Turister i misären

Med tiden slutar vi nästan lägga märke till alla tiggande barn och fattiga romfamiljer som vi susar förbi. De smälter liksom in i omgivningen, blir en del av helheten. På det här sättet naturaliseras misären. Det är antagligen också så här många romer upplever sig själva, vilket leder till att misären reproduceras av misärens egna offer. Våra ögon öppnas dock fullständigt när vi kommer till Pata-Rat, en fruktansvärt fattig by utanför Cluj Napoca, där över fyrahundra romer bor i förfallna plåtkojor i en tillvaro fylld av sjukdomar, misär, förtvivlan och berg av avfall. Vi glider sakta fram i bilen, med teleobjektivet mellan oss och dem. Vi har redan tidigare plockat fram mat som vi delar ut åt de människor vi fotograferar eller pratar med. Det är mera frågan om en vänlig gest än omhumanitär hjälp på mikronivå, ett sätt att inte framkalla förargelse och agg.

Varför dras vi till denna misär? Är det den västerländska människans behov av kickar och upplevelser – ett behov som bottnar i att vi lever i ett allt för skyddat samhälle, så rädda för döden att vi glömmer bort att leva – som drar oss hit? Är det den fåfänga illusionen om att vi kan förbättra världen som för oss hit? Alla dessa aspekter spelar säkert in, men främst känns det som om vi är tvungna att se denna ytterlighet, denna extrema sida av Rumänien för att kunna få en referensram till resten av landet. Kanske är det också en viss masochism som får oss att söka oss till misär. Vad jag menar är att vi vill utsätta oss för obehagliga situationer för att verkligen sätta igång känsloflödet, i hopp om att detta skall vända våra ögonglober inåt och ge oss nya insikter.

Stämningen i Pata-Rat är hotfullt tryckande. Männen spanar in oss med mörka, mordiska blickar och den rumänska gästfriheten känns mycket avlägsen. Den fattigdom vi bevittnar här är fullkomligt oexotisk. Allt är grått och förfallet, inga palmer, ingen sol, inga exotiska tyger, bara avfall och människovrak. Denna dystra plats ligger allt för nära oss, påminner för mycket om vårt eget samhälle och blir smärtsamt verklig samtidigt som de rådande existensvilkoren i Pata-Rat ligger ljusår från vår EUropeiska verklighet. Det är något helt annat än den exotiska, nästan romantiska fattigdom som kan ses i nyheterna, d.v.s. en fattigdom så fjärran och så extrem att den känns overklig, nästan teatralisk i sin absurditet.

Främlingskapets olidlighet

En kort sekvens från Pata-Rat spökar i mitt huvud, som en obarmhärtig loop. Det är en liten pojke som springer fram med utsträckta händer mot vår bil. Vi är så omtumlade av de intensiva intrycken att vi i all vår hast ger pojken ett tuggummipaket. Hans mamma står en bit ifrån. När hon ser vad vi ger åt pojken skriker hon argt och förtvivlat efter mat, och jag inser genast hur idiotisk och absurd vår handling varit. Hur kan vi ge tuggummin åt en pojke som lider av hungersnöd, karies är ju i högsta grad ett välfärdsproblem. Vi känner oss som idioter, som amerikanska soldater som delar ut tuggummin åt civilbefolkningen i syfte att marknadsföra den västerländska demokratin och putsa den västerländska civilisationens dåliga rykte och samvete.

Det här korta ögonblicket med tuggummit, pojken, mamman och teleobjektivet, klibbar sig fast på min näthinna och blir en symbol för det faktum att vi aldrig kommer att förstå denna främmande verklighet. Här glider vi sakta fram mitt i en värld full av misär, men samtidigt är vi isolerade av bilens aluminiumväggar. Dessa tunna, men mentalt så höga väggar utgör både en symbolisk och en konkret gräns mellan vår värld och deras värld, två vilt främmande verkligheter. Den stund vi rullar igenom Pata-Rat känns som en evighet, men är skarp som ett ögonblick. Mängder av tankar forsar genom mig utan att jag varken förstår dem eller registrerar dem. De lämnar dock spår, spår som senare väcks till liv, som ett bevis på att dessa tankar verkligen existerat. Hela situationen känns obekväm och det är med dubbla känslor vi lämnar Pata-Rat.

Vad har vi egentligen åstadkommit med vårt besök här? Har vi på något sätt bidragit till att förbättra dessa förtvivlade människors hopplösa situation? Var går gränsen mellan socialpornografi och samhällsupplysning? Vad betyder Pata-Rats människor för oss? Vi känner ju inte dem. Är de enbart kameraobjekt, offer för teleobjektivets obarmhärtiga blick, råmaterial för det här reportaget eller klossar med vars hjälp jag bygger upp mina resonemang? Det enda som kan rädda oss från att idka socialpornografi är att erkänna att det är precis det vi i viss utsträckning har gjort.

Det är någon obestämd och obehaglig känsla som slår rot i mig efter Pata-Rat, en känsla som fortfarande har sin boning i mig och som i högsta grad påverkar mig. Det är främlingsskapets olidliga rundgång. Jag kommer alltid att vara främling och kommer aldrig riktigt att kunna förstå. Denna paradox blir en röd tråd för mig i mina funderingar och samvetskval. Jag kan inte skriva objektivt om Rumänien, jag har för många egna upplevelser och minnen i bagaget, för många kilometer i ryggen för att det skall vara möjligt. Tänker inte ens försöka. Det är ju det subjektiva som är det unika. Kanske vi borde lämna uppfattningen om objektivt och subjektivt som binära motpoler och istället se dem som ett kontinuum, gradskillnader, eller nyanser som blandas ihop. Verkligheten är inte enbart objektiv, den är i högsta grad subjektiv och vinklad. Fråga människorna i Pata-Rat.