Teater Giljotins operaperformance Sorelle är en mardrömsbild av det viktorianska kvinnoidealet.
Kompositören Rikard Borggård stötte i den lilla hamnstaden Kotor i Montenegro på historien om tre systrar som bodde i ett gammalt hus på en klippa mot havet. Systrarna hade förälskat sig i samma man och svurit att förbli honom trogna. Mannen försvann på havet. De väntade vid varsitt fönster mot havet och då en syster dog murades hennes fönster igen. Och än idag står huset där med två av sina tre fönster mot havet igenmurade.
Det finns något stort och suggestivt i denna berättelse som Borggård bestämde sig för att göra till en operaperformance i nio bilder. Tillsammans med regissören Kia Berglund har han på Teater Giljotin i Stockholm tagit fasta på de mörka och destruktiva processerna i detta väntande. Samtidigt blir Sorelle också en mardrömsbild av det viktorianska kvinnoidealet. Alla bilder stiger upp som från det omedvetna och gränsen mellan det inre och det yttre suddas ut. Havet är ständigt där som det undermedvetna, som död och erotik, som det som skiljer systrarna från mannen – målet, meningen, kärleken, guden …
Youlian Tabakovs scenbild och kostym leker med det vita, det svarta och det röda, med det instängda och det okontrollerbara. De tre systrarna klär av och på varandra sina vita och svarta viktorianska, nästan arketypiska klänningar. För i detta mardrömslandskap glider det vardagliga en ur händerna ju mer tiden lider och tingen, företeelserna stiger sakta fram avklädda och förstärkta. Som om scenen i sig inte var ett tillräckligt starkt metarum bygger Tabakov ett rum i rummet där vi ser systrarna fångna i sina löften.
Också de tre systrarna, AK von Malmborgs vilda, lössläppta, lustfulla syster, Anne Pajunens mer plikttrogna, tillrättalagda, sedliga och Tatyana Manevas androgyna, ångestsprängda och näst intill tillintetgjorda syster blir arketypiska som bilder av olika delar i det kvinnliga jaget. Framförallt understryks detta genom att Manevas karaktär är som den tysta skuggan i huset, the mad woman in the attic.
von Malmborgs och Pajunens sång är förförande, Pajunen använder en mer skolad och fyllig röst, von Malmborg en mer nasal och lekande och de klingar drabbande ihop. Musiken rör sig frenetiskt och ihärdigt mellan mörker och ljus, allt längre ner, allt högre upp. Upprepningarna tycks liksom hålla en fast samtidigt som de för en längre och längre in i ett tillstånd av nästan psykotiskt väntande. Bara för stunden lugnar den sig och öppnar för dagsljuset.
von Malmborgs libretto är fragmentariskt, upprepande och sparsmakat, nästan bristfälligt. De nio bilderna är inte tydliga, de känns mer som tre, kanske fyra och jag längtade ständigt efter att de skulle berätta lite mer. Upprepningarna klingade till slut tomt mot varandra. Också valet att visa bara det mardrömslika i deras väntande utan större variation kändes slutligen nästan endimensionellt. Men trots detta finns det i Sorelle något stort och suggestivt som liksom havet ber mig dröja kvar, som liksom havets oändliga symfoniska uppenbarelse får något att ljuda inom mig, fyller mina sinnen och för mig längre, högre, djupare …
Sorelle – En operaperformance i nio bilder. Musik: Rikard Borggård. Regi: Kia Berglund. Text: AK von Malmborg. Scenografi och kostym: Youlian Tabakov. Ljus: Anders Shorty Larsson. I rollerna: AK von Malmborg, Anne Pajunen och Tatyana Maneva. Teater Giljotin 18.10.
Sofia Aminoff
