Trots de otaliga poliserna och militärerna och påhoppande försäljare kändes Beijing på nåt sätt i alla fall mera äkta, kanske, eller kanske det bara är västerländsk till exotism förklädd uppgivenhet inför den kinesiska mur man ideligen stötte huvudet emot – ingen talar eller förstår ett ord engelska och försöker man uttala de ord eller namn man som laowai d.v.s. utlänning kan läsa transskriberade till pinyin får man bara axelryckningar, huvudskakningar eller oförstående eller generade skratt som reaktioner.
När man nån enstaka gång lyckas uttala namnet på t.ex. en metrostation så att biljettförsäljaren tycks förstå så upprepar hon – det är alltid en hon – i alla fall namnet så att det låter helt annorlunda. Och biljettpriset är alltid oförändrat samma: tre RMB, oberoende av vart man ska, tycks det, så det kan ju kvitta lika.

Men motivationen att lära sig detta konstiga språk får nog en knuff framåt. Åtminstone borde man lära sig uttala pinyinesiska så man blir förstådd, kunna räkneorden, säga hej, tack och adjö o.s.v. Och guiderna, Survival Chinese m.fl som man i desperation plockat på sig i olika bokhandlar, påstår att kinesiska (mandarin) är lättare än engelska.
Anyway, det man funderar på efter återkomsten är innebörden av demokrati, politik och kultur. Singapore är ju inte precis berömt för sin demokrati. Amnesty är förbjudet eftersom organisationen kritiserar dödsstraffet och man kan bli åtalad – vilket de ytterst få oppositionella politikerna tycks råka ut för allt som oftast – för att ha talat på allmän plats utan tillstånd. Amerikanska filmer – här tycks visas bara amerikanska och kinesiska actionfilmer – har dålig ljudkvalitet med en massa konstiga avbrott här och där – trodde jag innan jag insåg att det var s.k. ”fula ord” som censurerats. Och konstiga kubistiska störningar mitt i bilden – d.v.s. vågade partier som censurerats genom pixelförstoring. Tidningarna här publicerar också förvånansvärt ofta mycket vidlyftiga reportage med fotografier och namns nämnande om brott och straff. Säkert mycket sedelärande.
En metafor som ofta används är att Singapore styrs och under de senaste femtio åren styrts som ett företag, och ett mycket framgångsrikt sådant. Singapore har under dessa femtio år tagit steget från underutvecklat samhälle till exportör av high tech-kunnande och blivit en av Asiens främsta s.k. tigrar med en helt västeuropeisk levnadsstandard. Och dessutom lyckats med konststycket att integrera åtminstone tre olika kulturer och fyra olika språk till något slags harmonisk helhet. Här finns ingen motsvarighet till finskhetsförbundet – okej, funnes det vore det förstås förbjudet …
Som anställd hos det också framgångsrika företaget Nokia kan man i alla fall inte undgå att reflektera över skillnader och likheter. Var vore Nokia om alla beslut skulle ha fattats i demokratisk ordning? Både Lee Kuan Yew och Jorma Ollila har ett center – vänsterförflutet men har lyckats med att skapa en upplyst om än enväldig företagskultur som prioriterar pragmatisk funktionsduglighet och ekonomisk tillväxt. Båda kulturerna administreras på engelska och är mycket internationella. I ingendera kulturen är det politiskt korrekt eller ens tillrådigt att kritisera ledningen. Båda kulturerna är mycket medvetna om att utbildning/kompetens är livsviktiga för att hålla försprånget till konkurrenterna.
Än Kina då? Alla respekterar, beundrar och/eller fruktar Kinas oerhörda potential. Kina går i mycket i Singapores fotspår men har en befolkning som är över tvåhundra gånger större. Under veckan i Kina försiggick där ett afrikanskt toppmöte, med inbjudna statschefer från hela Afrika, eller åtminstone alla afrikanska stater med naturtillgångar. Kina törstar nämligen efter råvaror för sin snabbt växande industri. Men den dag alla kineser har kylskåp, bil, tvättmaskin och dator, för att inte tala om mobiltelefon, kan det nog vara dags att tänka på notan. Och riktigt globalt också.