Om detta rådde redan på 90-talet en bred enighet, som resulterade i Kyotoavtalet om en minskning av utsläppen av drivhusgaser. Det har dock funnits också de som vägrat tro på den allmänna uppfattningen, och viktigast av dem har naturligtvis varit George W Bush, inte som klimatexpert utan som politiker. Amerikanerna skulle inte tycka om den inverkan på deras liv som kraftfulla åtgärder mot drivhuseffekten skulle ha. Kanske Bush också reflexmässigt går emot åtgärder på klimatpolitikens område för den skull att demokraternas Al Gore, som fick flera röster i presidentvalet 2000 än han, kraftfullt drivit just dessa frågor.
Här kan man förstå logiken, som handlar mer om makt än om miljö. Det innebär också att när makten förskjuts kan hänsynen till miljön växa. Mellanvalet i USA kan få sådana följder. Senatens utskott för miljö och allmänna arbeten (!) har letts av republikanenJames Inhofe, som kallat vetenskapsmännens konsensus om av mänskor framkallad global värmestegring för ”det största lurendrejeri som mänskligheten utsatts för”. Ny ordförande blir demokraten Barbara Boxer, som arbetar för obligatoriska begränsningar i utsläppen av drivhusgaser.
En regeringsrapport
i Storbritannien har bidragit till att ändra opinionerna i Europa och kanske också i viss mån i USA. Medan Al Gore, så mycket mittenpolitiker han än är, i det politiska klimat som råder i USA kan utmålas som en farlig radikal, har Nicholas Stern en betryggande borgerlig framtoning, han har varit chefsekonom vid Världsbanken och utarbetade sin rapport på 700 sidor, The Economics of Climate Change, på uppdrag av finansministerGordon Brown.
Sterns utgångspunkt är att de vetenskapliga beläggen för att klimatförändringar håller på att ske är överväldigande.
– Om vi inte nu gör något åt utsläppen är risken 50 procent för att temperaturen kommer att stiga med fem procent före utgången av detta århundrade. Sådana förändringar kommer att omforma den fysiska geografin i världen och många miljoner drabbas av svält, vattenbrist och hemlöshet.
– Välståndet i Storbritannien och resten av världen är beroende av att vi övergår till en global ekonomi där bruket av fossila bränslen skurits ned.
Rapporten har ändå uppfattats som ett positivt inlägg i debatten eftersom Stern analyserar olika åtgärder för att avvärja klimathotet och anser sig ha grund att påstå att man med hjälp att små investeringar för att minska utsläppen nu kan spara enorma summor i framtiden. Om man satsar 1 procent av BNP om året nu på att motarbeta klimathoten kan man undgå förluster av mellan 5 och 20 procent av BNP i slutet av seklet.
Uppläggningen är pedagogisk, den tvingar politikerna att tänka också på långsiktseffekter av vad de gör eller inte gör.
FN:s klimatpanel IPCC
har hittills räknat med en sannolik temperaturstegning på en grad under de närmaste 100 åren och räknat med en stegring på 5 grader i allra värsta fall. Men vid miljökonferensen i Nairobi berättade IPCC-chefen Rajandri Pachaun att man i den rapport som kommer att framlägga nästa år troligen utgår från en stegring på 5 grader på 100 år som den sannolikaste. Om så verkligen sker kan följderna bli allvarliga för t.ex. Bangladesh där stora områden antagligen läggs under vatten.
Fundamentalister
av alla de slag har skyndat sig att gå emot den etablerade klimatuppfattningen, men i de flesta fallen har det inte handlat om maktpolitik, utan om något annat. I den finlandssvenska debatten avtecknar sig ett märkligt mönster. De flesta av våra vanliga dissidenter skyndar sig att förklara att drivhuseffekten är båg och om den kanske i någon mån finns så är den åtminstone inte farlig.
Experten på industriell ekonomi Paul Lillrank uppmanar oss i en kolumn i Hbl 26.11 att inte vara rädda för klimatkatastrofen. Fast det första intrycket att han vill få oss att strunta i hela Sternrapporten är fel – det han vill säga är att om vi följer Sterns rekommendationer klarar vi av problemen. Lillrank sammanfattar dem:
”Växthusutsläppen måste få rätt pris genom riktade skatter. Det behövs ny energisnål teknik. Hinder för att övergå till skonsammare livsstilar bör avvecklas. Internationell solidaritet behövs för dem som drabbas värst.
Elektriciteten och transporterna kommer att bli dyrare. Livsstilar och affärsidéer som skadar klimatet måste kosta för att individer och företag skall kunna anpassa sig. Kostnaderna för frakt stiger, påverkar priserna och den klimatfarliga delen av konsumtionen slås ut. I stället för att åka till Thailand får fler nöja sig med Spanien. Färska tomater får ersättas med rödbetor vintertid.”
Lillranks slutsats är att det inte finns orsak till panik, vi behöver inte återgå till förindustriell fattigdom, vi behöver inte stoppa tillväxten. Men vi har orsak att diskutera vad ett klimatperspektiv innebär för politiska beslut: ”Är det ansvarsfullt att avverka skog i Sibbo för att bygga boendeformer som kräver långa dagliga transportter med personbilar?”
Lillrank är alltså vettig i denhär frågan, men de andra vanligaste käringarna mot strömmen är det nödvändigtvis inte.
