Tariq Ramadan

besökte Finland för en dryg månad sedan för att delta i en dialog mellan kristna och muslimer som ordnades av det kristna kulturförbundet på Dipoli i Otnäs. Hans besök väckte inte någon större uppmärksamhet: intervjuer i Suomen Kuvalehti och morgon-TV. Ändå är han den i dag främsta representanten för islam i Europa.
Tariqs morfar Hasan al Banna grundade i tiden det muslimska broderskapet i Egypten, men han själv är född i Schweiz och försöker utveckla en europeisk islam. Det var ändå inte det han talade om i Otnäs, utan om religionerna och den globala ekonomin. Hans tankegång var att kristendomen också globalt kunde stå på de svagares sida.
– Man måste inse att det finns motstridiga intressen, tar man inte det i beaktande är man naiv. Men samtidigt finns det fält för gemensamma intressen.

Ekonomisk rättvisa
är ett av Tariq Ramadans mål i en värld som som präglas av global ekonomi, global kommunikation – som förändrat allting i hela världen – och global kultur. I dagens värld kan man knappast tala om någon sådan rättvisa.
– Jag är välkommen överallt om jag har pengar, men immigranter utan pengar är inte välkomna.
Ramadan efterlyste en större tonvikt på ekonomisk etik i världen.
– Det finns en muslimsk, en kristen, en filosofisk etik beträffande ekonomin. Den utgår från respekt för skapelsen, för mänskans värdighet o.s.v. Också muslimerna har något att bidra med i uppbyggandet av ekonomin. En ekonomi utan moral är slutet på mänskligheten. Vi kommer från olika kulturer, men har gemensamma värden. Vi vill inte ha en ekonomi utan samvete, utan värden.
Han tog upp EU som han ansåg inte borde vara bara ett ekonomiskt utan också ett socialt projekt.
– Europa behöver 20 miljoner immigranter, men mänskor som kommer till EU kriminaliseras vid gränsen. Det kan man inte acceptera, som kristen, som jude, som ateist.
Han efterlyste också mera etik i vardagslivet: många mänskor tjänar på vapenindustrin, massmedier gör pengar på att blåsa upp hotbilder. Han hoppades också på modiga politiker som arbetar på lång sikt och tar risken att förlora i nästa val för att hålla fast vid sina visioner för framtiden.

Manifest för ett nytt ”VI”
är rubriken på ett dokument på Ramadans hemsida (www.tariqramadan.com) som riktar sig till muslimer i västvärlden. Han uppmanar dem där att undvika frestelsen att sluta sig samman i ghetton och i stället bli fullvärdiga medborgare i de samhällen där de bor och acceptera dessa samhällens värden.
Problemet är inte nytt, men det har skärpts efter 11.9.2001: negativa stämningar mot invandrarna har blivit starkare bland majoritetsbefolkningen i många länder.
– Muslimer ställs inför klara alternativ: de kan acceptera sitt öde och uppfatta sig som ”offer”, den ”diskriminerade minoriteten”, som drar sig inom sitt skal och aldrig upphör att rättfärdiga sig eller så kan de möta svårigheterna, ta ansvar för sin egen historia och vidta de åtgärder som behövs för att förändra situationen. Det är helt naturligt att de klagar över den behandling de utsätts för, att de kritiserar den rasism och dagliga diskriminering de måste uthärda, men i sista hand ligger deras öde i deras egna händer. Ingenting förändras innan de accepterar det fulla ansvaret för sig själva, blir kritiska – och självkritiska – på ett konstruktivt sätt och svarar på den rädsla som smygande breder ut sig med en tydlig mobilisering av förtroende.

Legitima frågor

ställs enligt Ramadan till muslimerna i dessa länder:
– Är muslimerna verkligen kapabla att leva i sekulariserade länder? Kan deras värden förenas med demokratins värden? Kan de leva sida vid sida och blanda sig med sina icke-muslimska grannar? Kan de bekämpa det chockerande uppträdande som i deras namn kommer till uttryck i form av terrorism, familjevåld, tvångsäktenskap och liknande? Kan de frigöra sig från sina sociala ghetton, denna grogrund för arbetslöshet, otrygghet och utslagning?
Ramadan kräver att muslimerna i väst tar dessa frågor på allvar.
– De måste uttrycka förtroende för sig själva, för sina värden, för sin förmåga att leva och kommunicera helhjärtat i västerländska samhällen.
Detta innebär bl.a. att anamma sitt religiösa arv och utveckla en positiv, men samtidigt kritisk attityd till det.
– De måste uppleva att islams läror framför allt manar muslimerna till ett andligt liv, till att pröva och förbättra sig själva. De måste med kraft insistera på att muslimerna förväntas respektera lagarna i de länder där de bor och som de måste vara lojala mot.
Redan nu har miljoner muslimer integrerat sig så att de gjort smaken, kulturen och psykologin i landet där de bor till sina.

En kritisk diskurs

måste de västerländska muslimerna därför utveckla som kritiserar radikala, bokstavliga och/eller kulturbundna läsningar av källorna, skriver Ramadan. De måste t.ex. gå emot bruket och missbruket av deras religion för att berättiga terrorism, familjevåld eller tvångsäktenskap.
Däremot ska man inte blanda in sociala problem som arbetslöshet, marginalisering o.s.v. som inte har något att göra med religionen fast de kan vara mest tillspetsade i muslimska ghetton i väst. Dem måste man lösa bl.a. genom en bättre undervisning och en annan inställning till undervisningen. Han efterlyser också en aktiv social- och stadsplaneringspolitik för att motverka segregering och självsegregering.
Hans budskap riktas just till muslimerna, det är deras sak att vinna respekt bland andra och första förutsättningen är att de har respekt för sig själva som subjekt och aktiva medborgare, inte objekt som det är synd om. Därför efterlyser han ett nytt ”Vi”.
– Ett ”Vi” som skulle samla män och kvinnor, medborgare representerande alla religioner och dem utan religion, som tillsammans skulle gå in för att genomdriva: rätten till arbete, till bostäder, till respekt och motverka rasism och alla former av diskriminering, alla kränkningar av mänsklig värdighet. 

