Det är kanske bland kineserna i utlandet som de gamla traditionerna starkast lever vidare, de har inte drabbats av samma våldsamma kast i politiken som fastlandskineserna.
Framgång i affärerna
Man bedrar sig däremot om man enbart betraktar utlandskineserna som flitiga myror som på gräsrotsnivå skapat sina etniska enklaver utan vilja till nyorientering. Framgången inom affärer står inte fastlandskineserna efter och har bl.a skapat kosmopolitiska centra som Singapore, ett av naven för den nya asiatiska kapitalismen. Kinesernas dominans inom näringslivet har även gjort dem till en dold maktfaktor i länder där de ingår som en etnisk minoritet, även om de står utanför den formella maktstrukturen. Dethär framgår kanske tydligast i malajstaterna Malaysia och Indonesien. I takt med att moderlandet Kinas ekonomiska expansion har framskridit så har diasporan befäst sina positioner i värdländerna men också i större utsträckning ifrågasatts och upplevts som ett potentiellt hot.
Efter ett antal resor i Sydostasien blir jag nyfiken på dessa reserverade, mer eller mindre vänliga människor som jag träffar på lite överallt. Jag äter på deras restauranger och sover i deras hotell men då jag tänker efter har jag aldrig blivit närmare bekant med någon av dem. Förra året då jag firade kinesiskt nyår i Malacca satt sig en glad kines vid mitt bord och till min stora förvåning och förtjusning sjöng han, utan att staka sig, Paul Ankas gamla paradnummer från 50-talet. ”Oh Carol, I am but a fool…” o.s.v. Sen försvann han i natten med alla kulörta lyktor och nyårssmällarna som effektfull bakgrund. Mötet gjorde mig knappast klokare, tvärtom.
Bra på anpassning
Vad fick ursprungligen kineserna att lämna sina hem och utvandra? Hur har de nått den position de nu har och finns det några speciella egenskaper i deras kultur som får dem att lyckas? Det är några av frågorna som jag här ska försöka belysa.
Kineserna som lämnat hemlandet kan inte oväntat ses som en typisk handels-
diaspora även om det också fanns stora grupper som kom som inhyrda kontraktsarbetare. Med handelsdiaspora avses här nätverk av handels- och affärsmän som sysslar med handel över stora avstånd. En diaspora känner fortfarande kulturell samhörighet med hemlandet och identifierar sig i första hand med andra ur samma grupp. Utlandskineserna stämmer väl in på denna definition. Den moderna tidens globalisering har stärkt diasporans roll i praktiskt och ekonomiskt hän-
seende. De kommersiella nätverk som utvecklats har varit både formella och informella. För att fungera har det krävts en anpassning till lokala förhållanden. Mycket tyder på att kineserna varit skickliga på just detta – att anpassa sig.
Kineserna var tidigt ett sjöfarande folk. År 1405 kom amiral Cheng-Ho till sultanat-
et Malacka, i nuvarande Malaysia med gåvor från Ming-kejsaren och löfte om beskydd mot hotet från Siam. Han efterföljdes av andra sjöfarare som slog sig ner här vid Malacka-sundet och så småningom upptog malajiska inslag i sin kultur. Denna kom att kallas Baba eller Nonya och är än idag en vital och mångsidig kultur i området. Kineserna blev kvar och utgör idag ca 1/3 av befolkningen i Malaysia. Malackahalvön, tidigare uppdelad i sultanat, blev på grund av sitt läge i den stora handelsfarleden mellan öst och väst boplatsen för stora grupper av de som utvandrade från Kina.
Stark sammanhållning
Den stora utflyttningen från Kina till andra, närliggande länder startade i samband med kolonialiseringen från väst då de europeiska makterna tävlade om vem som skulle få makten över de ”nyupptäckta” rika områdena. Kineserna, som redan etablerat sig som köp- och handelsmän tog chansen att utöka sin handel och lämnade sina hemtrakter för att befinna sig i anslutning till de koloniala centra. Flera av dem valde att inte slå sig ner utan pendlade mellan det nya landet och hemlandet som s.k. sojourners. Det var till en början en svår tillvaro. De hade inget statligt stöd och fick också kämpa mot sitt konfucianska arv som placerade handelsmän i botten av den sociala skalan.
