EN RÖD TRÅD som kunde bilda ihop innehållet i det aktuella numret av Ny Tid efterlystes vid medarbetarträffen för en tid sedan. En sådan röd tråd är ofta svår att hitta, eftersom den inte finns – i många nummer finns det inget som binder ihop de olika artiklarna. I detta nummer finns det i alla fall en röd tråd, mycket handlar om slovensk kultur och litteratur. Börjar man nysta i garnhärvan hittar man en ända i den senaste Ny Tid-resan som gick till Ljubljana och Trieste för kanske fem år sedan. Då träffade vi i den slovenska huvudstaden bl.a. poeterna Aleš Debeljak, en gammal bekant från både Ljubljana och Helsingfors, och Aleš Šteger, en ny bekant, men redan etablerad på den slovenska parnassen. Vi var också uppe på studentförlaget som bl.a. ger ut den skönlitterära serien Beletrina.

Från Ljubljana fortsatte vi till Trieste, där vi inte hade lika stor tur. Vi hade hoppats få träffa Claudio Magris, men det lyckades inte. Vi hittade nog Café San Marco, som han i sin bok Mikrokosmos skildrat så att ett magiskt skimmer omgav samlingen av originella stamgäster.

När vi kom dit var den dock praktiskt taget tom och det magiska skimret uppfattade vi inte. Det finns sådant som man bäst avnjuter i koncentrerad och förädlad form hemma i länstolen.

TIDSKRIFTEN PEQUOD i Malmö gav i våras ut ett stort Triestenummer som  just koncentrerar och förädlar. Här finns Italo Svevo, James Joyce, Rainer Maria Rilke,Boris Pahor och andra och ett kapitel ur Jan Morris’ bok Trieste and the Meaning of Nowhere. Men inte är Trieste ingenstans, det är en brygga från vilken man från inlandet, både Wien och Ljubljana, kan ta sats mot äventyren på andra sidan haven. Som kejsarFranz Josefs bror Maximilian som från slottet Miramare tog chansen att bli Mexikos kejsare. Trieste är en del av också Sloveniens kulturella arv.

EN NYARE ÄNDA i garnhärvan kom med bokmässan i Helsingfors i oktober. I den medverkade sex prosaförfattare som med stöd från slovenska kulturministeriet sänts ut för att erövra EU-ordförandelandet Finland, någon månad tidigare hade sex poeter sänts ut på samma uppdrag. Om EU påverkades är väl högst osäkert, men tanken var i alla fall god. Av de sex var det visst bara en som tidigare besökt Finland, nämligen Andrej Morovic. I en roman som utkom i år, Seks, ljubezen in to (Sex, kärlek och detdär) och tros vara åtminstone delvis självbiografisk, berättar han om en knarkhandlares och -smugglares liv någon gång i början av 80-talet. Beskrivningen av Finland är kortfattad:
”Finland upplevde i det skedet ännu inte något ekonomiskt under utan påminde lite om en filial av Sovjetunionen: om man ville ha roligt måste man stå i kö, lämna sin rock till en vaktmästare och ta emot en garderobsbricka. Med en bricka fick man en öl – på det sättet lär man sig demokrati. De strama lagarna hade som följd av inköpspriserna var astronomiska och konkurrensen obetydlig.” Det enda roliga med den tidens Finland var alltså att knarkhandeln var oerhört lönsam. Numera verkar Andrej ha andra intressen, han beskrivs som filmfreak, fotograf, reporter, festivalarrangör och ”en samhälleligt medveten, outtröttlig, självständig själ”.
Av Mitja ˇCander, som redigerat Beletrinaserien sedan starten 1996, hade för turnén översatts till finska en essä om Boris Pahor, en slovensk författare i Trieste. Kari Klemelä presenterade och intervjuade honom i Ny Tid (45/2003) om de upplevelser i krigstida koncentrationsläger som han bearbetat i romanen Nekropola. Och på bokmässan kom Kari Klemelä med ett exemplar av den finska utgåvan av boken. Han har nyligen startat förlaget Mansarda som ger ut böcker han översatt. En annan färsk utgåva är av Danilo Kiš. Böckerna är inte bara viktiga utan också vackert formgivna. Det är skönt att det fortfarande finns eldsjälar.