Nog är det sen märkligt. Världen är full av knepiga detaljer och mångfacetterade sammanhang, men mitt eget intressefält omfattar bara en bråkdel. Den där riktigt ihärdiga fascinationen vill infinna sig bara för några få ämnen. Jag vet inte om det är någon vidare tröst att de flesta andra verkar fungera på samma sätt. Trösten finns snarare i att de sammanlagda smulorna av mänskligt intresse och engagemang räcker till både bredd och djup.
Bredden, glimtvis även djupet, syns i tidningsreportage och aktualitetsprogram, men på samma flimrande sätt som min egen koncentration. Som om det vore omöjligt att intressera sig för mer än fem saker i taget. Ändå ska mängder av ord skrivas, timme efter timme av sändningstid fyllas med aktualiteter. Det blir mycket upprepningar.
På senare tid har det talats mer än någonsin om klimatförändringen. Om och om igen sammanfattningar av forskningsresultat som pekar åt samma håll. Det blir mycket upprepningar. Det blir nödvändigt att hitta nya vinklar.
Så man ringer Jarl Ahlbeck. Han har en annan åsikt. Tänker pålitligt nog inte ändra sig heller, han gjorde det en gång och det får räcka.
I reportaget “Klimatkatastrofen kommer. Inte.” (Hufvudstadsbladet/Volt 6.1.2007) intervjuas Ahlbeck, Lars Silen och Boris Winterhalter av Janne Strang. De tre är förtjusta i att beskriva klimatforskning som styrd av finansiärer med beställningar. Hela uppmärksamheten på växthuseffekten påstås f.ö. vara Thatchers grej från början, något hon kucklade ihop med kärnkraftsindustrin på 80-talet.
Argument: Det är solen som orsakar uppvärmningen.
Vad hjälper det att av varandra oberoende grupper gång på gång konstaterar att det inte stämmer (de är förstås korrupta)? Citerar en av de senaste:
“På det hela taget kan vi inte finna några bevis för variationer i solens luminositet, tillräckligt stora för att förorsaka märkbara klimatvariationer över vare sig sekler, millennier eller ens en tidsskala som omfattar miljoner år.” (T.M.L. Wigley et al., Nature 14.9.2006)
Att lägga skulden på solen är bekvämt. Vi kan inte gärna göra något åt den.
Argument: Mätstationer har flyttats från ödemark till bebyggelse, mätresultaten påverkas av värmenedsmutsning.
Ledsen att behöva berätta det, men mätningar utförs med hjälp av satelliter numera.
Argument: IPCC har i senaste prognosen ändrat antalet centimeter förväntad höjning av havsytan.
Spekulationer om framtiden är en sak, analys av vad som redan hänt är en annan. Faktabakgrunden till en gissning påverkas inte av att man gissar på nytt och lite annorlunda.
Argument: Pengar, i form av forskningsanslag, finns att tjäna på att klimatförändringarna framställs som orsakade av människan, därför forskas det mycket om saken, och resultaten ser också ut därefter.
I artikeln nämns finkänsligt nog inte att det finns pengar även på annat håll … hört talas om oljeindustrin, nån?
Forskning bedrivs av [ofullkomliga] människor, som i de flesta fall behöver anslag. Framkomna resultat kommer dessutom ofelbart att användas av någon som har nytta av dem – ibland till något allmänt uppskattat, ibland för skummare syften. Hälsosamt att minnas, jo, men det duger inte som svepande ogiltigförklaring av närapå all klimatforskning. Integritet och moral existerar till och med bland akademiker. Därtill är inte alla penningpåsar partiska. Vem som använder resultaten, och till vad, borde heller inte automatiskt kompromettera själva fakta.
Vecka efter vecka i aktualitetsfabriken: mycket upprepning, nödvändigt att hitta nya vinklar. Somliga debattörer är busigt politiskt inkorrekta och får oproportionellt mycket plats. Därför, jag beklagar, såg jag mig tvungen att bidra till upprepningarna – för att balansera dem lite.
Ika Österblad
