Trots allt vad som hänt håller USA fast vid sin vilja att styra resten av världen. Det kom än en gång fram för en vecka sedan när USA:s ekonomiska ledning besökte Kina för att att försöka få landet att ändra på sin ekonomiska politik i grunden.
Rapporterna från förhandlingarna i Peking talar sitt tydliga språk: Amerikanerna, med finansminister Henry Paulson och centralbankschefen Ben Bernanke i spetsen, hävdade att en snabbare reformpolitik skulle vara också i Kinas eget intresse. Landet borde höja valutans värde så att exporten skulle begränsas, importen skulle öka och t.ex. USA:s underskott i handeln med Kina minska. Kineserna borde uppmuntras att konsumera mera och spara mindre.
Kineserna svarade med en lång exposé över Kinas historia av krig, fattigdom och utländsk exploatering och förklarade att landet själv måste få avgöra i vilken takt reformerna fortsätter. De misstänkte också att ”vissa amerikanska vänner inte bara har begränsade kunskaper om verkligheten i Kina, utan också har fallit offer för många missförstånd”.
När kineserna påpekade att invånarna i landet sparar en mycket större del av sin inkomst än vad amerikanerna gör med tanke på ålderdom och sjukdom, eftersom det inte finns socialförsäkringar, klagade USA:s arbetsminister Elaine Chao över att kineserna ser sig mot bakgrunden av sitt eget förflutna, medan USA ser på dem utgående från en amerikansk måttstock, som hon beskrev som den ”absoluta basen för jämförelser”.
Uttalandet är anmärkningsvärt. Att amerikaner i genomsnitt tänker som Chao är ganska klart. Men när en minister i officiella förhandlingar med ledande representanter för ett annat land förklarar att dessa ska utgå, inte från förhållandena i det egna landet, utan från amerikansk standard, då talar maktens arrogans på ett oanständigt sätt.
Påstridigheten är dessutom märkvärdig eftersom Kina genomfört en mycket radikal ekonomisk reform av närmast neoliberal modell, vilket lett till en påtaglig amerikanisering av samhället.
Den amerikanska ledningen talar om att demokratisera världen, men i den demokratin ingår tydligen inte att länderna själva skulle få utforma sin politik.
Peter Lodenius
