Med samma obekväma precision som den blöta vantens yta mot en kind träffar Laleh direkt mitt samvete då jag lägger på öppningsspåret Det är vi som bestämmer (vem har lurat alla barnen) på hennes andra album Prinsessor.
Jag blir påmind om att det här inte är allt som finns, att det finns mer och att det är vi som bestämmer (över hur livet borde vara). Så är det ju, naturligtvis. Hade bara glömt bort det i all brådska och karriärplanering.
Laleh sätter fingret på en seg välfärdsparadox; generation efter generation luras av effektivitetslögnen: (“Studera flitigt så får du ett bra jobb då du blir stor, inte kan du ju leva på luft och kärlek …”). Det alltid någon annan som definierar de normer som vi prövas mot. Samtidigt intalar vi oss att vi automatiskt är fria eftersom vi lever i en demokrati. Så går vi omkring och mår skit och bedrar oss om att vi verkligen vill bli diplomekonomer, merkonomer och annat nyttigt. Det kan naturligtvis vara helt okej att vilja bli alla de där sakerna, men om man alltid fattar beslut på basis av vad man brukar göra (i den mening som gamle Heidegger talade om ”das Man”) – då riskerar man att förlora sig själv på vägen. För den som har tappat bort sitt innersta väsen kan Laleh vara räddningen.
Laleh Pourkarim föddes i Iran och kom via avkrokar som Vitryssland till Angered i Göteborg då hon var 12 år. Hennes självbetitlade debutalbum klängde sig fast i toppen på den svenska albumlistan år 2005 och hon valdes till årets artist samma år. Singlarna sålde som smör. För att följa upp succén begav sig Laleh ut på poesiturné. Sympatiskt.
Kommersiell framgång är sällan en bra måttstock då det gäller musik, och Laleh verkar inte göra mycket för att pumpa pengar ur sin musik. Det behövs å andra sidan inga knix, musiken är så bra i sig själv. Prinsessor är så gott som skriven, producerad, spelad och inspelad av Laleh själv – hemma dessutom.
Lalehs mångkulturella bakgrund präglar hennes musik. Den är eterisk, melankolisk och framförallt sanslöst vacker. Samtidigt är det både onödigt och omöjligt att försöka kategorisera den. Man kan ändå nämna de orientaliska dragen, influenser av jazz, pop och reggae och dessutom the Police. Att gilla något som ens luktar Sting trodde jag var omöjligt, men icke. Det går faktiskt. De influenser på Prinsessor som kan spåras tillbaka till the Police låter livskraftiga och är motiverade. Att dessutom så öppet flagga för något som har med Sting att göra vittnar om integritet. Laleh vågar sätta gränsen för det som är tillåtet att gilla oberoende av vad folk (läs: musiksnobbar – jag själv är inkluderad i den klassen) tycker. Det gör Laleh till den punkigaste artisten i Sverige. Veganerna i Umeå må ursäkta.
Prinsessors totala kompromisslöshet, de kritiskt kärleksfulla och existentiella texterna (på svenska och engelska), gör albumet till det bästa jag hört på svenska på mycket länge. Och det är inte lite det med tanke på att Stefan Sundström nyligen gav ut sin fina Fabler från Bällingebro.
Laleh: Prinsessor. Warner Music.
Sebastian Bergholm