På 1600-talet välkomnades kineser till Filippinerna av spanjorerna som behövde dem för att bygga upp kolonin i konkurrens med portugiser och holländare. Inom 30 år hade kineserna en blomstrande handel med silke, textilier, porslin m.m. och hade vuxit till en grupp på 10.000.
Handelssamhällenas avsaknad av yttre stöd fick betydelsefulla konsekvenser. För kinesernas del ledde det till att de utvecklade en inre stamina och en hög nivå av solidaritet inom familjen och klanen, som i sin tur gav upphov till kinesernas berömda ”anpassningsförmåga”.
Tjänade makten
Som ett gott exempel på just denna förmåga brukar historieskrivarna framhålla Singapores snabba utveckling på 1800-talet. Denna var en sömnig fiskarby när den ockuperades av engelsmännen. Kinesiska handelsmän inbjöds av sir Stamford Rafflesför att utveckla hamnen. Ett flertal kineser anlände, lärde sig snabbt engelska lagar och affärsmetoder och började prata engelska för kommersiella syften. Handeln blomstrade upp och grunden lades till Singapores senare framgångar som ett centrum för den asiatiska handeln.
De andra kolonialmakterna gjorde som britterna. Fransmännen uppmuntrade kinesisk invandring till Franska Indokina, Mauritius och Reunion, medan portugiserna och holländarna följde efter i Macao och Batavia, numera Djakarta. Grundaren av DjakartaJan Pieterson Coen uttryckte sig med emfas: ”Inga människor kan tjäna oss bättre än kineserna!”
I lojalitetsfrågor däremot var kineserna inte väsentligen trogna mot vare sig de koloniala makterna eller sin vistelseort. De var snarare lojala med framgång och lönsamhet oberoende om engelsmän, fransmän, portugiser, spanjorer, holländare eller indier ansvarade för den politiska makten.
Bristen på engagemang kan förklaras med att kineserna föredrog att pendla mellan hem och värdland istället för att slå sig ner för gott. I det stora hela behöll de kinesiska handelsmännen starka band med “hemmet”, vilket sannolikt hade avgörande betydelse också för sammanhållningen av gruppen och och dess kommersiella överlevnad. Det fanns en nästan mytisk bindning till (hemmet) hsiang, som aldrig avsåg något stort, inte hela Kina utan den lilla byn eller kanske bara en speciell plats. Deras speciella position som utanförstående fick dem att klarare se missförhållanden i hemlandet. Revolutionen 1911, då grunden lades till Kina som en modern stat, blev framgångsrik mycket tack vare diasporans stöd.
Avundsjuka
I början av 1900-talet förändrades förhållanden för utlandskineserna. I allt större utsträckning blev de bofasta i sina respektive värdländer, då andra och tredje generationen tog över. I synnerherhet blev den kinesiska revolutionen 1949 en vändpunkt, då en ideologisk klyfta uppstod mellan Folkrepubliken Kina och diasporan.
Kinesernas ekonomiska framgångar har ofta gjort dem till objekt för avundsjuka och illvilja i i de länder där de etablerat sig som minoriteter. I synnerhet i länder som Indonesien och Malaysia, där den nyvunna nationella identiteten varit skör, har politiska och sociala spänningar lett till xenofobiska urladdningar som drabbat kineserna. Ingen vet egentligen hur många kineser som finns i Indonesien. I en folkräkning som gjordes år 2000 uppgav mindre än 1 procent av landets 210 miljoner invånare att de hade en kinesisk bakgrund. Sociologer uppskattar att den riktiga siffran ligger mellan 6 och 7 miljoner och att motviljan till att beskriva sig som kines är arvet av åratal av diskriminering. Tiotusentals etniska kineser dog 1965 i utbrottet av våld och förstörelse i samband med Suhartos maktövertagande. Bakom våldsamheterna stod armén uppbackad av civila miliser. Aktionerna legitimerades som en jakt på kommunister och många kineser mördades enbart för att de antogs sympatisera med Maos Kina.
Några få framstående kinesiska affärsmän som var Suhartos vänner gjorde sin lycka och blev miljardärer under hans styre, för stora flertalet av kineser var hans tid en katastrof. De tvingades ta indonesiska namn och bära en bricka som identifierade dem som kineser.
