– Det skulle du aldrig ha drömt om när du var aktiv i socialdemokratiska studentföreningen i Helsingfors på 60-talet, säger jag. – Nej, inte i mina värsta mardrömmar, svarar han.
Företaget heter Dynasty International, det har kontor på tio orter i Kina där det byggt, bygger eller planerar att bygga upp nya stadsdelar med bostäder, daghem, skolor och ofta karaokeklubbar.

– Vi bygger områden med höghus mot gatan och villor inne i kvarteren. Det är en modell som vi duplicerar runtom i Kina. Andra har insett det fina i kråksången och apat efter, så nu är den allmän, medan det vanliga tidigare bara var höghus på åkrar utan service. Vi driver skolorna och daghemmen inte för att få vinst utan för att sälja bostäder. I bottenplanet finns butiker och restauranger. Vi sålde dem först, men nu hyr vi ut en stor del, då kan vi lättare styra serviceutbudet.
Dynasty riktar in sig på yngre nygifta eller nyinflyttade par där båda har fast inkomst och bra jobb. De satsar på ett bra läge och en bättre kvalitet än vanligt. För varje projekt samarbetar bolaget med en lokal bank som ger lån på tio år till inflyttarna. Det handlar vanligen om områden med ca 10 000 invånare.
– För mig personligen är det intressant att vara med om att planera i vilken riktning samhället utvecklas. Kina har släppt loss kapitalistiska profitörer som arbetar mycket kortsiktigt – alla siktar in sig på samma mål och tomtpriserna skjuter i höjden. Vi vill arbeta på lång sikt och bara göra sådant vi stolta kan visa upp senare. 

Modell Hagalund?
Talar man om gründerföretag, ett begrepp som användes i Finland under förortsbyggandets intensiva år, är det kanske snarare Bostadsstiftelsen man ska jämföra med, som planerade Hagalund med ett grepp om helheten och lade ribban högt, snarare än med andra byggnadsbolag som massproducerade bostäder men inte tog ansvar för servicen. Erik har själv bott i Hagalund, men vill inte jämföra koncepten: ”Heikki von Hertzen tog vissa risker, han var alltför idealistisk och det blev alltför stora grönområden.” Men senare medger han:
– Heikki von Hertzens Hagalund var en trädgårdsstad med en bra mix av bostäder, skolor och arbetsplatser, det var ett integrerat samhälle där man inte behövde åka buss i timmar. Lättindustri, biograf och skolor blandades in ända från början. En del tyckte det var naivt. Jag bodde själv länge där och tyckte det var fint. Hagalund var mycket mer idylliskt då än nu. Närservicen har försvunnit, på senare år måste min mamma släpa sig med rollator en halv kilometer till Sokos om vädret var tjänligt.
– Hagalundsideologin har jag nog burit med mig, men jag har också fått kinesiska intryck.
Dynastys första bostadsprojekt byggdes i kinesisk stil, men sedan övergick man till en europeisk neoklassisk stil. Huvudkontoret ligger i ett sådant närmast italienskt inspirerat område med kampanil och piazza och vita statyer längs gångarna inne i kvarteret. Lite kitschigt kanske för renläriga, men trevligt för andra. Ett senare projekt är ändå alltför överlastat med utsmyckning i kontinentaleuropeisk stil, det medger också Erik.
I de nya stadsdelarna finns närbutiker från första början. Dynasty sköter också daghem, småskolor, mellanskolor, och college. Skolorna är annars som andra skolor, men de satsar mer på engelska, och där lärarna har engelska som modersmål. Man har också en yrkeshögskola där allt som behövs i firman lärs ut. Det underlättar rekryteringen att man kunnat följa med vad folk går för på nära håll.