Domedagsbudskap
varnar vapenexperten Stefan Forss för i Hbl 24.11. Enligt honom är klimatfrågan för viktig för att överlämnas åt enbart meteorologer. Vilken hans egen vetenskapsgrens relevans kan vara i klimatfrågan förklarar han dock inte. I stället hänvisar han till geologer och geodeter som inte räknar med några dramatiska förändringar i en handvändning utan har ett perspektiv på tusentals år eller längre. Hur meningsfullt det perspektivet är i dessa sammanhang diskuterar han inte. Han klagar över dem som ”predikar domedagsbudskap” och stämplar klimataktivisternas varningar att de smältande isarna kan leda till att havsvattennivån stiger med upp till sju meter som en saga. Han antyder att det mest handlar om att forskningsinstitut för att få högre anslag kör fram hotbilder utan täckning.
Anläggningsingenjören Jarl Ahlbeck har i en rad artiklar under årens lopp förklarat hur IPCC fått det ena eller det andra om bakfoten och om hur koldioxidutsläppen har positiva effekter på mänskligheten. Han har klagat över staten betalat stora pengar för information om växthusfenomenet – ”speciellt skolbarnen ska nu skrämmas upp”. Skulle staten vara konsekvent borde den framhålla kärnkraftens fördelar, skriver (den forna?) antikärnkraftsaktivisten.
Snart kommer väl också andra fundamentalistiska debattörer som matematiklärarenThomas Illman och filosofen Hans Rosing att kasta sig i kampen mot meteorologernas väderkvarnar…
Den envisaste av alla don quijotar på klimatpolitikens område är den danske statistikernBjørn Lomborg, som med danska regeringens pengar driver Copenhagen Consensus Center. Den konsensus han strävar till är dock att alla skulle tänka som han. Bara några dagar efter det Sternrapporten publicerades kom han i Wall Street Journal med sin dom: Stern har fått det mesta om bakfoten och de pengar han vill använda för att bromsa drivhuseffekten borde användas för alldeles andra ändamål.
Thatchers förre rådgivare
vicomten Monckton av Brenchley (som inte enbart vistas på slott, av sin e-adress[email protected] att döma), en man med humanistisk utbildning och diplom i journalistik, har i två enorma artiklar i Sunday Telegraph slaktat IPCC:s rapporter om klimatförändringen och förklarat att det var varmare förr: ”det fanns så lite is vid Nordpolen att en kinesisk flottskvadron seglade genom Norra ishavet år 1421 [till Europa] utan att hitta någon is”. Kineserna hade ju en välfungerande sidenväg till Europa, skulle de faktiskt ha brytt sig om att segla i Norra ishavet?
Vicomtens artiklar bekräftar, kommenterar George Monbiot i The Guardian, vad många velat tro, att klimatförändringen är ett lurendrejeri som genomföts av en vänsterkonspiration som koordinerats av FN.
Den svenska högern
tycker det har satsats för mycket på miljöpolitik. Stockholms nya moderata miljö- och fastighetsborgarråd Ulla Hamilton skär ner nettobudgeten för miljöförvaltningen från 111 miljoner 2006 till 57 miljoner 2008. Hon klagar över att det startats alldeles för många projekt på miljöområdet under åren av röd-grönt styre i huvudstaden.
– Miljön blir inte längre någon överideologi, säger hon. Nu ska i stället tillväxten gå före miljön.
Därför har man hyrt ett konsultföretag som synar miljöförvaltningen person för person för att se vilka man kan göra sig av med.
– Rent allmänt ska förvaltningen ägna sig i huvudsak åt tillsyn och inte så mycket åt forskning, seminarier och alla möjliga projekt.
Den nya regimen stoppar också bildandet av nya naturreservat.
Systemfel i klimatpolitiken
skrev Heidi Hautala om i Hbl 14.11: de måste elimineras för att vi ska kunna fatta de nödvändiga besluten.
– Vi har nämligen att göra med ett mycket besynnerligt problem. Växthuseffekten, en produkt av industraliseringen och globaliseringen, överskrider alla nationella, disciplinära och sektoriella gränser. […] Kanske Finlands Akademi kunde skapa förutsättningar för en sådan mångdisciplinär forskning som syftar till nya mekanismer i själva problemlösningen?
Ett av problemen är att politikerna arbetar på så kort sikt, vilket är illa i frågor där följderna av det man gjort eller inte gjort kommer ordentligt till synes först långt efter mandatperiodens slut.
Sternrapporten har fått en stor genomslagskraft i Storbritannien, där miljöpolitiken nu på allvar hamnat i fokus. Till en del beror det på att Stern använder penningen som argument och det förstår t.o.m. Kauppalehti som i en ledare ställer sig bakom Sterns budskap.
Till en annan del beror det på att Storbritannien har en vetenskaplig huvudrådgivare med uppgift att analysera forskningsresultat på alla områden och att utarbeta rekommendationer åt regeringen. David King, som tidigare innehade posten fäste stor uppmärksamhet vid klimatpolitiken, vilket sporrat regeringen till aktivitet på området.
Heidi Hautala föreslår därför att man vid förhandlingarna om nästa regering i Finland besluter att inrätta en motsvarande post som vetenskaplig huvudrådgivare också i Finland.
Peter Lodenius
