På vinden i Nya Studenthuset i ett litet rum med parkettgolv, dörrar i ek, ornament i taket och stora fönster längs den rundande väggen som vetter ut mot Alexandersgatans och Mannerheimsvägens korsning, spelar Studentteatern upp Sarah Kanes scentext Psykos 4. 48.

Pjäsen hade postum urpremiär år 2001 på Royal Court Theatre i London, efter att Kane begått självmord på det mentalsjukhus där hon vårdades, och har i skuggan av biografin uppfattats som ett avskedsbrev. I likhet med Kanes andra pjäser är Psykos 4. 48 en uppgörelse med (väst)världens grymhet och den kristna tron som inkorporerat lidandet mer än erbjudit tröst, ljus eller en mening: ”Det här är inte en värld jag vill leva i.” Och i likhet med de andra pjäserna är det ett psykotiskt tillstånd eller rum som Kane skapar. Samtidigt ligger det något ställföreträdande över hennes scentexter.

Studentteaterns rum är en blandning av ett degenererat flickrum och en gammal bordell. Prologen sker på gränsen mellan flickaktighet och galenskap. I skåpet bor speldosor, dockor och uttjänta balettskor. Den röda tapeten glimtar fram i revor i den svarta plasten som täcker fonden och lyses upp av lamporna som liksom blivit igenvuxna av svart tyll. Så lämnas rummet, till förmån för en ljudbild som är rytmisk och dynamisk, där de sexton skådespelarna avlöser varandra, ljuder och drabbar ihop. I detta ångestlandskap rör de sig från klarhet till klarhet.
Kanes text är en lyrisk monolog som kretsar kring varat i världen och på mentalsjukhuset och hela tiden kastar sig mot ett du som tycks skifta form i sin ogripbarhet. Kane leker med den sceniska närvaron och de sceniska uttrycksmedlen. Det centrala medvetandet som stiger fram ur ordkaskaderna och röjer sitt ansikte i sin galghumor tycks vilja göra sorti genom taket och ljuset-mörkret. I Maria Lundströms regi är jaget ständigt i upplösning, samtidigt som mönster låter sig skönjas och ansiktet i föreställningens bästa stunder träder fram ur det fysiska kollektivet.
I föreställningens sämsta stunder gör Studentteaterns tolkning av Psykos 4. 48 mera bruk av texten än konst, men syftena är goda nog – att lyfta fram skuggsidan av samhället genom att synliggöra illamåendet och oförmågan att hjälpa dem som lider. Olidligt blir det ändå i de få stunder då skådespelarna skriker utan att veta varför de skriker och inte heller hålls inne i ljudbilden. De lyckas inte alltid fånga tilltalet till det ständigt frånvarande men ofrånkomliga duet.
Men så tycks föreställningen lämna sitt flickrum/bordellrum/sjukhusrum och skådespelarna står där på scenen mellan åskådarnas blickar och staden. Fönstren har blivit immiga av andetagen och mönstren på rutorna ser ut som spår av plågade andar. Plötsligt centreras föreställningen kring seendet – frälsningen i detta rum står att finna i att bli sedd. Och när skådespelarna andfådda och avskalade ställer sig alldeles intill publiken och bara ser på sina åskådare, står de där som svarta sorgeband för alla självmördare. Samtidigt närmar de sig kärnan för skådespelandet och ställföreträdandet.

Psykos 4. 48 av Sarah Kane i regi av Maria Lundström. Studentteatern i Helsingfors.

Sofia Aminoff

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.