RÄDSLAN FÖR MÄNNISKAN

Hasse Ekmans Flicka och hyacinter från 1950, vars handling utspelas på 1940-talet i Stockholm, är en gripande och vackert fotograferad film om bakgrunden till en ung kvinnlig pianists självmord. Den unga kvinnan lämnar sitt testamente till ett författarpar som bor i samma hus. Paret bestämmer sig för att ta reda på varför den begåvade Dagmar Brink tagit sitt liv. När grannkvinnan förstår vem Dagmars älskade Alex var, väljer hon att behålla sanningen för sig själv utan att avslöja den ens för sin man. Denne Alex som Dagmar älskade mer än livet var nämligen – en kvinna.Flicka och hyacinter var den första svenska film som på ett öppet och modigt sätt tog upp de homosexuellas situation i dåtidens Stockholm. Förebilden för Dagmar Brink sägs vara författaren Karin Boye, som tog sitt liv 1941. I Karin Boyes biografi, skriven av hennes kamrat från studentåren, Margit Abenius, problematiseras Karins homosexuella läggning som besvärande inte bara för hennes omgivning, utan främst för henne själv.

Freia Eisner var en ung judisk kvinna som inför tilltagande förföljerser mot judarna konverterat till katolicismen. I mars 1933 flydde hon det nazistiska Tyskland till Stockholm. I Stockholm hade hon en god vän – Karin Boye, som hon tidigare träffat och umgåtts med i Berlin. ”Då var Margot, som hon hade lärt känna i Berlin 1932, redan hos henne. Margot, stackars människa, blev så förtvivlad över Karins självmord sommaren 1941, att även hon tog sitt eget liv.” (ur Kärlekes pris – en antologi om homofobi och heteronormativitet, Atlas 2005)
Margot Hanel, en ung tyska, även hon med judiskt påbrå, Karin Boyes sambo och hennes livskamrat fram till hennes död, misstänkliggjordes i samband med Karins begravning och förtegs fullständigt. Hennes namn fick inte ens figurera i dödsrunan. Efter Karins död framställdes Margot som en belastning för Karin – som en mindre vetande, småvulgär och obegåvad person. I 40-talets Sverige, där homosexualitet var ett brott, försökte Boyes familj, hennes närmaste krets och senare författare av hennes biografi sudda bort faktum att hon vågade vara öppet homosexuell. När Karin tog sitt liv sökte Margot stöd och kontakt, men ignorerades av Karins familj och bekanta. Hur mycket detta påverkade Margot Hanels beslut att ta sitt eget liv framgår inte. Men det är inte svårt att föreställa sig att sorgen över den älskades bortgång bidrog till Margots utsatthet i en negativt inställd omgivning. Detta i en situation då hon som homosexuell, judisk kvinna minst av allt kunde återvända hem – till Tyskland där fängelse och koncentrationsläger väntade personer med hennes påbrå och sexuella orientering.
Det unika i världsperspektiv var att i Sverige även kvinnor kunde straffas för homosexuella handlingar, skriver Carina Roxström i Kärlekens pris. Efter 1940 åtalades 14 kvinnor i Sverige. Det moraliska trycket och homofobin växte under 1950-talet, då homosexualitet kopplades ihop med kommunismen.
Historien om Freja Eisners liv, ”Att hamna mellan stolarna”, är en av de många utmärkta essäerna i Kärlekens pris. Essäerna handlar om enskilda homosexuella persones öden från 1930-talets Tyskland, genom Förintelsens helvete fram till våra dagar – som på många håll i Europa präglas av homofobins återkomst.Östeuropeiska fördämningar
I Polen regerar sedan valet hösten 2005 ett katolskt högerparti med stöd av populistiska partier med nationalsocialistiska och öppet homofobiska förtecken. 2005 förbjöds, av dåvarande borgmästaren Lech Kaczynski – numera Polens president – jämlikhetsparaden i Warszawa. Staden Poznans liberale borgmästare valde dock att trotsa antihomosexuella stämningar och gav tillstånd för paraden. Den genomfördes och befäste Poznans rykte som en europeisk stad – men möttes av hån och protester från unga nationalister och indignation från många högerpolitiker. Inför årets jämlikhetsparad, som gick av stapeln den tolfte juni i Warszawa, visste organisatörerna in i det sista inte om tillstånd skulle ges. Bröderna Kaczynski valde dock att visa Europa att Polen är en del av Europa: paraden fick tillstånd. Vicepremiärministern, nationalisten och utbildningsministern Roman Giertych kritiserade tillståndet som ett stort misstag. ”Om vi inte bygger en fördämning mot denna propaganda kommer vi att få samma situation som i Spanien”, dundrade han.
”Vi måste påminna Polen om att i samband med EU-medlemskap tog man på sig ett löfte om att respektera de europeiska värderingarna, som t.ex. tolerans mot minoriteter”, sade den tyske f.d. vice utrikesministern Werner Hoyer beträffande de polska politikernas inställning till homosexuella i en intervju i tidningen Rheinische Post.
Trots denna ordväxling på hög politisk nivå blev den genomförda paraden, med en internationell konferens och många gäster från Tyskland, Sverige, Holland och andra europeiska länder, en seger för de demokratiska krafterna. Attacker från högerextrema politiker fortsätter fortfarande. ”Den vita människans civilisation måste vinna. Men inte med sådana metoder som den ruttna, vänstervridna, impotenta, bögiga Europeiska unionen använder”, skriver Wojciech Wierzejski, viceordförande i LPR, Liga Polskich Rodzin (familjepartiet).
”Homofobi, d.v.s. rädslan för människan, sprider sig som spanska sjukan”, skrev filosofiprofessor Magdalena Sroda i artikeln ”Polsk homofobi” i tidningen Gazeta Wyborczai juni i år. ”Detta är, nota-
bene, enbart ett polskt bekymmer”, konstaterade hon. Men där hade hon fel.
Hur sårbar den unga demokratin är i de nya EU-länderna visade händelserna i Riga lördagen den 22 juli. Samma dag som nästan en halv miljon homosexuella tågade genom ett fredligt och positivt inställt Berlin, trakasserades deltagare i prideparaden i Riga. Nästan 17 000 personer skrev på ett upprop för att stoppa paraden. Både utländska gäster, bl.a. från Sverige, och organisatörer blev attackerade av arga motdemonstranter som kastade avföring och dynga mot deltagarna under presskonferensen. Lettlands premiärminister Aigars Kalvitis motiverade paradförbudet med att påminna om att Lettland är ett kristet land.