I slutet av sin bok På resa med Herodotos skildrar den polska journalisten Ryszard Kapucinski sitt besök i den turkiska staden Bodrum, som under antiken var en grekisk koloni och då hette Halikarnassos. Den grekiske historikern Herodotos föddes här cirka år 480 f.Kr. Ända sedan Kapucinski för femtio år sedan, under sitt första uppdrag som utlandskorrespondent läste Herodotos historia har denne varit vägledande för hans författarskap.
Kapucinski själv föddes tvåtusenfyrahundra år senare, år 1932, i den polska staden Pinsk, som idag ligger i Vitryssland. Han har bevittnat 30 revolutioner och statskupper, publicerat reportageböcker om olika länder i Afrika, Asien och Latinamerika. Hans böcker har fått lysande recensioner, han har kallats för det litterära reportagets mästare och ”de precisa observationernas virtuos”.
I boken Imperiet (1993) skildrar Kapucinski Sovjetunionens sönderfall. Han rapporterar där från sina resor till Kaukasien och andra avlägsna platser. Men boken inleds i barndomens Pinsk under krigsvintern 1939. Utifrån barnets perspektiv skildrar Kapucinski den sovjetiska arméns ockupation av hemstaden. I skolan måste sjuåringarna lära sig det ryska alfabetet från den första lektionen. Barnen förundrar sig över berättelserna om kamrat Stalin och Lenin som de får höra, men samtidigt förstår de att man nog inte skall fråga för mycket. Vetskapen om deportationerna sprider rädsla och fasa både bland vuxna och barn i staden.
När Kapucinski i intervjuer tillfrågats om sina viktigaste inspirationskällor, brukar han nämna Pinsk och dess mångkulturella historia. Staden ligger i en region som fortfarande tillhör de fattigaste delarna av Europa. Kapucinski är övertygad om att hans egna erfarenheter av krig, köld och hunger varit avgörande för hans intresse för människors villkor i tredje världen.
Efter universitetsstudierna i historia fick Kapucinski jobb som reporter på tidningen ”Ungdomsfanor”. Kort därpå skickades han oväntat som utlandskorrespondent till Indien – han saknade då både förkunskaper om landet och kunskaper i engelska.
I På resa med Herodotos tecknar Kapucinski ett psykologiskt självporträtt av en världsreporter. Han reflekterar över sin identifikation med Herodotos. Kunskapsbegäret, ”en mani att få veta allt”, var också Herodotos drivkraft för resande och skrivande. Under sina resor lever Kapucinski enkelt och delar vardagsbekymren med de människor som han senare skriver om. Samtidigt är han beredd att när som helst bryta upp, för att resa till något annat land som lockar honom. Han skriver: ”att lära känna världen fordrar möda, mycket möda, och det upptar en helt och hållet”.
Inspirerad av Kapucinski börjar jag läsa Herodotos historia. Här beskrivs en värld där folk krigar mot varandra och visar stor grymhet både i strid och i nära relationer. Herodotos funderar över krigets orsaker, över avund och vädergällning som psykologiska och sociala fenomen.
Mot slutet av boken tappar jag en del av koncentrationen. Det blir helt enkelt för många namn och händelser att hålla reda på. Några av människoödena etsar sig trots allt fast i minnet, t.ex. berättelsen om en viss Psammenitos som förlorat alla sina barn och konstaterar: ”Min familjs olycka var för stor att gråta över.” Både Herodotos och Kapucinski har något viktigt att förmedla om människan och hennes villkor.
På resa med Herodotos av Ryszard Kapucinski. Albert Bonniers förlag, 2006.
Tuula Gyllenstedt
