På jakt efter den kinesiska folksjälen

Under mina årtionden som utrikesjournalist på heltid eller deltid var det mycket länge så att jag försökte få ett grepp, starkare eller svagare, om de flesta delar av världen, men inte om Kina. Jag föreställde mig att Kina med sin långa historia och sin helt egna, starka kultur var så annorlunda att det skulle ha krävt stora ansträngningar att förstå det som hände. Det var kanske inte så konstígt – hur gick kulturrevolutionen (1966-76) ihop med den föregående perioden när tusen blommor skulle tillåtas blomma?
Men åren gick och Kina öppnade sig för omvärlden, och började spela en viktig roll för den. Också i Finland började Kinafenomenet dyka upp i den politiska debatten. Farhågorna var visserligen överdrivna, den senaste kalkylen säger att drygt 3 000 arbetsplatser flyttat från Finland till Kina, men ingen kan längre undvika Kina, det är en del av vår vardagsverklighet.

När jag inledde serien med specialbilagor om några av de viktigaste kulturerna i Asien och om hur de påverkat regionen var det klart att efter Turkiet, Persien-Iran och Centralasien (Sidenvägen) skulle Kina komma. Det var självklart för mig att den gamla kinesiska kulturen skulle få plats och hjälpa att förklara dagens Kina. Jag skrev ett brev till mänskor jag hoppades få tala med och bland de frågor som jag berättade att jag var intresserad, av fanns flera om hur gamla tänkesätt och Konfucius idéer återspeglades i dagens värld. Ingen enda av de mänskor jag hade kontakt med brydde sig om att ens kommentera de frågorna, det kändes som om kineserna skurit av banden till historien, och inte bara till den gamla kulturen utan också till den kommunistiska tiden.
Det är som om generationen under 40 – de som vuxit upp sedan Deng Xiaopingstartade de ekonomiska reformerna 1979 och förklarade att det är fint att bli rik – beslutat sig för att inte ha något med historien att göra, vilket de äldre mestadels accepterar. De flesta som upplevde kulturrevolutionen glömmer den säkert gärna. Och hela Kinas senare historia, från västmakternas opiumkrig på 1800-talet till inbördeskrigen och den japanska ockupationen på 1900-talet, är ett enda elände.
Detta kan förklara varför brottet i traditionen är så totalt och varför de unga i de stora städerna längs kusten så totalt kastat sig in i en västerländsk livsstil att de väljer sig ett amerikanskt förnamn vid sidan om det kinesiska.
En klarare uppfattning om de gamla kinesiska värderingarna och tänkesätten får man nu i de utlandskinesiska samhällena i Sydostasien. (se vidstående uppslag)