932
Öppningen av “BILLIG FINSK ARBETSKRAFT “ på Galleri XX1 i Warszawa hördes på långt håll. Den hördes tydligen alldeles för bra, för grannarna besvärade sig efter den tretimmar långa improvisationen av två professionella jazz-trummisar under öppningen.
Trummisarna var placerade mittemot varandra i det långsmala utrymmet med fönsterfasad på ena långsidan. Under vardera trumsetet fanns en tjock vit matta – samma matta som besökarna sjönk in i när de steg in i galleriet. Under den nya dörrmattan fanns dokumentation och refuserat material ingjutet i gips i ett hål som till vår första förskräckelse öppnade sig när vi bände bort träplattan som var inpassad i en metallram i stengolvet framför dörren där man kom in.
Ryszard Lugowski som sköter galleriet blev väldigt inspirerad och hämtade upp kuratorn Eulalia Domanowskas arkiv när hans första gipsgjutning inte lyckades så väl och det fortfarande kändes lite lågt och mjukt. Stora delar av arkivet göts in i ett andra gipslager. Till sist hamnade också en hel del annat under den nya mattan.
Förstås hölls den tjocka vita mattan inte vit länge, när besökarna började anlända. Det hade snöat hela dagen och det grådaskiga Warszawa hade fått ett fantastiskt glittrande snötäcke som redan på kvällen förvandlats till en brun snösörja. Mattan fungerade som det var tänkt, besökaren hajade till, först av att sjunka ner lite, sedan av mattans resterande absurda vita lyskraft. Den uppmärksammade besökaren på det glänsande stengolvet – som den billiga finska arbetskraften hade rengjort och bonat, säkerligen för första gången på många år.
Den billiga arbetskraften anlitades också till att måla en tavla och att måla om det något gulnande taket ovanför belysningsskenorna som delade det höga smala gallerirummets väggar i två delar. Uppe det kalla ljust på de gula väggarna och det varma på mattorna och trummisarna. Vi bestämde oss för att måla endast själva taket vitt, att lämna den dryga en och en halv meter höga del av väggen som fanns ovanför belysningssystemet i den gulare ton den hade.
I ett annat rum bortom en svängdörr visades en video från förberedelserna för målningen av taket. Vid första anblicken såg det ut att vara stora fallande snöflingor men var egentligen var det flagor av målfärg från taket. När trummorna var lite lågmäldare kunde man också på ljudbandet urskilja skrapande.
Tillsammans med videon hängde ett 80-tal stämplade inbjudningskort till utställningen med en tid antecknad. Några dagar tidigare hade de fungerat som biljett för illegala försäljare som mot ett upphämtat stämplat inbjudningskort löst ut en ersättning för att ha sålt sina gamla saker i galleriet. På svängdörren, som målats svart fanns en handskriven krittext som gjorde upp spelreglerna för handeln.
Musiken som de båda otroligt skickliga trummisarna improviserade fram under öppningen stod som en skulptur i galleriet som tidigare varit en skulptörs ateljé i de judiska kvarteren i Warszawa, senare getto under andra världskriget.
Tanken var att slå ett slag för konsten och att det skulle trummas för konsten varje sista timme galleriet var öppet under den resterande utställningstiden, vilket endast varit en vecka. Två professionella trummisar per dag – plus vem som helst som kan och vill trumma, skulle byta av varandra. Redan första dagen fanns det också en hel del intressenter, både nya och från öppningskvällen, som vi tvingades skicka hem, då grannarna och polisen helt tydligt hade mindre förståelse för vår levande sociala ljudskulptur.
Vi beslöt då också att ta bort trumsetten ur rummet och lämna bara spåren i mattorna, en text på väggen som på polska förklarade att aktionen var inställd, samt ett fotografi från öppningen.
Det var ett iskallt Warszawa som Albert Braun, Jörgen Erkius, jag, Maria Nordbäckoch Peter Rosvik lämnade på söndagen. Men vi lärde känna ett Warszawa som var både kallt och varmt, fattigt och rikt och framförallt en stad med många historiska sår, mycket rymd och många konfrontationer. En bild som jag tycker vår utställning speglar, trots att vi kanske bara skrapat på ytan lite. Vi ser fram emot en delegation från Warszawa i Vasa till hösten.
Den billiga arbetskraften anlitades också till att måla en tavla och att måla om det något gulnande taket ovanför belysningsskenorna som delade det höga smala gallerirummets väggar i två delar. Uppe det kalla ljust på de gula väggarna och det varma på mattorna och trummisarna. Vi bestämde oss för att måla endast själva taket vitt, att lämna den dryga en och en halv meter höga del av väggen som fanns ovanför belysningssystemet i den gulare ton den hade.
I ett annat rum bortom en svängdörr visades en video från förberedelserna för målningen av taket. Vid första anblicken såg det ut att vara stora fallande snöflingor men var egentligen var det flagor av målfärg från taket. När trummorna var lite lågmäldare kunde man också på ljudbandet urskilja skrapande.
Tillsammans med videon hängde ett 80-tal stämplade inbjudningskort till utställningen med en tid antecknad. Några dagar tidigare hade de fungerat som biljett för illegala försäljare som mot ett upphämtat stämplat inbjudningskort löst ut en ersättning för att ha sålt sina gamla saker i galleriet. På svängdörren, som målats svart fanns en handskriven krittext som gjorde upp spelreglerna för handeln.
Musiken som de båda otroligt skickliga trummisarna improviserade fram under öppningen stod som en skulptur i galleriet som tidigare varit en skulptörs ateljé i de judiska kvarteren i Warszawa, senare getto under andra världskriget.
Tanken var att slå ett slag för konsten och att det skulle trummas för konsten varje sista timme galleriet var öppet under den resterande utställningstiden, vilket endast varit en vecka. Två professionella trummisar per dag – plus vem som helst som kan och vill trumma, skulle byta av varandra. Redan första dagen fanns det också en hel del intressenter, både nya och från öppningskvällen, som vi tvingades skicka hem, då grannarna och polisen helt tydligt hade mindre förståelse för vår levande sociala ljudskulptur.
Vi beslöt då också att ta bort trumsetten ur rummet och lämna bara spåren i mattorna, en text på väggen som på polska förklarade att aktionen var inställd, samt ett fotografi från öppningen.
Det var ett iskallt Warszawa som Albert Braun, Jörgen Erkius, jag, Maria Nordbäckoch Peter Rosvik lämnade på söndagen. Men vi lärde känna ett Warszawa som var både kallt och varmt, fattigt och rikt och framförallt en stad med många historiska sår, mycket rymd och många konfrontationer. En bild som jag tycker vår utställning speglar, trots att vi kanske bara skrapat på ytan lite. Vi ser fram emot en delegation från Warszawa i Vasa till hösten.
Ulrika Ferm