Från text till kontext
vill Tariq Ramadan gå. Han vill gå vidare från de bokstavliga tolkningarna av vad som står i Koranen till en analys av kontexten, sammanhanget, där utsagorna förekommer. Problemet är det samma som inom kristendomen, ska man som kvinnoprästmotståndarna tolka orden ”kvinnan tige i församlingen” så att detta ska gälla i all framtid eller ska man som andra anse att de framfördes under en tid när kvinnans ställning i samhället var sämre än i dag och att orden därför inte längre är relevanta.
Ramadan ställer sig mycket tydligt på den moderniserande sidan i en religion där fundamentalismen är starkare än inom kristendomen. Också detta har han en förklaring till.
”Ijtihad” är ett nyckelord i detta sammanhang. Det användes vid konferensen i Otnäs, men inte av Ramadan utan av en annan muslimsk talare. Ijtihad står just för denna skapande tolkning av islam så att religionens bud ses i ett historiskt och samhälleligt perspektiv.
I en stor intervju, gjord av Ehsan Masood i julinumret 2006 av den brittiska tidskriften Prospect, tas också frågan om Ijtihad upp. Masood konstaterar att islam under sina fyra-fem första århundraden gick framom den västliga kristendomen när det gällde både vetenskapliga och filosofiska framsteg och ekonomsisk utveckling. På 11- och 1200-talen, långt före kolonialismen, förändrades detta. Masood hänvisar till kung Abdullah av Jordanien som sagt att detta berodde på att ”ijtihad, beslutsfattande baserat på rationellt tänkande, inte längre tilläts, vilket ledde till dagens dominerande bokstavstroende tolkning av Koranen”.
Ramadan svarar att det var ungefär så det gick till. Men han tror att det inte berodde på något uttryckligt förbud mot ijtihad, utan på att muslimer och muslimska lärda upplevde att det fanns en risk för västerländsk dominans över dem. I stället för att vara kreativa blev de defensiva.
Det är den utvecklingen han vill bryta, efter tusen år.

En tyst revolution

är på gång, hävdar han. Främst i väst, men i viss mån också i den arabiska världen. Kvinnor är i mycket högre grad än tidigare aktiva i denna process.
– Det finns fickor av motstånd mot förändringar, speciellt inom den äldre generationen, men det är inte den enda verkligheten: det finns nya ledare, nya insikter, nya verkligheter …
Ramadan anser bl.a. att varje kvinna som vill bära huvudduk ska få göra det, men att tvinga en kvinna till det strider både mot islamiska principer och mänskliga rättigheter.
Han medger att hans ståndpunkter i många frågor ännu är i minoritet bland islamiska intellektuella, men hävdar att de i de flesta frågor stöds av en majoritet av unga muslimer i väst. Det handlar då om att vara europé, medborgare, en del av samhället o.s.v. I Egypten, Saudiarabien, Pakistan är det naturligtvis inte så, och det krävs en lång process innan det blir så, men han tror att den har kommit i gång.
– I länder med islamisk majoritet har religionen gjorts till ett instrument av både regeringen och oppositionen. Där råder ingen frihet, ingen demokrati.

Portförbjuden

är Ramadan därför i länder som Tunisien, Algeriet Egypten och Saudiarabien, där man inte tycker om hans läror.
– Jag kritiserar det faktum att de är diktaturer och att saudiska regeringen sviker islams läror.
Till det man haft svårt att smälta hör Ramadans kritik av s.k. islamiska straff som dödsstraff, kroppslig bestraffning och stening.
Men Ramadan är portförbjuden också i USA. Några dagar innan han sommaren 2004 skulle resa till USA för att börja undervisa vid ett katolskt universitet stoppades han av ett inreseförbud som motiverades med att han åren 1998-2002 gett bidrag på sammanlagt mindre än tusen dollar till två organisationer för humanitärt stöd till Palestina vilka USA år 2003 svartlistade som hjälporganisationer för Hamas, och därmed ”terroristorganisationer”. Ramadan undrade: ”Hur kunde jag ha känt till deras aktiviteter innan USA:s regering själv gjorde det?”
Nu verkar han i stället huvudsakligen i Storbritannien, som föreläsare i Oxford och som rådgivare i islamiska frågor åt regeringen. Och gör säkert större nytta där än i USA.
Inreseförbudet i USA för Ramadan, som stötts av aktivister som Daniel Pipes i det kalla kriget mot islam, tyder på att praktiskt taget inga intellektuella representanter för islam ryms genom nålsögat där.
I tidskriften Der Magazin gjorde Martin Beglinger en grundlig genomgång av vad Tariq Ramadan står för och också av de amerikanska beskyllningarna mot honom (http://print.signandsight.com/features/586.html). Hans slutsats är:
– Tariq Ramadan är ingen vän av terrorister, ingen fara för demokratin och ingen antisemit. Han är, i europeiska termer, en religiös konservativ.
I motsats till mycket som skrivits om Tariq Ramadan verkar denna bedömning rimlig.

Peter Lodenius

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.