlikhet, mera ekonomiska och sociala problem, mera våld och otrygghet och mot en allt mera urholkad välfärd, där det ständigt krympande skatteunderlaget i kombination med den förändrade åldersstrukturen tecknar dystra framtidsvisioner för vår nordiska modell.
Det ”fattigdomspaket” som Vanhanens regering presenterat är närmast ett hån mot alla dem som kämpar med ekonomiska problem – arbetslösa, arbetsoföra, ensamföräldrar och majoriteten av invandrare. Två koppar kaffe per månad räddar nog ingen från ekonomisk misär. Vänsterförbundets krav på ett stödpaket på ca en miljard euro under en fyraårsperiod har redan sådana dimensioner att det skulle ha åsyftad effekt. Men det är klart: buret vatten hålls inte i brunnen. Det viktiga är naturligtvis att medverka till sådan strukturella förändringar när det gäller lönenivåer, familje- och socialpolitik och beskattning som på lång sikt vänder på den nuvarande ojämlikhetstrenden.
Inom politiken gäller det att kunna samarbeta i alla viktiga frågor, och att hitta sådana grupper att samarbeta med som vill driva frågorna i någorlunda samma riktning. Här gäller fortfarande de grundläggande skillnaderna mellan vänster och höger, där vänstern betonar frågor kring jämlikhet, fungerande offentliga tjänster och en bra och likvärdig utbildning, medan högern vill satsa på mera konkurrens, mera privata tjänster och försäkringar och ”var och en sin lyckas smed”-ideologin.
Miljö- och klimatfrågorna har aktualiserats på ett skrämmande sätt genam alla de rapporter, senast den s.k. Sternrapporten, som enstämmigt visar att vi står inför miljöhot av aldrig tidigare skådad omfattning. Då man tidigare talade om tidsperioder av hundratals år talar de mest skrämmande framtidsscenarierna nu om tiotals år innan vi kan stå inför gigantiska översvämningar, områden med svår torka, tropiska oväder och jordskred som vi inte ens kan föreställa oss.
Och det finns ännu en chans att vända på klimatutvecklingen, men det förfutsätter snabba och radikala åtgärder, både internationellt och i vår vardag.
Men handen på hjärtat; vilka är mina verkliga motiv att försöka komma in i Riksdagen?
En vilja att mäta förtroendet hos väljarna, att få vara med och påverka, att bli tillfrågad och stå i rampljuset, att få fördjupa sig i de viktiga frågorna kring (mental)hälsa och kultur.
Denna lista sändes härmed till väljarna, till Ny Tid och till Julgubben på Öronfjället.
Claes Andersson