”Den samhällsinriktade filmen fortsätter sin frammarsch” löd rubriken på en artikel i KU22.12 om ett stort dokumentärfilmsprojekt om pappersindustrins nedgång i Finland. Inom projektet har filmarna på ett ”gammalmodigt sätt” jobbat tillsammans, lite som på 70-talet, säger Pirjo Honkasalo.
Enligt henne gjorde man i Finland länge jag-dokument.
– Jag tror att det nu blir något slags symbios. Samhället kommer på nytt in i bilden, men nu ser man också individen. Resultatet blir en annan samhällsinriktad film än på 70-talet.
Hennes kollega Jouko Aaltonen säger att projektet ”Det gröna guldet” skiljer sig från 70-talet också såtillvida att man nu inte ger färdiga svar.
– Vi har inte på förhand slagit fast någon tendens, utan är ganska öppna.
Samhällsengagerad konst är temat för den första delen i en serie intervjuer med konstnärer om olika tendenser i dagens bildkonst.
Budskap, mer eller mindre tydliga
Ett exempel på att den samhällsengagerade konsten lever gav konstnärsgruppen Kiilas 70-årsutställning i Konsthallen fram till trettondagen. Det var ingen retrospektiv utställning, utan de flesta av verken var daterade 2006 och konstnärerna var många. Jag bad Minna Långström se utställningen och ge några synpunkter på den. En del av verken upplevde hon som övertydliga, men de hon uppskattade mest hade ett klart budskap.
Speciellt tyckte hon om Stiina Saaristos mycket stora blyertsteckning Festen där prinsessan trots överflödet omkring henne saknar något i livet, lite i hcandersensk anda. Där-
emot tyckte hon mindre om en oljemålning av Saaristo med liknande motiv – färgerna skapar harmoni fast innehåller är allt annat än harmoniskt, ansåg hon.
– Jag säger inte att det är fel att måla, jag gillar själv att göra det. Men i politisk konst är oljemålning inte det mest lämpade mediet. Fast ibland känner jag nog att jag har mera gemensamt med målare än med nymediaproducenter, sådana som t.ex. gör videospel. Man ska inte skilja mellan mediakonst och annan konst, det är inte tekniken som är avgörande utan innehållet.
Hon tyckte om Festen för att den inte är övertydlig och för att tekniken är renodlad och samtidigt mycket skickligt genomförd.
Hon uppskattade också Jussi Valtakaris konstfärdiga och finurliga träskulpturer. Frihet på barrikaderna heter en som avbildar en bastant kvinna med en kastrull i ena näven och en slev i den andra – uppenbarligen en deltagare i överklassdemonstrationerna motSalvador Allende i början av 70-talet. Speciellt fäster hon sig vid konstnären som gjort en guldbild och får en guldtacka.
– Jag tolkar det så att konsten här blivit ett objekt, en vara och därmed en del av samhällssystemet. Att stå utanför det fungerar bara om man har en bisyssla. Det fantastiska i Finland är att man kan göra riktig konst. Man kan leva på det och behöver inte fundera på hur man får sina verk sålda. Om det var så skulle det radikala utplånas. Om bilder görs för att säljas kunde de skapas i reklambyråer.
Bo Haglunds Wallpaper gjorde också intryck på Minna, vid första anblicken en idyllisk skärgårdsvy, vid den andra en bild av ett samhälle som brutalt slitits i stycken.
Peter Lodenius
