Orimligheten av en satsning på kärnkraften kan uttryckas i klara siffror: bara för att ersätta nuvarande fossila elproduktion skulle världen fram till år 2050 tvingas bygga minst 3000 reaktorer på 1000 megawatt vardera – vilket skulle innebära ett påbörjat reaktorbygge varje vecka det närmaste halvseklet. Investeringarna skulle bli astronomiska: kärnkraften beräknas kosta ungefär 2 500 euro per kilowattime att bygga ut, jämfört med exempelvis 500 euro/kWh för gaskraft. I allmänhet tar det omkring tio år från byggbeslut tills en ny reaktor kan tas i drift och erfarenheten har visat att de flesta projekten drabbas av förseningar med åtföljande kostnadsökningar (skräckexemplet är reaktorn Dungeness B i England, som tog 23 år att färdigställa och överskred budgeten med 400 procent).

Enligt kärnkraftsekonomins grundkalkyl är en reaktor dyr att bygga men i gengäld billig att driva. Men det gällde på den tiden när uranpriset var relativt lågt; sedan sekelskiftet har det stigit med flera hundra procent. I skrivande stund är spotpriset på naturligt uran, U-308, 60 dollar och 25 cent per pound (en pound = 435 gram). I slutet av oktober gick priset i ett slag upp med fyra dollar till följd av att företaget Comecos nya gruva under sjön Cigar Lake i Saskatchewan i Kanada översvämmades sedan en vattentät dörr inte visade sig vara riktigt så vattentät som ingenjörerna trodde.
Cigar Lake är en världens rikaste uranfyndigheter och fram till 2008 beräknas haveriet i gruvan minska världens uranproduktion med upp till 17 procent. Comecos aktiekurs störtdök. Hälftenägare i Comeco är ett kanadensiskt dotterbolag till franska Areva – huvudentreprenör för reaktorbygget i Olkiluoto.
Arevas ledning har för närvarande få anledningar till munterhet. Företagets bokslut för första halvåret 2006 visar ett kraftigt försämrat resultat jämfört med samma period 2005. Sämst går det för den division som ansvarar för bygget av Olkiluoto 3 – Areva uppger dock inte hur stora förlusterna är. Det är dock känt att reaktorkärlet har blivit betydligt dyrare än budgeterat på grund av brant stigande stålpriser. I början av det här året framgick det att betongen som användes för att gjuta reaktorns bottenplatta inte höll måttet och arbetet fick göras om. Följden av problemen med gjutningen och andra tekniska problem blev att byggherren Industrins kraft (TVO) i juli i somras tvingades meddela att Olkiluoto 3 kommer att försenas med ett helt år. Förseningen kommer naturligtvis att medföra kraftiga fördyringar. Det kan i detta sammanhang noteras att det fasta pris på omkring tre miljarder euro som TVO betalar för reaktorn av bland andra kreditvärderingsföretaget Standard & Poor’s anses vara för lågt satt. Offerter på en fransk reaktor av samma typ som Olkiluoto 3 ligger mycket riktigt 25 procent högre.

Som om detta inte vore nog drabbades byggprojektet för ett par veckor sen av ännu en jobspost. Sent omsider har EU-kommissionen tillkännagivit att den kommer att pröva de klagomål som Greenpeace och European Renewable Energies Federation (EREF) hösten 2004 inlämnade mot upphandlingen av Olkiluoto 3. TVO skryter med att reaktorn är den första som byggs på en avreglerad elmarknad men finansieringen sker ingalunda på marknadsmässiga villkor.
Projektets huvudfinansiär är ett bankkonsortium som lånar ut nästan två miljarder euro till den orimligt låga räntan 2,6 procent samtidigt som franska skattebetalare ställer upp med 610 miljoner euro i exportkreditgarantier; även Sverige har beviljat statliga kreditgarantier på en miljard kronor – ett märkligt åtagande av dåvarande regeringenPersson med tanke på beslutet att avveckla den svenska kärnkraften.
Greenpeace och EREF anser att dessa offentliga stöd bryter mot EU:s konkurrensregler och kräver att EU tvingar fram en ny upphandling av hela Olki-
luoto 3-projektet. Mycket tyder på att ärendet till slut hamnar inför EG-domstolen. En fällning där skulle få vittgående konsekvenser, inte bara för den finländska kärnkraftsdrömmen utan även för Areva och resten av den europeiska atomindustrin.
Kanske blir inte Olkiluoto 3 den seger som TVO, industrin, FFC och kärnkraftslobbyisterna vid Handels- och industriministeriet har hoppats på. Kanske kommer den femte reaktorn till sist att stå där som ett väldigt monument över ett felslaget tänkande – den nästan religiösa tron att kärnkraften är en miljömässig och ekonomiskt acceptabel lösning på vår energiförsörjning.
Hoppas kan man alltid.
Och inför nästa års riksdagsval: ta debatt med alla dem som ropar efter en sjätte, sjunde och åttonde reaktor. Argumenten mot kärnkraften är som synes många.