”Aaltos dotterson”
Historien bakom Dynasty börjar i San Francisco där Erik i början av 1980-talet, efter att ha slutat på R undradion började producera TV-dokumentärer. Han mötte så taiwanesenRobert Yu, eller Bobby, som studerade vid universitetet i Berkeley. TV-produktionen hade gått bra i början och avkastat en del pengar, men sedan gick det sämre och kapitalet började sina.
– Då sade Bobby: ”Låt mig ta hand om pengarna innan de tar slut, jag ska tiodubbla dem på ett år.” Han åkte tillbaka till Taiwan för att sätta upp en gründerfirma tillsammans med sin bror. Då fanns det i Taipei ännu obebyggda tomter med bra läge. Han gick till banken och presenterade mig som arkitekt och dotterson till Alvar Aalto. Direktören hade faktiskt varit i ”Tapiola” och kände till Aalto, så han gav pengarna. Bobby sade sedan: ”Sätt i gång med att rita, du som bott i Tapiola” (Hagalund). Jag satt i två dagar och nätter och gjorde en skiss för ett hus på 30 våningar, fullt med kaninburar. Sedan gjorde en professionell arkitekt om skisserna till ritningar, och de godkändes. Bygget sattes i gång och bostäderna gick åt som smör på heta stenar. Det var i början av 80-talet och Taiwans bönder flyttade in till städerna. Banken erbjöd oss nya tomter. Vi anställde professionella mänskor och det blev rätt så hyfsade hus. Men efter några år tog tomtmarken slut, Taiwan är så litet och vi måste fundera på vad vi skulle göra. Vi ville förbli en liten självständig firma och fortsätta med det vi var bra på. En dag sa Bobby: ”Vi flyttar till Kina.” Och det gjorde vi. Vi gick genom tullen med shoppingkassar med 70 000 dollar.
Men i Kina måste man ha en massa kontakter innan man kommer vidare. Också om levnadskostnaderna är låga hann pengarna ta slut. Erik och Bobby hade inget kontor, ingen dator, bara en telefon, Bobby satt ute alla kvällar och nätter och umgicks med folk och försökte hitta en öppning, folk med pengar att investera, folk med tomtmark.
– Till slut blev det napp, Bobby hittade en halvstatlig firma som hade ett stort område som de ville exploatera. Det låg i utkanten av staden så ingen hade tidigare trott att det kunde utnyttjas. Vi bildade ett samföretag med dem, vi byggde bostäder, skolor o.s.v. och de gick åt. Vi gjorde tomtmarken lönsam. De tyckte vi var sjirokaja och professionella, inga lurendrejare. Vi lösgjorde oss sedan från dem och blev självständiga. Vi blev ett slags hjältar, i kontrast till andra företagare, bl.a. från Taiwan, som enbart ville göra vinst för sig själva. Vi fick en ”mest gynnad” position i staden, vi fick snabbt tomtmark för nya stadsdelar. Vår verksamhetsfilosofi har alltid varit att söka efter möjligheter till samarbete och synergi, i stället för konkurrens. Vinsten vi gjorde de första åren var obetydlig, vårt strategiska mål var att komma i gång på en stabil bas, vi ville inte bli sedda som spekulanter. Vi lever själva ett normalt liv med rätt blygsamma löner. Vi lärde oss i Taiwan att bästa sättet att klara sig är att inte vara alltför sniken, då får man lättare vänner och nya möjligheter. Vi vill göra bra det vi gör. Folk från Taiwan kommer och tittar och det har en viss PR-funktion. Dessutom har vi inga politiska bindningar.

