År 1977 valde Someth Huor att lämna sin son och den kvinna han älskade för att vara med om att bygga upp Pol Pots nya Kambodja. Hur gör man ett sådant val? I Sista resan till Phnom Penh försöker sonen Jesper Huor besvara frågan.
Someth Huor var en av de närmare två miljoner mänskor som på olika sätt fick sätta livet till då Pol Pot och hans röda khmerer försökte bygga upp det Demokratiska Kampuchea. Revolutionen som byggde på en agrar och utopisk kommunism, ledde till ett av historiens mest omfattande folkmord. År 1977 valde Someth Huor att lämna sin son och den kvinna han älskade för att få vara med om att bygga upp det nya Kambodja. Hur gör man ett sådant val? I Sista resan till Phnom Penh försöker Jesper Huor besvara den frågan.
I de politiserade studiekretsarna gällde det att som kambodjansk student välja sida. Someth och hans vänner gav sitt stöd åt FUNK, enhetsfronten, för att störta Lon Nols republik. I Paris träffade Someth också Marita, Jespers mor. 1977 var Someths politiska liv bundet av revolutionen och av ett dåligt samvete över att själv leva privilegierat i Europa, samtidigt som hans landsmän tvingades till ett hårt liv i väntan på ett bättre samhälle. Trots att Someth, liksom omvärlden, visste väldigt lite om Pol Pot och hur de röda khmererna konkret styrde Kambodja, valde han alltså att skilja sig och lämna sin personliga lycka, familjen, för att arbeta för sitt land. Bilden av fadern med den lilla sonen på axlarna låter en ana att valet knappast var enkelt. Someth Huor reste till Phnom Penh via Peking 1977. Därifrån skickade han ett par brev. Efter det hördes han aldrig mera av.
Jesper Huor beskriver tomrummet efter fadern på olika sätt. “Av min far minns jag ingenting”, skriver han. Den tvåårige Jesper kunde bryta ut i ett “pappa är i Kampuchea” då han såg en bil som liknade faderns. Jesper växte upp i Stockholm med sin mamma. När han blivit lite äldre brukade han säga att hans pappa var brevbärare i Kina. I tonåren kom anklagelserna. Kanske kan Sista resan tilll Phnom Penh ses som uttryck för ett ständigt återkommande frågande efter fadern. Blottandet av det personliga gör familjen Huors och Jespers historia verkligt angelägen för läsaren då den gläntar på dörren till en av de mest fasansfulla händelserna i modern tid.
Förlorat liv
Sista resan tilll Phnom Penh är en bok med flera parallella berättelser. För att förstå, eller kanske rekonstruera den pappa han aldrig kände, reser Jesper Huor till Kambodja och talar med de få mänskor som finns kvar av Someths familj. Genom att beskriva Someths uppväxt, tala med vänner från hans studietid och läsa gamla brev av honom, försöker Jesper Huor skapa sig en uppfattning om hurudan hans pappa var. I Tuol Sleng hittar Jesper så ett porträtt av fadern. Porträttet bevisar att han verkligen mördades efter att han landat i Phomh Penh och alternativet att han skulle ha börjat ett nytt liv efter sin återkomst kan avskrivas.
Trots att Someth Huor beskrivs som en bra människa, vilar det något förskräckligt över hans val, och jag tror att Jesper Huor också vill förmedla den tanken genom sin bok. Att välja bort dem man älskar för att tjäna mera abstrakta ideal, som revolution och fosterland, skulle säkert ses som dygder av många människor, historien är ju full av sådana hjälteberättelser. Själv har jag däremot svårt att se dygden i ett dylikt val. Varför Someth återvände till Phnom Penh blir inte en gång för alla klarlagt. Kanske vilade hans förhoppning om ett nytt Kambodja på ett enormt självbedrägeri. Någon tanke på att möta det öde han mötte kunde han inte ha haft då. Med facit i hand kan han inte ha förstått vad han gav sig in på när han som var både stadsbo och intellektuell reste till Phnom Penh där de röda khmererna utrotade sådana som han.
Jesper Huor har skrivit en oerhört engagerande och personlig bok om en av dessa fasansfulla samhällsutvecklingar som det brukar heta att “man aldrig bör glömma”, och som också fungerar som en grundkurs i Kambodjas historia. Tonfallet i boken är ändå inte moraliserande, varken mot fadern eller mot de röda khmererna. I det senare fallet skulle det ju vara fullständigt överflödigt. På ett mera allmänmänskligt plan kan man säga att Someth Huors val påminner en om människans svårighet att välja och göra det rätta, och om vad det kan innebära att försöka följa sitt hjärta om det drar en åt olika håll – både moraliskt och geografiskt.
Jag lägger ifrån mig boken och betraktar ännu en gång pärmen med pappan som bär sin son. Sista resan till Phnom Penh är inte bara en bok om Kambodja, om ett folk som lidit och vars öde väcker medkänsla. På många sätt är det framför allt berättelsen om den där tvååringen i Östberlin som berövades möjligheten att lära känna sin far. Samtidigt är det inte oviktigt att också fadern, trots att han själv var i stånd att välja, på något sätt berövades sitt liv tillsammans med sin son.
Jesper Huor: Sista resan till Phnom Penh. Ordfront 2006. 230 s.
Sebastian Bergholm