1998 då den finansiella kraschen var ett faktum och Suhartos regim gick mot sitt slut utbröt kravaller i de kinesiska stadsdelarna. 1200 människor dog, kvinnor våldtogs och hundratals kinesägda affärer brändes.
Efter Suharto har tiderna förändrats till det bättre. Kineserna kan igen fira sitt nyår och bära sina egna namn. Men diskriminering kvarstår. Det är fortfarande ovanligt att en kines får plats vid ett statligt universitet, eller värvas av armen eller polisen. För att få pass eller köpa land krävs ofta ett ”medborgarintyg” som kostar en ansenlig summa pengar.
Hierarki, harmoni
Vad har skapat kinesernas skicklighet och fallenhet för kommers? Finns det kulturella faktorer som skapat en gynnsam jordmån för deras framgångar?
Max Weber utvecklade i början av 1900-talet tesen om den protestantiska etikens betydelse för kapitalismens utveckling i Europa och den västerländska kultursfären
Man har velat framhålla en liknande utveckling beträffande den kinesiska business-andan och konfucianismen. Långt innan Luther protesterade mot den katolska kyrkans excesser och framhöll dygden av ett flitigt liv och långt innan kapitalismens löpande band rullade igång och skapade sina ekorrhjul, utvecklade den lärde Kong Fuzi (Konfucius på latin) på femhundratalet f.Kr. sin lära, mer i formen av levnadsregler och filosofiskt system än som en troslära.
Monoteismen, tron på en Gud, saknas samt en transcendental princip om en värld bortom den världsliga. I stället existerar en ordning som bygger på harmoniska hierarkiska relationer. I denna världssyn inryms inte heller en tro på Lagen och yttre auktoriteter utan den harmoniska ordningen uppehålls genom att alla är delar av en hierarki och lyder de påbud som deras inre natur beordrar dem. Makt över en annan berättigas på basen av att var och en handlar i enlighet med sin position och ställning i den universella ordningen, till exempel skall en son alltid lyda sin far. Den kinesiska tyngdpunkten på en given hierarki och harmoni mellan dess olika positioner har format en mäktig bas för skapandet av sociala, politiska och ekonomiska institutioner. I motsats till västerlandets tonvikt på individen och individualitet betonar kineserna individens roller inom ett kollektiv och framförallt nätverket som modell för ekonomiska åtaganden och verksamhet. De ekonomiska nätverken har, som redan nämnts ovan, bedömts utgöra grunden för den framgångsrika asiatiska företagsmodellen.
Konfucianismen har under större delen av Kinas historia varit den ledande ideologin och är efter en kort tillbakagång under kulturrevolutionen nu på väg tillbaka och uppmuntras rentav av de styrande i dagens Kina.
Utanförskapet
Även andra förklaringar har givits till kinesernas framgångar i den ekonomiska sfären. Flera sociologer har tagit fasta på utlandskinesernas ställning som etnisk minoritet.
Man har jämfört dem med andra utstötta ”pariagrupper” som judar och zigenare och hävdat att själva marginaliseringen och utanförskapet skapade gynnsamma förutsättningar för affärer med andra grupper, då man inte behöver ta hänsyn till sociala band och relationer.
Eftersom det ”sociala klättrandet” är blockerat vänder man sig inåt och skapar en egen sfär av hårt arbete och sparsamhet. Täta nätverk skapas inom den egna gruppen som bygger på ömsesidigt förtroende.
Det är knappast långsökt att tänka sig att Konfucius läror med sin pragmatiska ton och värdering av självdisciplin och rationellt tänkande har gynnat utvecklingen av en asiatisk variant av kapitalismen. Hur den kinesiska diasporans roll i framtiden kommer att utforma sig är mer otydligt. Kommer värdländerna att se dem som ett hot eller en tillgång? Fortsätter de att vara en dold maktfaktor eller blir deras position mer öppen? Finns Chinatown kvar om hundra år eller har skyskraporna tagit över?
Källor:
Robin Cohen: Global Diasporas.
Gary G. Hamilton: Commerce and capitalism in Chinese Societies.
Gunilla Karsten