Snabb expansion
På tio år har Dynasty expanderat till tio regioner och tiodubblat nettokapitalet. Man har ett så stort marklager att det ger en möjlighet att ytterligare tiodubbla kapitalet.
– Den enda risken i Kina är en ekonomisk kris, men ekonomin håller. Detta är bara en början. Sedan 1989 med Tienanmen har det inte förekommit någon politisk kris i Kina. Med all denna arbetskraft, konsumtionskraft och naturresurser måste expansionen fortsätta.
Det sägs förresten att att reaktionen 1989 var en snedtändning. Sovjetunionen befann sig i omvälvning och Michail Gorbatjov kom till Kina för att säga att kommunismens tid var ute, det var dags för ledarna i Peking att vakna. Då fick de stora skälvan.
Erik säger att hans tolv år i Taiwan fungerade som en förskola för Kina, han lärde sig snacka med folk så att kineserna betraktar honom som en insider. Han kan umgås på kinesiska och hänvisar till kinesiska klassiker. För utlänningar inger detta att han är europé ett visst förtroende
Dynasty har en omfattande skolverksamhet bl.a. för den skull att det statliga skolväsendet börjat stagnera. Staten snålade, skaffade inte ny utrustning för skolor och sjukhus och hela personalen har hållits på svältlön, medan pengarna gick till industrisatsningar. Man har börjat ta avgifter av elever och patienter för att hålla igång verksamheten, inte för att utveckla den, och man tillåter privatföretagare att driva skolor och sjukhus.
– Vi halkade in på skolor och sjukhus när vi ville göra våra bostadsområden mer attraktiva, sedan insåg vi att de är en viktig del av samhället. De styrande är själaglada över att vi tar över. När vi kom med ritningar till ett skolbygge sade man: det är bra, men varför gör ni inte det dubbelt så stort? På öppningsdagen kom sedan borgmästaren och sade att staden tar över skolan. När nästa skola planerades sade staden att vi får driva den om vi följer den allmänna läroplanen. Det gör vi, men vi betalar lite bättre löner och har bara utländska språklärare. Vi har i genomsnitt 20 elever per klass, medan statliga har 40. Avgifterna är bestämda av staten.
– Vår ambition är inte att återgå till ett kommunistiskt samhälle, utan att driva bra skolor. Vi får stöd från staten lika väl som statliga skolor får. På lång sikt borde privata skolor leda till konkurrens och högre kvalitet. Än är det långt till att privata skolor får ha egna program.

Från vaggan till graven
– I våra colleges har vi ett samarbetsprogram med Cambridge i England, som innebär att vi använder en del av deras program, utöver det program som gäller i alla colleges i Kina. Vissa kurser undervisas av lärare från Cambridge.
Erik berättar visade att toppuniversiteten i Kina har samarbete med toppuniversitet och att man börjat integrera undervisningen. En stor del av de studerande vid Harvard, Yale, Princeton, Stanford o.s.v. är asiater, speciellt från Kina och Indien och särskilt inom tekniska och naturvetenskapliga ämnen och medicin. Av dem som far från Kina stannar två tredjedelar i USA och bara en tredjedel återvänder, det är alltså en betydande begåvningsflykt. Ändå finns det ingen spärr, alla som vill åka för att studera eller jobba i utlandet får göra det. WTO, som Kina anslöt sig till 2001, förutsätter arbetskraftens fria rörlighet. 2007 ska bankväsendet vara öppet och 2008 försäkringsväsendet. Därmed blir Kina en del av den globala kapitalmarknaden. Det betyder också slutet för privilegier för utländska investerare som Dynasty International (som fast hela verksamheten är i Kina, är inregistrerat på Cook Islands i Stilla havet).
Det var inte planerat att börja driva sjukhus, men så gick det i alla fall. I Taiyuan i norra Kina förhandlade Dynasty om ett samföretag med ett stort kol- och stålkombinat.
– Kombinatet var illa skött, men de erbjöd oss en massa tomtmark. De bönade och bad oss att också ta sjukhuset. Det var totalt skrotfärdigt, ingen mänska gick dit, det var livsfarligt. Men det var annars en så bra affär för oss att vi slog till. I den ingick ännu en utbildningsanstalt för sjuksköterskor. Bobby raggade upp sjukhusadministratörer och läkare från Taiwan. De planerade i ett halvår, så satte de i gång. Först röntgen, sedan laboratoriet, BB och intensivvården. Det slutade på en summa som inte var hårresande. Nu, några år senare, är sjukhuset i full gång och är stans bästa. Det är fråga om stadsdelar där 100 000 mänskor ska bo och sjukhuset tar hand om dem från vaggan till graven: hälsocentral med hälsokontroller, sjukhus med BB, olycksfallsavdelning, intensivvård.
Detta är en skomakare med många lästar. Man har startat en av Xianmens bästa restauranger, eftersom man ger ut så mycket på representation kan man låta pengarna gå i egen ficka. Ett hotell ska man öppna nära staden, kanske av samma skäl. Kedjan av
karaokeställen ska utvidgas. Många andra planer finns. Allt tycks vara möjligt.