RÄDSLAN FÖR MÄNNISKAN

av Elzbieta Jasinska Brunnberg

”Homofobin sprider sig som spanska sjukan” – Elzbieta Jasinska Brunnberg följer homofobin från Karin Boye till Brokeback Mountain.

Hasse Ekmans Flicka och hyacinter från 1950, vars handling utspelas på 1940-talet i Stockholm, är en gripande och vackert fotograferad film om bakgrunden till en ung kvinnlig pianists självmord. Den unga kvinnan lämnar sitt testamente till ett författarpar som bor i samma hus. Paret bestämmer sig för att ta reda på varför den begåvade Dagmar Brink tagit sitt liv. När grannkvinnan förstår vem Dagmars älskade Alex var, väljer hon att behålla sanningen för sig själv utan att avslöja den ens för sin man. Denne Alex som Dagmar älskade mer än livet var nämligen – en kvinna.Flicka och hyacinter var den första svenska film som på ett öppet och modigt sätt tog upp de homosexuellas situation i dåtidens Stockholm. Förebilden för Dagmar Brink sägs vara författaren Karin Boye, som tog sitt liv 1941. I Karin Boyes biografi, skriven av hennes kamrat från studentåren, Margit Abenius, problematiseras Karins homosexuella läggning som besvärande inte bara för hennes omgivning, utan främst för henne själv.

Freia Eisner var en ung judisk kvinna som inför tilltagande förföljerser mot judarna konverterat till katolicismen. I mars 1933 flydde hon det nazistiska Tyskland till Stockholm. I Stockholm hade hon en god vän – Karin Boye, som hon tidigare träffat och umgåtts med i Berlin. ”Då var Margot, som hon hade lärt känna i Berlin 1932, redan hos henne. Margot, stackars människa, blev så förtvivlad över Karins självmord sommaren 1941, att även hon tog sitt eget liv.” (ur Kärlekes pris – en antologi om homofobi och heteronormativitet, Atlas 2005)
Margot Hanel, en ung tyska, även hon med judiskt påbrå, Karin Boyes sambo och hennes livskamrat fram till hennes död, misstänkliggjordes i samband med Karins begravning och förtegs fullständigt. Hennes namn fick inte ens figurera i dödsrunan. Efter Karins död framställdes Margot som en belastning för Karin – som en mindre vetande, småvulgär och obegåvad person. I 40-talets Sverige, där homosexualitet var ett brott, försökte Boyes familj, hennes närmaste krets och senare författare av hennes biografi sudda bort faktum att hon vågade vara öppet homosexuell. När Karin tog sitt liv sökte Margot stöd och kontakt, men ignorerades av Karins familj och bekanta. Hur mycket detta påverkade Margot Hanels beslut att ta sitt eget liv framgår inte. Men det är inte svårt att föreställa sig att sorgen över den älskades bortgång bidrog till Margots utsatthet i en negativt inställd omgivning. Detta i en situation då hon som homosexuell, judisk kvinna minst av allt kunde återvända hem – till Tyskland där fängelse och koncentrationsläger väntade personer med hennes påbrå och sexuella orientering.
Det unika i världsperspektiv var att i Sverige även kvinnor kunde straffas för homosexuella handlingar, skriver Carina RoxströmKärlekens pris. Efter 1940 åtalades 14 kvinnor i Sverige. Det moraliska trycket och homofobin växte under 1950-talet, då homosexualitet kopplades ihop med kommunismen.
Historien om Freja Eisners liv, ”Att hamna mellan stolarna”, är en av de många utmärkta essäerna i Kärlekens pris. Essäerna handlar om enskilda homosexuella persones öden från 1930-talets Tyskland, genom Förintelsens helvete fram till våra dagar – som på många håll i Europa präglas av homofobins återkomst.Östeuropeiska fördämningar
I Polen regerar sedan valet hösten 2005 ett katolskt högerparti med stöd av populistiska partier med nationalsocialistiska och öppet homofobiska förtecken. 2005 förbjöds, av dåvarande borgmästaren Lech Kaczynski – numera Polens president – jämlikhetsparaden i Warszawa. Staden Poznans liberale borgmästare valde dock att trotsa antihomosexuella stämningar och gav tillstånd för paraden. Den genomfördes och befäste Poznans rykte som en europeisk stad – men möttes av hån och protester från unga nationalister och indignation från många högerpolitiker. Inför årets jämlikhetsparad, som gick av stapeln den tolfte juni i Warszawa, visste organisatörerna in i det sista inte om tillstånd skulle ges. Bröderna Kaczynski valde dock att visa Europa att Polen är en del av Europa: paraden fick tillstånd. Vicepremiärministern, nationalisten och utbildningsministern Roman Giertych kritiserade tillståndet som ett stort misstag. ”Om vi inte bygger en fördämning mot denna propaganda kommer vi att få samma situation som i Spanien”, dundrade han.
”Vi måste påminna Polen om att i samband med EU-medlemskap tog man på sig ett löfte om att respektera de europeiska värderingarna, som t.ex. tolerans mot minoriteter”, sade den tyske f.d. vice utrikesministern Werner Hoyer beträffande de polska politikernas inställning till homosexuella i en intervju i tidningen Rheinische Post.
Trots denna ordväxling på hög politisk nivå blev den genomförda paraden, med en internationell konferens och många gäster från Tyskland, Sverige, Holland och andra europeiska länder, en seger för de demokratiska krafterna. Attacker från högerextrema politiker fortsätter fortfarande. ”Den vita människans civilisation måste vinna. Men inte med sådana metoder som den ruttna, vänstervridna, impotenta, bögiga Europeiska unionen använder”, skriver Wojciech Wierzejski, viceordförande i LPR, Liga Polskich Rodzin (familjepartiet).
”Homofobi, d.v.s. rädslan för människan, sprider sig som spanska sjukan”, skrev filosofiprofessor Magdalena Sroda i artikeln ”Polsk homofobi” i tidningen Gazeta Wyborczai juni i år. ”Detta är, nota-
bene, enbart ett polskt bekymmer”, konstaterade hon. Men där hade hon fel.
Hur sårbar den unga demokratin är i de nya EU-länderna visade händelserna i Riga lördagen den 22 juli. Samma dag som nästan en halv miljon homosexuella tågade genom ett fredligt och positivt inställt Berlin, trakasserades deltagare i prideparaden i Riga. Nästan 17 000 personer skrev på ett upprop för att stoppa paraden. Både utländska gäster, bl.a. från Sverige, och organisatörer blev attackerade av arga motdemonstranter som kastade avföring och dynga mot deltagarna under presskonferensen. Lettlands premiärminister Aigars Kalvitis motiverade paradförbudet med att påminna om att Lettland är ett kristet land.

