Men vad är det egentligen för fel med att vara vidskägg-yvig, som Ontrus i tiden? Ursprunglig maskulinitet alltså. Hårstrån på näsan och i öronen? Varför betraktas det (tror jag åtminstone) som komiskt eller pinsamt? Kvinnor ska med våld raka benen – jag står med pincett och avlägsnar hårstrån från näsa och öron, klipper ner skägget till stubb och justerar gränserna. Plocka ögonbrynen nästa?

En månad senare befinner jag mig i Singapore och här är det faktiskt lite opraktiskt med för mycket skägg – det blir hett och svettigt – så det känns riktigt skönt att klippa ned skägget till tvåmillimetersstubb och ytterligare korta av håret. Jag kunde naturligtvis raka av hela rasket, men eftersom de flesta män här av nödtvång är helt skägglösa – kineser och malajer som de är – så låter jag, fåfäng som jag är, stubben indikera en nordeuropeisk skäggig vildmansmaskulinitet. För är det inte det som fåfängan går ut på – att med olika medel försöka bygga sig ett sånt yttre som man tror går hem hos målgruppen, d.v.s. i mitt fall kvinnor – ja, och kolleger förstås.

Wikipedia definierar visserligen fåfänga som något onyttigt, onödigt eller pråligt i största allmänhet – men den definitionen har uppenbarligen skrivits av en protestantisk gnällspik från Jante, där man ju brukar tycka att man inte ska tro att man är nåt, för då kan det gå riktigt illa. Syndigt var det ju också.
Nej, leve den manliga fåfängan. Kvinnor tillåts ju som den lägre kasten i patriarkatet vara fåfänga, d.v.s. för att behaga männen, men trots att de flesta män säkert undermedvetet är minst lika fåfänga – titta t.ex. på nazisternas uniformer, helvetesänglarnas tatueringar och prästerskapets skrudar – har det inte varit riktigt salongsfähigt att medge det, att s.a.s. komma ut ur skåpet med sin heteronormativa manliga fåfänga. Bejakad och erkänd fåfänga drar liksom lite åt det bögiga hållet ju? Eller feminina och det är ju minst lika illa.
Fram för en moderat (dock icke politiskt) manlig fåfänga alltså – att bry sig om hur man ser ut, hur man mår, fysiskt och psykiskt, hur man kan utveckla (& inveckla?) sig och hur man eventuellt kan verka tilldragande utan att det blir ett självändamål kan inte skada men säkert göra livet både lättare och trevligare för de flesta män. I synnerhet såna som inbillar sig att det är en manlig rättighet att ha sex.
Den manliga fåfängan här i Singapore tar sig emellanåt lite patetiska uttryck – tunnstripiga Ho Chi Minh-skägg, eller konfucianska kanske, på äldre män alltså, och sen verkligt patetiska hakor med en vårta där det växer några långa tydligen ömt vårdade skäggstrån på den annars släta hakan. Så det är indierna, både tamiler och sikher, som står för den behårade maskuliniteten – plus jag och övriga eurasier som vi européer oftast kallas här enligt amerikansk terminologi. De flesta äldre män är för övrigt förvånansvärt mörkhåriga, men emellanåt, lång som man är, ser man ned på en mörkhårig hjässa och upptäcker grått under det korpsvarta. Aja baja, färgat. Hurra, menar jag, leve den manliga fåfängan alltså.