Den här hösten har diskussionen om förhållandet mellan verklighet och fiktion gått het. Det som gäller är inte att en ros är en ros är en ros, utanIngmar Bergman är inte Ingmar Bergman är inte Ingmar Bergman. Han är fiktion om han förekommer i en skrift, där det står roman på titelbladet. Det är han säkert också i biografier, memoarer och omvärldens medvetande. Då gränsen mellan det offentliga och det privata, i och med alla dokusåpor och all skvallerjournalistik lösts upp, är det inte märkligt att denna fråga tränger in i litteraturen. Kändisarnas liv har blivit en del av vår signifikativa verklighet och måste därför också kunna användas i fiktionen. Man kan ändå inte förneka att här finns ett etiskt problem.

Då Alexander Ahndoril i romanen Regissören skriver om Ingmar Bergman, handlar det om en levande person, även om det är en person som redan under sin livstid förvandlats till ikon och symbol. Då Sara Stridsberg skriver om Valerie Solanas är det om en person som inte längre lever, men ändock en person vars namn och liv hon använder enligt sina egna behov. Vem äger copyrighten till våra liv?

I Thomas Wulffs roman En hjälte för vår tid – Fragment, incidenter och andra fantasier ur Ivarlassys liv är det här problemet inte lika framträdande. Wulff är försiktigare. Boken uppges inte handla om Ivar Lassy utan om Ivarlassy. Han använder sig i vilket fall som helst av en historisk individ som fiktiv romanperson, även om denna redan varit död i nästan sjuttio år, och inte fått en helgonstämpel som Mannerheim och andra nationella hjältar. Ivar Lassy föddes i Baku och levde växelvis där och i Helsingfors. Han intresserade sig för islamsk kultur och skrev en doktorsavhandling om en muslimsk kult i Kaukasien. Lassy drogs också in i den revolutionära rörelsen i Finland och hörde till de mest revolutionärt sinnade i landet efter inbördeskriget. 1920 dömdes han till fängelse och 1923 emigrerade han till Sovjet, där han avrättades 1938. Det förvånar inte alls att Thomas Wulff intresserat sig för ett sådant fängslande livsöde.
Ivarlassy är konstruerad av biografiska fragment och fria fantasier. Han är alltså upphängd på Ivar Lassys skelett. Den här boken är första delen av en planerad trilogi och behandlar barn- och ungdomen. Det är knappast så mycket man vet om Ivar Lassys tidiga år, så författaren har fått använda sin fantasi flitigt. Händelserna i romanen har kanske inte skett i verkligheten, men de hade kunnat göra det. Trots att huvudpersonen kan verka en aning osannolik, kan vi ändå genom hans ögon få en relativt realistisk skildring av tiden och stämningarna. Där han går fram i Baku och Helsingfors, råkar han alltid av en slump dyka upp i olika historiskt betydelsefulla ögonblick och stöta på berömda personer, som t.ex. Eugen Schauman, Lennart Hohenthal, Lenin ochTrotskij. Dessa slumpmässiga möten är så vanliga att attentatsmännen irriterat börjar sucka: ”Ständigt denne Lassy!”.

 

De höga idealens rus

Då Ivarlassy ändå inte är försedd med superkrafter och kan befinna sig överallt, använder sig författaren av en samtidighetsteknik. Någonting händer samtidigt på en annan plats. Det är då inte platsen i rummet som förenar, utan platsen i tiden. Thomas Wulff lyckas skildra tidens feberaktiga aktivism och de olika uttryck den kunde ta. Socialister, bolsjeviker, anarkister, nihilister och nationalister av olika nationaliteter är oupphörligen upptagna med att konspirera, sabotera, strejka, råna banker, utföra attentat och på annat vis ge uttryck för idealistisk handlingsromantik. Thomas Wulff tycks trivas med att skildra denna miljö. Det är ändå inte enbart de politiska vindarna som berör Ivarlassy. Han är en känslig och brådmogen yngling, som förutom att upphettas av de höga idealens rus också får känna kärlekens och vinets berusande makt samt uppleva de äventyr gatulivet i Baku kan erbjuda. Han är en svärmare, som dras till det extrema, som till en lampa i augustimörkret.
Även om Ivarlassy inte är Ivar Lassy, så är Thomas Wulff ändå Thomas Wulff, trots att det dröjt tio år sedan hans senaste roman. Lika litet som tidigare är han en traditionell, realistisk författare. Man kan naturligtvis läsa En hjälte för vår tid som en personhistorisk utvecklingsroman och den håller också för en sådan läsning. Men det gör nog inte romanen någon rättvisa. Den genren är inte längre levande och bygger på en föråldrad litteratursyn.
Man skall ändå inte tro att Wulff är ute efter att parodiera den. Det tror i alla fall inte jag. Jag ser romanen som en kärleksfylld hyllning till en stil som en gång fanns och som det ibland kan kännas skönt att dyka ned i, genom någon dammig lunta som man finner i en låda på vinden. Jag ser den alltså som en välskriven pastisch. Författaren bemödar sig om att efterlikna stilen och språket och gör det med högaktning och smak. Risken att han skulle ha misslyckats och förvandlat hyllningen till en parodi har varit stor och parodin anser jag var lika föråldrad som utvecklingsromanen. Det finns en glädje i den lek med genren och språket Wulff har kastat sig in i. Ibland kan man som läsare bara stanna upp och leende beundra de satskonstruktioner han åstadkommer.

”Ynglingen hann inte gå många steg innan han åter hejdade sig vid en skarp, men aromatisk doft av kryddnejlika, som förpassade honom rakt till hans barndoms jular, både till de varma familjejularna i Baku och till de betydligt mer återhållsamma tillställningarna hos Frk. Pallisander: en doft som i sig bar helheten av nybonade golv, rumsvarma granbarr, ångande risgrynsgröt och ljummen skinka, julaftonsmorgonens pirrande förväntan, som oändligt utdraget förde till aftonens festmåltid och klapputdelning med i bästa fall verser, ända intill nattens alltid så högtidliga och tunga sömn, i Helsingfors till köldens knäppande i knutarna, i Baku till cikadornas envetna sirrande – såg Ivarl plötsligt att den klotrunda matthandlaren på hörnet, som bestyrsamt ordnade med sitt varulager utanför sin bod några meter ifrån, liknade Onkel Oskar som ett bär, hans älskade morbror och den enda av de vuxna som alltid lekte krokodil med de minsta, och elefant med de lite äldre syskonbarnen, och lät dem rida på sin rygg vid alla större släktsammankomster, ända tills han ofelbart blev röd som en augustimåne i ansiktet, och började flåsa ansträngt och måste kollapsa i närmsta länstol – en man Ivarl som barn alltid uppfattat såsom själva sinnebilden för en glad fyr och en helhjärtad livsnjutare och optimist av renaste vatten, men som i själva verket – hade Ivarl fått veta som äldre – var en djupt tragisk figur, vars livshistoria framstod såsom en ändlös räcka av felslagna satsningar, misslyckade försök och svidande förluster, och med ens måste ynglingen svälja några krampaktiga gånger och torka sig om sina oförklarligt blöta ögon.”

Kan man annat än älska sådana meningar? Jag antar att författaren, då han lyckats formulera dessa rader, skickat en leende hälsning till en av de stora och döda av romankonstens mästare.