Rosa trianglar
Homofobi, antisemitism och rasideologi hade sin blomstringstid under nazitiden i Tyskland. 1934 gav Himmler order om en kartläggning av alla homosexuella. Två år senare hade man grundat en särskild avdelning inom Gestapo för bekämpande av homosexualitet och fosterfördrivning. Homosexuella skickades till koncentrations- och förintelseläger och försågs med en rosa triangel. För de judiska fångarna skapades tio olika färgkombinationer, bland andra en gul rosa för homosexuella.
Bara i Österrike beräknas upp till 15 000 homosexuella ha hamnat i koncentrationsläger, cirka sextio procent av dem dog. Fram till 1971 var homosexualitet olaglig i Österrike och homosexuella kunde inte ansöka om gottgörelse för åren i lägren.
De tyska politiska fångarna i Auschwitz betraktades av nazisterna som ”något bättre” än andra fångar. De homosexuella skickades däremot direkt till gaskamrarna liksom judar, romer och så småningom även polacker och ryssar. Enligt Tredje rikets officiella statistik dömdes 50 000 män enligt paragraf 175. Lutz van Dijk berättar i sin gripande essä ”I Auschwitz mötte jag min stora kärlek” om Karl Gorath. Denne tvingades att skriva under en bekännelse, märkt med en rosa triangel, och skickades därpå till ett läger i Neuengamme i närheten av Hamburg. Efter att ha vägrat lyda en order om halvransonering av bröd till polacker, transporterades han vidare till Auschwitz, som han överlevde tack vare att han slitit loss sin rosa triangel och anmält sig som politisk fånge. I dokumentärfilmen Paragraph 175 berättar Karl Gorath själv om sitt liv och om hanteringen av homosexuella fångar efter kriget.

Ingen happy end – ännu
Ang Lees senaste filmsuccé Brokeback Mountain dödas en av de älskande männen av en homofob, och trots att kärleken överlever, berättar filmen om den omöjliga kärleken mellan de två männen. Familjefadern Frank Whitaker i Far from heaven (2003) förlorar sin familj, sitt jobb och sitt sociala anseende när hans homosexuella läggning uppenbaras.
Vattendroppar på brinnande stenar av den unga franska regissören François Ozon är en dyster – om än stundtals bissart komisk – filmversion av en tidig Fassbinder-pjäs. Den manipulativa, grymma, äldre affärsmannen Leopold förför den unga, naiva Franz, som flyttar hem till sin äldre älskare och långsamt förvandlas till kuvad hemmafru. Filmen slutar tragiskt – Franz tar livet av sig. I en tidigare film av Ozon, Tiden som finns kvar, dödar huvudpersonen, den homosexuelle Romanin, sin pojkvän. I Lasse HallströmsSjöfartsnytt dör mosterns sambo i leukemi.
Listan på filmer som visar tragiska förhållanden mellan homosexuella, eller sådana som slutat tragiskt – med sjukdomar, aids, mord – kan göras lång. I det verkliga livet finns många par som levt och lever i harmoniska relationer, en del av dem i över 30 år. Filmer och historier om tragiska händelser lär visserligen sälja bättre, men en riktig utmaning skulle vara att berätta om en lycklig homosexuell relation, några Happy End, alltså som ett sätt att normalisera och bekräfta de steg som tagits för jämlikheten.

Elzbieta Jasinska Brunnberg

 

Lämna en kommentar